Godmorgon. Jag har idag det mesta på räntesparkonto/dnb global indeks.
Jag har också ett långsiktigt sparande till barnen (5&6) som de kan använda när de blivit vuxna.
Det ligger på lysa och är fördelat 85 aktier 15 räntor.
Jag tänkte precis på om det är mer värt att lägga in dem pengarna i Dnb global indeks fonden. Och att dem pengarna då växer bättre i en klump. Eller om det kvittar om jag har de på olika platser.
Och om jag nu lägger in barnens i min fond, hur håller jag bäst koll på hur mycket som är deras del? Om det igentligen ens är viktigt i det långa loppet.
100 000kr placerat på ett ställe eller 1000kr placerat på hundra ställen ger samma utfall, allt annat lika.
Jämför du däremot ett sparande i 100% aktier mot ett annat sparande med 85% aktier (inte ens samma aktier om man ska vara petig) och 15% räntor så finns det absolut en skillnad.
Även om den inte är jättestor.
Angående att hålla reda på det kan du starta hundra olika ISK:n/depåer/kapitalförsäkringar så det är bara att ha ett konto till @ForzaDIF, ett konto till partner, ett konto till barn 1, barn 2, hunden, katten, glassen osv.
Du kan ha hur många konton du vill till vilka ändamål du vill. Det påverkar inte avkastningen överhuvudtaget om du delar upp det eller har allt på samma konto.
Sparar man i barnens namn kan man komma åt mer skattefria pengar upp till 300k per barn men nackdelen är att du inte längre får göra vad du vill med pengarna och att ungarna får det på artonårsdagen när de kanske inte är mogna för det.
Ett alternativ är att löpande dokumentera belopp som tillfaller barnen i olika skeden i livet. Om det äldsta barnet till exempel får en större summa i 18-årspresent eller flytta-hemifrån-gåva, noteras summan och det yngre barnet får likvärdig summa (eventuellt inflationsjusterat) när det är dags. På så vis bestämmer ni successivt när pengarna blir barnens och vilka summor det gäller.
Jag skulle definitivt åtminstone ha ett eget konto för barnens sparande eller en egen fond. Jag tänker att om man en dag har en rejäl summa i barnsparande och det är sammanblandat med ens egna pengar kanske det blir frestande att börja tänka att det är ens egna pengar.
Beloppen ska vara lika och inte inflationsjusteras. Annars anses den som fått det inflationsjusterade beloppet ha fått mer.
Ett helt lagligt sätt att gynna ett barn framför det andra är därmed att ge barn A ett belopp och sen vänta säg 20 år innan barn B får samma belopp. Då har de fått lika enligt svensk arvsrätt.
Det var ett mycket de facto orättvist sätt att hantera saken om man inte gör lämplig korrigering.
Så länge alla inblandade är överens och lever borde man kunna justera utfallet till vad som är rättvis på riktigt i slutändan.
Alla tänkande människor inser att pengars värde avsseende större summor över längre tider i alla fall bör hanteras avseende reala värdet om så är möjligt. Om inte lagstiftaren tagit höjd för det bör man göra det själv på lämpligt sätt anser jag.
Om Barnen inte håller med är det nog inte dags att ge bort några pengar än på några år
Jag är inte tillräckligt påläst kring juridiken men borde det inte kunna hanteras genom att man när yngsta barnet senare skall få sina pengar går det äldre barnet med på skriftligen att en del av det yngre barnet får är kompensation för sämre penningvärde och inte del av förtida arv till den yngre.
Borde räcka med att kompensera avseende inflationen. Om sparandet gett övervärden utöver detta kan man rimligen dela på det mellan barnen för att avsluta det sparandet.
Om man upplever att det blir för stor skillnad i köpkraft för barnen och om man anser att likvärdig köpkraft är en viktig princip, kan man inflationsjustera och (som jag förstått det) skriva gåvobrev där de skänkta beloppen undantas i framtida arv.
Hur man vill göra handlar väl också om hur stora belopp det rör sig om och hur stor skillnad det blir i köpkraft. För att barnen inte ska uppleva det som orättvist med olika nominella summor är det så klart viktigt med dialog så att alla inblandade förstår varför summorna har olika storlek.
Nu börjar det låta väldigt komplicerat. Sparar själv till våra två barn och den yngsta har ju lite mindre på sin depå eftersom sonen har ett par tre års försprång. Så vi stoppar in mer på hennes depå varje år så att hon till slut kommer komma ifatt. Typ att bägge kommer ha 500 fondandelar i global index, 750 Volvo AB osv (bara exempel).
De kommer alltså ha samma antal aktier/fonder men värdet kan ju variera beroende på när de får ut pengarna.
Det där med arv låter löjligt men lagar är ju ofta bisarra. Men om man måste hålla på och skriva papper på att det inte är ett framtida arv osv, ska jag be mina föräldrar skriva papper på att den där Lisebergsresan jag gjorde med pappa medans min syster låg hemma i krupp, den resan var inte en del av framtida arv? Vart går gränsen liksom. Har man en normal familj med normala människor i familjen utgår jag från att de inte kommer tjafsa om inflationen och dra in advokater när man en gång trillar av pinn?
OM det är några fåtal år mellan barnen och inflationen håller sig runt 2 % är det verkligen inget att tjafsa om tycker jag. Millimeterrättvisa kommer det aldrig att bli.
Vi resonerar som så att beloppen vi sätter undan till barnen är samma, sen kan det genom timing växa till olika belopp i slutändan.
Sparar endast i fonder och ISK i mitt namn. Tror väldigt få kan hantera stora pengar på ett bra vis vid 18 års ålder. Pengarna ska gå till livets stora utgifter som ett första bostadsköp.
Jag ser ingen anledning att spara en del i räntor, horisonten är för lång för att det ska ge mening.
Mkt glad att inte ha sparat i vårt barns namn nu när hon fyller 18. Det hade troligen gått käpprätt åt h-e givet hennes mognadsnivå och läggning, och jag hade fått riktigt dåligt samvete över att ha aktivt medverkat till det.
Såg det hända min storasyster vid 18. Hon är idag 50+ och har fortfarande ingen förmåga att hålla i pengar.
Håller med om den slutsatsen. Har personer i släkten som fått summor på häraden flera hundratusen i dagens pengar runt då dom fyllde myndig. Hur dom hanterade det skiljde enormt. Vissa gjorde som man hoppas och jobbade och studerade på flitigt och arbetade och fick erfarenhet lagom på sommarloven etc och använde senare pengarna i huvudsak till något varaktigt inom några år när dom behövde/ville sätta bo oftast.
En annan var en ekonomisk strulpelle som valde att bränna rubbet med sin girlfriend på diverse “onödiga” prylar och en många månader lång resa till annan kontinent. Skippade arbete och skola och kom hem sen i otakt med studier etc med handen framme för tigga mer pengar av sina föräldrar för att komma vidare. Ingen självständighet i åtanke verkade det som.
Tog flertal år innan hen blev ok på att hantera sina studier /arbete och sin familjs ekonomi bra såvitt jag såg. Föräldrarna var “(för) snälla” tyckte jag och drog nog på sig några extra åldersrynkor.
Vi gav bort en hyfsad summa till vår förstfödde först när hen verkligen behövde finansiera ett större boende till växande familj och verkligen uppskattade en mer bekväm belåningsgrad.
Då var hen 30+ redan.
När VI satte bo i ett hus för 30++ år sedan fick vi låna till skorstenen och räntorna låg på 12% och när frun sen jobbade lite i flera år gick vi back lite varje månad trots mycket magert leverne. Läskig tid så här i efterhand med nära noll i buffert längre tid.
Vi fick inget ekonomiskt stöd av våra föräldrar .
Vi har valt att spara i barnens namn. Det finns såklart en risk att pengarna går till “fel” saker men det har också gjort att vi har pratat sparande, investeringar och vikten av att ha en buffert med dem från tidig ålder. Vår tanke med sparandet är att de egentligen inte ska behöva använda pengarna utan ha det som en ren försäkring om det verkligen krisar.
Äldsta barnet är nu myndig men vi har skrivit fullmakt så att vi fortfarande kan hjälpa till med förvaltningen om det behövs.
Summan de får vid sin 18-årsdag kommer givetvis inte vara samma men vi har satt av lika mycket pengar.
Vilken ålder tror du är lagom? Det kanske varierar iofs.
Mina barn kommer få en stor summa när de fyller 21. Men det kanske är för tidigt även det… Det kan nog bli några miljoner per skaft då det är tänkt att täcka college, men också är mycket möjligt att de istället går på universitet i Sverige och då blir det ju en annan sits med några miljoner på banken.
Mellan mig och mina syskon skiljer det 8 respektive 5 år. Även om förutsättningarna från föräldrarnas perspektiv (dvs att alla fått 500kr per månad fram till att man fyller 18) är rättvisa, så skulle jag som barn definitivt uppleva det som orättvist om mitt äldsta syskon fick sin utbetalning 2000 och jag fick det 2008. Jag tror att de flesta skulle känna att det var orättvist. Och även i arvsrättslig mening så blir det ju det eftersom värdet som mitt äldsta syskon fått värderats vid tidpunkten till X medans mitt var 0,5X.
Hade jag haft flera barn hade jag gett typ samma belopp om inte inflationen varit onormalt hög. Men nu har jag bara ett barn så slipper den problematiken.
I grunden handlar det om att man fått olika mycket pengar pga faktorer som ligger utanför ens påverkan och då är känslan att det inte känns rättvist. Och det är ganska enkelt för föräldrarna att lösa detta problem om man sparar gemensamt ist för per barn.
För mig är det självklart att spara i föräldrarnas namn. Jag ser det snarare som mina pengar att spendera på barnen än deras pengar.
Rättvisa är svårt och jag tänker olika beroende på vad pengarna ska användas till. I vårt fall är det tänkt till körkort och bostad. När det gäller körkort tycker jag rättvisa är att betala vad det kostar även om ett barn behöver 10 lektioner och ett annat 25 lektioner och flera uppkörningar.
Om mina barn väljer att studera på universitet kommer jag inte hjälpa dem ekonomiskt, då får de ta studielån.
Senare i livet (ca 30-årsåldern) kommer jag ge dem en större summa pengar (samma för alla), om de använder dem till bostad, sparande eller betala studielån är deras ensak.
Ett potentiellt problem med att ge en stor gåva är att jag vill att de absolut inte ska känna någon form av tacksamhetsskuld eller så. Är det någon här som har bra/dåliga erfarenheter av hur en stor gåva påverkat relationen?
Om du betett dig på det sättet med mindre gåvor att du inte användt det mot dem sen så lär de rimligen känna på sig att samma kommer gälla här. Och det omvända.
Ingen självständighet i åtanke verkade det som.