Med avseende på detta:
så korslänkar jag till @Jacke78’s inlägg i en annan tråd:
För det är ju just det som är grejen. Det är inte ÅLDERN, det är REFLEKTIONERNA, och givetvis har någon som är årsrik haft fler möjligheter att reflektera, men beroende på om man gör det eller ej, och hur mycket, kan man ju bli oerhört vis redan i unga år, medan det finns gamlingar som definitivt inte är elders.
Stephen Jenkinson’s bok Come of Age var en ögonöppnare för mig just när det kommer till min förmåga att få syn på de ‘äldstar’ jag har runt mig, och var/när jag upplever en brist på dem.
Taking on the sacred cow of the family, Jenkinson argues that elderhood is a function rather than an identity—it is not a position earned simply by the number of years on the planet or the title “parent” or “grandparent.”
Och det är inte så det funkar.
Det går i cirklar, eller, med lite flyt, i spiraler. Förhoppningsvis uppåtgående dylika och inte nedåtgående.
Jag har varit i en fas av att ‘finna mitt ljus’ under 10-15 år, men sen två år tillbaka är det mitt mörker jag tar mig genom. Så… allt det där jag sett som så självklart och givet i mitt liv, i mig, i hur jag är och för mig och tänker… är omkullkastat och jag står här förvirrad och naken som ett nyfött barn. På ett sätt. På ett annat sätt har jag bara ‘fötts på nytt’ och bär liksom med mig ALLT jag erfarit och reflekterat över och lär mig, och har därför en högre startposition i denna nya fasen liksom.
(Gud vad virrigt, men kanske det finns någon som förstår vad jag pekar på?! 
)
Så.
Det jag vill säga är:
Det finns stunder då jag är trygg i att det är vad JAG tycker och tänker och känner om mig som är grejen liksom, bara för att i nästa stund stå där som mitt lilla inre barn, i behov av bekräftelsen från omvärlden att jag inte är förkastlig.