Har ett jobb jag gillar hyfsat bra (trivs men kanske inte mitt livs jobb) och skulle egentligen vilja gå ner i tid men det känns omöjligt då jobbet ändå skulle behövas göras även om jag går ner i tid. Lägger ner just nu mycket tid på jobbet.
Mina barn har flyttat ut, dom har ett bra liv och har hjälpt dom en del ekonomiskt. Jag har träffat en fin kvinna där allt känns fantastiskt och förhoppningsvis blir vi sambos framöver. Hon har inte full inblick i min ekonomi. Jag är dryga 50 år och hon kommer arbeta ca 10 år till. Kommer snart bli morfar vilket känns helt fantastiskt.
Ekonomiskt är det inga problem alls att gå fire. Under 2025 som jag tyckte var ett bökigt år med bla Trumps tullar återbärade jag ändå ca tre årslöner. Kommer i framtiden äga en del skog och ärva ganska mycket.
Har en del intressen som tar tid och skulle säkert kunna tycka det är skönt att inte arbeta ett tag men känns som det kanske blir lite ensamt att inte ha ett jobb att gå till. Bor långt ifrån mina föräldrar som är gamla och slutar jag jobbet så skulle jag kunna umgås mer med dem (de sista åren har jag dock besökt dem ofta)
Fråga?
Hur skall jag tänka. Skall jag säga upp mig och bara försöka njuta av livet, vad kommer kvinnan som känns helt rätt för mig säga om det. Kanske jag skall söka nytt jobb där jag har möjlighet att arbeta mindre.
Alltid svårt att ge råd utan att veta mera om ditt liv och framtid. Vilken bransch är du i. Kan du tex starta eget och arbeta halvtid eller på timme då och då. Men det låter som att du har det ekonomiska med dig så varför inte prova vara ledig och känna efter några månader, år.
Jag skulle prova tjänstledigt ett tag, några månader minst. Svårt att veta innan du provat om det hyfsade jobbet är det som håller dig tillbaka eller det som håller dig på banan, så att säga.
En tids ledighet ger dig mycket information om dig själv och förhållandet till ditt jobb, men utan att i någon större grad hota din identitet eller andras uppfattning om dig.
Jag var och är i liknande sits och jag slutade. Men det är klart att du ska prata med särbon om det, för det är något du kan kontrollera. Den rent ekonomiska frågan verkar inte vara ett problem och när det gäller vad man gör med tiden så tror jag mer och mer att det är en fråga som man enbart själv kan besvara. Är man rädd att det slutar med att man glor på teve hela dagarna, då får man fundera ett varv till. Men det åter inte så på dig utifrån din beskrivning.
Börja med att ta tjänstledigt ett par månader under våren/sommaren eller sommar/höst så du får känna på vad det innebär att vara ledig. Du kanske kommer på att det är ledig du ska vara resten av livet eller fortsätta jobba.
Om du lyfter 3 årslöner redan via avkastning, och har pension att ta ut senare också. Varför vänta? Köp dig mer tid nu.
Ska du slösa massa tid på att jobba för att tjäna 33% mer än du redan gör genom att inte göra ett skvatt, när du snart har barnbarn, och redan känner att du vill gå ner i tid. Verkar onödigt.
Ta tjänstledigt ett år och testa om du känner dig osäker. I värsta fall måste du söka ett nytt jobb om du vill tillbaka till arbetet.
Om det är det sociala med jobbet som du kommer sakna, se efter om du kan hitta någon hobby som erbjuder ett socialt nätverk. Finns massor.
Jag valde att sluta arbeta. Har inte ångrat det för en sekund!
Mitt råd till de som frågar är att ha en plan för ett liv utan arbete och att sluta arbeta för att bara sluta arbeta tror jag inte kommer vara lyckat för de flesta! Vad vill du göra istället, vad vill du lägga din tid på, hur vill du hålla huvudet sysselsatt etc.
Att ha något som man gör istället för att arbeta tror jag är viktigt inte bara för upplevda välmåendet utan också den faktiska hälsan! Vi är ju alla mer eller mindre olika så undantag finns naturligtvis!
Spendera mer tid med familj och vänner kommer ju gå att göra men de flesta har dock fortfarande jobb, skola etc så det och lite mer vila och lite mer göra inget blir sällan ett fullgott substitut!
Tack för input alla. Som sagt, trivs hyfsat på mitt jobb och tror jag inte kommer få tjänstledig.
Jag har arbetat sen jag var 15 år och är i grund och botten ekonomisk av mig och tanken att inte gå till ett arbete skrämmer mig lite.
Men känns som att jag kommer kunna fylla mina dagar bra ändå med aktiviteter.
Särbon har en hund som är aktiv och älskar motion. Skulle med glädje motionera tillsammans med den mycket. Kommer vilja tillbringa mycket tid med mitt barnbarn vilket jag också får möjlighet.
Men det som jag tycker känns mest konstigt är att jag kommer outa mig för särbon och även min vänner kommer fatta hur min ekonomiska situation är vilket känns sådär.
Men säga upp sig låter mycket lockande även om det är skrämmande
Varför självcensurerar du dig på det sättet? Att jobbet behövs göras är arbetsgivarens problem, inte ditt. Om du vill gå ner i tid, och du faktiskt överväger att sluta pga detta, vad har du att förlora på att ta ett snack med din chef där du lägger korten på bordet? Jag tror inte alls det är självklart att din arbetsgivare faktiskt hellre förlorar en viktig anställd istället för att låta hen gå ned till halvtid. Men det viktiga är ju att de förstått att det är halv- eller ingen tid som är valet, inte mellan att ha dig på hel- eller halvtid.
Jag var i precis samma situation när vi fick barn. Jag tyckte jag jobbade för mycket och vi hade redan en ekonomisk situation som medgav att jag kunde riskera att ta den förhandlingen. Och trots att det gnälldes om att “vi gör inte så” och “ingen annan har gjort det” så gick det att gå ner till halvtid utan problem när det kom till kritan. Det kommer ju naturligtvis att begränsa dina karriärmöjligheter i framtiden, men om du är villig att sluta så är ju inte det nåt problem.
Dessa farhågor måste du ta tag i någon gång iaf. Lika bra att ta det med en gång. När du väl gjort det så har du mycket bättre koll på vilket läge du har och för- och nackdelar med att sluta helt.
Tyvärr så tror jag inte du kan få hjälp med själva beslutet. Jag och flera som slutat tycker det är bra. Många andra gillar mer att jobba ända in i kaklet. Du får känna efter noga om du vill sluta helt, delvis eller inte alls.
Vi vet inte hur länge vi får vandra på denna jord, du kanske blir 100 eller 60 år…
Jag tror du behöver ställa dig frågan varför du vill jobba. Den gamla klassiska frågan, om pengar inte spelar någon roll vad hade du gjort då? Hade du konstruerat ditt liv som det ser ut nu? Att gå från “såhär ska man göra, man ska jobba heltid för alla andra göra så“ till “Jag väljer att…“
Det känns när jag läser inläggen som att du har saker du vill göra och lägga tid på, och du har pengarna till det. Jag gissar att det som känns jobbigt är själva förändringen, prata med partnern, jobbet, familjen osv.
Ett sista tips är avsnitten med Moa Diseborn @MoaD där de pratar ganska mycket om dessa frågor upplever jag.
Jag vill också gå ner i tid och har tagit det med arbetsgivaren utan framgång.
Att säga att det är halvtid eller inget som gäller, kan inte det uppfattas som ett hot? Jag har inte dragit det kortet ännu, men funderat på det. Kanske övertänker jag?
Och så får man väl acceptera om de säger att det går bra att du slutar… man får vara beredd på det svaret också!
Jag tänker att ett hyfsat eller bra jobb ger ganska mycket mer än lön och sysselsättning. Det är en social kontext man befinner sig i med umgänge, småsnack och lite humor och även ibland lite surhet. Dessutom håller det igång kropp och knopp medan det pågår. Så din tvekan är för mig ganska naturlig.
Jag har flera bekanta och några närmare kompisar som slutat ganska tidigt. Deras “strategier” för det lediga livet skiljer sig mycket från varandra och deras nöjdhet likaså. Jag ser inget mönster(litet underlag såklart) i vad som gör de mer eller mindre glada. Tror det beror på personlighet. Alla berättar dock att de måste ligga i för att bibehålla ett social liv för de berättar att det är lätt hänt att man blir isolerad och hamnar ensamma framför TV:n eller med en bok i handen. Inget fel i de sysselsättningarna, det är upp till var och en att välja sin sysselsättning. Men isoleringen pratar de alla om.
Skulle jag vara i din situation och kommer fram till att jag vill börja trappa ned skulle jag definitivt göra det stegvis på ett eller annat sätt. Kolla om du kan gå ned till fyradagarsvecka, byta jobb eller hitta ett annat sätt. Sedan skulle jag nogsamt prata med den nya kvinnan. Det finns många historier om hur relationer förändras när en i paret går ur arbetslivet/i pension.
SvD har haft flera artiklar på temat pension där man kommit in på relevanta frågor tycker jag,
Om du säger det, och dom säger nej. Då vet du det och kan fatta beslut där efter. Man måste inte göra verklighet av det direkt. Dom kan inte säga upp dig pga av att du frågar och talar om vad du tänker (om du har fast anställning)
Det är väl som vi diskuterar med barnen: vad är skillnaden mellan ett hot och en konsekvens? Det är väl ett (tomt) hot om du inte faktiskt är villig att sluta, men en förhandling mellan två parter som försöker hitta ett ömsesidigt acceptabelt avtal är ju inte ett hot. Att du inte tycker att fördelarna med att fortsätta anställningen överväger nackdelarna om de insisterar med att du måste arbeta heltid är ju upp till dig. (Om arbetsgivaren tycker att det är ett hot att du uttrycker dina önskemål så är det väl ett tecken på att de tror att du är livegen.)
Om du nu redan frågat snällt och fått nekat så tycker jag definitivt det inte är ett hot om du går till din chef och säger “du vet att jag bad att få gå ned till halvtid och ni sa att det inte går, nu har jag funderat på det här och bestämt att det är så pass viktigt för mig att jag kommer att säga upp mig.”
Ja precis, utgångspunkten är ju att du redan bestämt att det är viktigare att få jobba halvtid än att få fortsätta vara anställd.
Inom parentes så är det detta som jag tycker är en av de viktigaste fördelarna med att vara FI – att kunna stå upp för vad man tycker utan att vara rädd för ekonomisk utpressning.
Problemet med att gå ner i tid är inte att jag kommer arbeta mer än tiden som jag i så fall får. Problemet är att besluten måste fattas lika mycket om jag arbetar 100 som 50%. Vet andra kundområdeschefer som försökt men tyckte det var meningslöst. Kan nog gå ner i tid och inte vara chef längre och få andra arbetsuppgifter vilket är en bra idé. Kommer nog ta den diskussionen med min chef.
Även fast jag vetat om min ekonomi i några år så har jag arbetat mycket och knappt tagit någon semester. Men nu har jag börjat ta ut sparad semester och åkt på en del resor utomlands samt åkt mer till mamma och pappa. I sommar är det första gången på länge som jag tar ut fyra veckor semester.
Så något kommer jag göra. Sen om jag slutar helt, går ner i tid eller söker ett annat jobb som inte är så krävande och där jag inte behöver arbeta heltid.
En annan fråga. Köpte en lägenhet för ca ett år sedan för 1,8. Lånade hälften och då skippade jag att amortera. Om man köper ett hus låt säga för 3 miljoner (man får ganska mycket hus för dom pengarna där jag bor). Om jag inte har någon inkomst. Kan jag då ta ett nytt lån eller måste jag betala hela summan? Kan jag flytta lånet på 900.000 till huset även om jag inte har någon inkomst från någon arbetsgivare?
man får vara beredd på det svaret också!