Jag går och funderar på en sak och har ingen att diskutera just det här dilemmat med. Hoppas att ni kan ge mig lite råd?
Jag är 57 år och metallarbetare hos en av börsens giganter. Jag har varit där länge. Lönen och andra förmåner är helt ok, men jag har blivit likgiltig. Och jag hatar det! Dessutom är arbetsmiljön inte så lämplig för mig längre. Jag gör det jag ska, och jag gör det bra. Pålitlig som en gammal Rolex utan att briljera. Men jag vet inte om jag fixar att gå i dimma tills pension. Har ingen särskild utbildning mer än treårigt gymnasium och innehar B-kort.
Funderar på att sluta hos min arbetsgivare och använda mig av mina besparingar (inte allt) för att täppa till åren till pension. Cirka 250.000 kr behöver jag årligen, 100.000 ska användas för att övervintra utomlands. Kan tänka mig att ta tillfälliga ströjobb under tiden jag är hemma men vill inte binda upp mig för en längre period.
Vad säger ni, är det oansvarigt av mig? (Har ej familj) Finns det kostnader som jag inte har tänkt på som tillkommer som icke anställd? Andra problem som kan uppstå? Är mina tankar rimliga eller är det bara att bita sig i läppen och härda ut?
Hur ser din pensionsprognos ut vid 65 om du slutar jobba nu? Har du tillräckliga besparingar för att täcka även det glapp som uppstår om du säger upp dig?
Om du är 57 kommer du kunna lyfta allmän pension vid 64.
Om du började jobba efter gymnasiet (och lumpen) har du arbetat i mer än 35 år.
Din allmänna pension borde vara helt OK.
4%-regeln borde inte behöva vara 4% om du har pensionsutbetalningar i botten.
Hur ser din tjänstepension ut, och från vilken ålder kan den lyftas?
Bryggan mellan 57 och 64 måste täckas på något sätt.
Kör! Finns väl inget att vänta på? Kan du luta dig mot besparingar och ströjobb och få det att gå ihop så varför inte? Skulle du mot alla odds inte få det att gå ihop så bör du säkert kunna få jobb som metallarbetare igen med den långa erfarenheten… Upplever att många har svårt att släppa den i många fall falska tryggheten i en fast anställning någonstans. Jag hejar på dig!
Jag tycker det låter som du bör försöka förflytta dig bort från den arbetsgivaren. Om du hatar ditt jobb så är det nog dags att göra något annat.
Personligen så tror jag att du nog har lite för lite för att helt kunna leva på dina pengar fram tills du kan gå i pension. (Även om 2,5M räcker en bra bit om man är ensam och ska leva på det.) Men det finns olika sätt att fylla på lönen.
Kan du hitta något annat jobb? Kanske deltidsjobb? Kanske tillfälliga jobb? Så du får in några pengar då och då.
Ett annat alternativ vore ju att bosätta sig i ett billigare land ett antal år. I europa har jag hört att Albanien, Nordmakedonien m. fl. är väldigt billiga att bo i. Annars kan ju ett land som Thailand fungera bra. (Dock kanske du bör vänta tills efter covid innan du flyttar utomlands.)
Man lever bara en gång. Precis som med ett dåligt förhållande finns det ingen poäng med att stanna i en anställning man vantrivs med.
Hur ser det ut med A-kassa? Det kan ju fungera som en krockkudde en kortare period, medan du funderar på vad du vill göra.
Ett annat alternativ är kanske att du förhandlar med din arbetsgivare om att övergå till frilans-avtal? Att äga sin egen tid (och fakturera för den) kan kompensera för ganska mycket (talar av egen erfarenhet).
Jag tror det är viktigt att komma fram till varför du inte trivs. Sen se om det gåt att ändra på det. Skulle det hjälpa med att byta avdelning, andra arbetsuppgifter? Finns det några förändringar som skulle göra att du skulle trivas på nuvarande företag?
Förutsatt att du vill jobba så skulle jag söka andra jobb. Du har många års erfarenhet så det borde vara eftertraktat. Om inte annat så ströjobba lite, finns säkert någon som behöver lite avlastning med jämna mellanrum på en mekanisk verkstad. Jag skulle försöka hitta ett annat jobb innan jag sa upp mig, dels för att ha något att göra och dels för att fortsatt få in lite mer pengar.
Borde för arbetsgivaren vara som nån som är föräldraledig varje år.
På ett jobb med mkt specialisering och årslånga projekt inte idealiskt med folk som försvinner ett halvår i stöten, eller ens är borta 1-2 dar i veckan.
Men på jobb med mera överlapp och mindre kontext i form av “det här har vi pratat om varenda dag i fyra månader” borde det fungera.
Jag hade också börjat med tjänstledigt och provat vara ledig ett år.
Är ju inte bara själva jobbet som är det du blir utan. Är ju även en del socialt, rutiner, att ha ett syfte och annat som hänger ihop med att vara i yrkeslivet.
Stort tack för allt engagemang ! Jag var tyvärr otydlig till en början. Jag hatar inte mitt jobb, jag hatar att jag har blivit likgiltig inför det.
En kompis som driver eget företag har föreslagit att kolla upp möjligheten att hyra ut mig själv under eget bolag. Det skulle underlätta för kunderna att ta in mig, men jag kan ändå välja mina uppdrag.
Jag har under dagen insett jag erbjuder inget unikt, mer än än en gedigen arbetsinsats och hög pålitlighet. Men att jag tydligen har ett gott anseende och ett hyfsat brett kontaktnät.
Den första och hittills enda jag har kontaktat svarade direkt: - Kom till oss! En fd kollega som numera driver eget tillsammans med sin man.
