Fundering kring status, status-signalering och att duga till

Ett rikare liv
#14

status-jakt och ångest funkar som motivation i måttliga mängder. många av de man kallar “drivna” drivs nog av en rädsla att inte vara populär, lyckad, att inte få uppmärksamhet, typ exemplet är Elon Musk som ju var mobbad och behandlades illa av sin pappa. han är ett extremt exempel på det positiva och det negativa.

det negativa med honom är att han förstör sin egen framgång, samt att jag gissar att han aldrig kan njuta av den, och att han förstör alla personliga relationer.

i slutändan, när man väl lyckat och har sina 100 miljoner, så märker man att det man verkligen vill ha bara är vanliga kompisar att göra tråkiga saker med som att äta middag och kolla en halvkass film, en tjej man faktiskt tycker om och inte bara ger status, och som tycker om en själv. jag tror att det är lätt att komma till den situation där det vanliga och livsviktiga är utom räckhåll, för att man som extremt framgångsrik inte kan interagera med normala människor eller normala situationer. tror att många av dessa saknar vänner.

med det sagt, man ska absolut sträva efter att tjäna mer pengar, att bygga utdelningsportfölj, ha en trygg levnadssituation.

det svåra är väl egentligen att bygga upp och kontrollera sitt ego. ett starkt ego betyder att man kan ignorera det, att i situationer vara en följare istället för en ledare, och låta andra glänsa mer.

13 gillningar
#15

Nyckelordet är kunna.
Behandlar man sin omgivning med respekt och eftertanke bör det teoretiska oberoendet inte leda till ensamhet.

2 gillningar
#16

Lite som att köra lagligt i en Ferrari tänker du? :thinking:

1 gillning
#17

Ja, och definitivt inte framföra Ferrarin på ett sätt som orsakar fara för medtrafikanterna.

2 gillningar
#18

Jag är själv 46 år gammal och jobbar i IT-branschen. Jag får nog säga att jag var betydligt mer lugn och trygg och inte jagade saker för 10-15 år. Man hade ju “hela vuxna” livet framför sig. Men nu börjar jag bli lite gammal och faktiskt mer stressad över att uppnå och uppleva saker.

Förhoppningsvis skall jag leva 46 år till men den senare delen av dessa räknar jag inte med att direkt jaga och uppnå några mål så om det skall ske så är det under de närmaste 20 åren. Det kan kännas stressande. Kan man då kompensera det med fint hus, bil, båt osv. Jag vet inte. En reflektion jag själv gör är att dina egna tankar om hur du uppfattas med en fin bil/båt/hus vida överstiger den mängd tid andra möjligtvis skulle lägga ner att tänka att den där killen har ju verkligen lyckats.

1 gillning
#19

Med avseende på detta:

så korslänkar jag till @Aether’s inlägg i en annan tråd:

För det är ju just det som är grejen. Det är inte ÅLDERN, det är REFLEKTIONERNA, och givetvis har någon som är årsrik haft fler möjligheter att reflektera, men beroende på om man gör det eller ej, och hur mycket, kan man ju bli oerhört vis redan i unga år, medan det finns gamlingar som definitivt inte är elders.

Stephen Jenkinson’s bok Come of Age var en ögonöppnare för mig just när det kommer till min förmåga att få syn på de ‘äldstar’ jag har runt mig, och var/när jag upplever en brist på dem.

Taking on the sacred cow of the family, Jenkinson argues that elderhood is a function rather than an identity—it is not a position earned simply by the number of years on the planet or the title “parent” or “grandparent.”

Och det är inte så det funkar.
Det går i cirklar, eller, med lite flyt, i spiraler. Förhoppningsvis uppåtgående dylika och inte nedåtgående.

Jag har varit i en fas av att ‘finna mitt ljus’ under 10-15 år, men sen två år tillbaka är det mitt mörker jag tar mig genom. Så… allt det där jag sett som så självklart och givet i mitt liv, i mig, i hur jag är och för mig och tänker… är omkullkastat och jag står här förvirrad och naken som ett nyfött barn. På ett sätt. På ett annat sätt har jag bara ‘fötts på nytt’ och bär liksom med mig ALLT jag erfarit och reflekterat över och lär mig, och har därför en högre startposition i denna nya fasen liksom.

(Gud vad virrigt, men kanske det finns någon som förstår vad jag pekar på?! :crossed_fingers:)

Så.
Det jag vill säga är:
Det finns stunder då jag är trygg i att det är vad JAG tycker och tänker och känner om mig som är grejen liksom, bara för att i nästa stund stå där som mitt lilla inre barn, i behov av bekräftelsen från omvärlden att jag inte är förkastlig.

8 gillningar
#20

Jag märker en sak här som jag inte känner igen. Varför i hela fridens namn bryr ni er om att ha status för andra? Jag har status för mig själv inte för att någon främlig på instagram ska gilla upplägget på min tallrik med halvkass mat.

Sen märker jag väldigt ofta att folk vill få min goda självsäkerhet/självbild till något negativt. Jag går igång på att lösa komplexa problem i grupp med andra. Det ger mig hög tillfredsställande att visa för än själv att man kan leverera. Men ändå stör sig folk på denna självgodhet/självsäkerhet antar att det är för att man inte förstår. Jag mår bättre både i mig själv min familj och ekonomi än dom flesta. Detta gillar inte folk då det går emot deras uppfattning om hur verkligheten ska se ut enligt dom.

Tror att du helt enkelt ska göra som mig. Gilla delarna med dig själv som pressar dig vidare till nästa nivå. Inte som nu att folk på något konstigt sätt ser ner på det.

Att vara bra är bra och en skyldighet du har mot dig själv och din familj. Se inte ner på den egenskapen, ställ dig framför spegeln och säg fan vad jag är bäst istället.

Sen skickar du ut dom tråkiga negativa personerna ut i kylan istället.

Mvh
Fredrik

8 gillningar
#21

Utan mål så saknas väl vår drivkraft, och vår drivkraft blir väl per automatik att vara accepterade.

2 gillningar
#22

Där har du nog helt rätt, under tiden man bygger upp och driver sitt företagande så är det inte alltid lugnt i sinnet, man oroas ständigt att man har för lite att göra eller för mycket att göra så man inte vet hur man ska hinna med.
Men det är väl just detta som driver en entreprenör. (Problemlösning)
Detta med företagande sammanflätas med ens privatliv och man ser ingen skillnad mellan företaget och livet i övrigt, allt är företagande.
Man ser företaget som en garant för att övriga livet ska snurra på.

Visst kan det vara så att det nu är lättare för mig att inte bry mig så mycket om vad andra tycker då jag kommit så här långt på resan, jämfört med hur det sett ut på vägen med diverse kriser, sömnlösa nätter och rädsla att allt ska gå åt skogen.

Det är väl detta som kallas livet att man samlar på sig erfarenheter och får insikt om att allt kommer ordna sig tillslut :smiley:

3 gillningar
#23

Bra poäng här. Det här med att imponera på andra var något som jag uppfattade som vanligt under min uppväxt i Bromma. Jag uppfattade och uppfattar hela den “livsmodellen” som negativt laddad. För mig har statusjakten också mest handlat om att uppnå olika personliga mål. Vissa personer har förstås kunnat “ge mig status” kopplat till de målen men då har det oftast handlat om personer med lika extremnördiga intressen som jag själv.

När det gäller “det materiella” så är det förstås vettigt att ha hyggligt goda inkomster, ett värdigt boende och andra materiella saker av rimlig standard. Att “maxa” de sakerna med ambitionen att ha större/bättre/finare än andra uppfattar jag däremot som främmande. Den enskilda pryl som jag fått mest beröm för i livet var förmodligen min studentkostym. Jag hade hittat en gammal kostym som min pappa köpte under tidigt 70-tal. Den var av gedigen kvalitet och med tidlös design. En kompis hjälpte mig att anpassa den lite. De utsvängda benen rök till exempel. Jag hade helt klart den mest unika studentkostymen av alla i min skola. Det var roligt att känna att jag lyckats pricka rätt på det sättet men i praktiken var det ju en extrem lågbudget-lösning.

4 gillningar
#24

Riktigt intressant det här med status.

Kommer från en icke akademiska familj men som bör klassas som medelklass. Utbildade mig och arbetar inom finans på en ledande position så det får väl räknas som en klassresa.
Genom resan har man sprungit in i väldigt många olika personer på olika nivåer och stadier där man fått lära sig en hel del om status och hur olika människor ser på det.

Min uppfattning är att synen på status inte grundar sig i den faktiska statusen hos personen utan jag har sett personer med både låg och hög social status som absolut måste äta på rätt ställen och umgås med rätt människor. På samma sätt har jag sett personer med olika status som bägge struntar i det helt oavsett om de är goda för 10 KSEK eller 10 MDSEK.

För min egen del var jag i början rätt statuskåt men ju längre jag kommit i karriären/livet så har det tonats ner. Skulle aldrig köpa något endast för statusen det ger mig men med det sagt så förstår jag t.ex. att en bra klocka i många sammanhang är en hygienfaktor och att man på vissa positioner har vissa förväntningar på kring hur man för sig. Dock gäller ju såklart att om du är den största big swinging d*ick i rummet så är det du som sätter reglerna.

Till syvende och sist tror jag att den största sanningen är att allra flesta skiter i dig och din status då de är upptagna med sin egen. Därför är det enligt mig mer värt med riktiga vänner och saker/intressen/resor som jag uppskattar. Jag lever för mig själv och ingen annan.

10 gillningar
#25

Eller som jag, helt enkelt sluta bry sig om vad andra tycker alls, punkt.

Om jag köper något extravagant, exempelvis en dyr bil (I mina ögon, en leksak). Så köper jag väl den för att jag själv vill ha roligt med den, inte för att visa upp den. Sen att den visas upp också går ju inte att komma ifrån.

Nu har jag förvisso inte den typen av dyra leksaker just nu, äger inte ens en bil, jag åker med kollektivtrafik om jag behöver ta mig någonstans.

Samma sak med klädsel och utseende, jag klär mig i sånt jag tycker är bekvämt, inte vad andra tycker är snyggt eller passande. Skiter fullständigt i vad folk jag inte känner tycker om mig :slight_smile:

Ibland känner jag att jag kanske fastnat i kläder som passar en 20-åring mer än en 30+ åring, men vad gör det? Dagliga kläder består av Jeans, T-shirt och en hoodie.

De jag känner tycker antingen om mig för den jag är oavsett hur jag klär mig eller ser ut, de jag inte känner bryr jag mig inte om? (Det låter kanske hemskt, men ni förstår min tanke)

Förövrigt hänger väl jakten på hög status ihop med bekräftelse och att man vill visa för andra att man duger till något.

För min del räcker det att jag på insidan vet (Eller iallafall tror mig veta) att det jag gör är bra, om det så kommer till yrke/karriär, hur jag behandlar människor eller vad som helst. Ingenting jag behöver skylta med!

Sån var jag också i början av mitt yrkesliv :slight_smile: Det är borta sen länge nu.

7 gillningar
#26

Alla flockdjur har hierarkier. Att va högt i hierarkin har ända fram tills 1900talet varit avgörande för ens egen och barnens chans till överlevnad. Människor har alltid manifesterat sin plats i hierarkin på olika sätt. Hövdungen har speciell dräkt. Hans närmaste män har en annan. Ju större flockar vi skapat desto viktigare har det varit att visa det. Eftersom alla inte kan förväntas veta vem man är och var på skalan man står.

Så jag tror vårt driv att vilja klättra i hierarkin och lust att visa upp det är djupt rotad i våra gener.
Även att behandla andra människor olika baserat på var i hierarkin de verkar höra hemma. Vi gör det undermedvetet Utan att veta varför. Även att tycka illa om dem som ligger långt ifrån en själv på skalan, eller försöker fuska genom att ge sken av att va framgångsrikare än de är. Och att vilja rasera eller omforma stegen när man inte själv vill eller kan klättra på den

När man uppnått det man upplever som en bra plats på stegen och är trygg med att man kommer behålla den. När ens barns framtid ser säkrad ut börjar klättrandet känns onödigt och man vill dela med sig av sina kunskaper för att stärka hela flocken istället.

Om detta är sant är det inte oviktigt hur man tex klär sig på möten. För folks undermedvetna avgör om man verkar nära dem i hierarkin, framgångsrik där och därmed trovärdig. Samma undermedvetna avgör också hur ens förslag och synpunkter tas emot och hur nöjda folk blir med ens insats.

7 gillningar
#27

Kanske dags att återbesöka Morgan Housels “The Psychology of Money”?
Antingen läsa den igen eller lyssna på era egna avsnitt :grinning:

1 gillning
#28

Jag skulle snarare tro att det kunskapsdelandet bara är ett annat sätt att förstärka eller försvara sin status.

2 gillningar
#29

Det här fick mig att reflektera över min egen bakgrund och var jag är idag.
Själv uppväxt i en “fin” familj, med fint efternamn och med en historia bakåt av kulturell och socioekonomisk status, med mycket pengar “på pappret” i form av stora ägor och fina hus. Dock fanns inte mycket pengar på mina föräldrars konton när vi växte upp, utan det var hårt slit och vi hade det emellanåt tufft ekonomiskt.
Men det var inget som klasskamrater förstod, utan i den lilla byskolan jag gick i fick man ofta gliringar om var man kom ifrån, och jag lärde mig snabbt att inte på något vis bete mig på ett sådant sätt att jag “trodde att jag var något”.
Det här har antagligen satt sina spår, och jag försöker nog ännu i vuxen ålder omedvetet tona ner min bakgrund, pratar ogärna om pengar med vänner och köper inte onödiga lyxprylar utan går hellre omkring i enkla men funktionella kläder på jobbet, kör en vanlig bil. Det här har blivit mitt sätt att “duga” och bli accepterad till skillnad från många andra som strävar åt andra hållet.
Intressant är också att min pojkvän hade liknande uppväxt, men i ett annat land. Gick i fin privatskola och med gamla pengar, men ser man honom idag skulle man kunna ta honom för en vanlig arbetarklasskille, med tatueringar, enkla kläder och rostig bil. Det enda som väl egentligen röjer honom är hans accent, och sättet han pratar på som visar på en “finare” uppväxt.

Vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget, men det blev en reflektion kring hur det kan arta sig åt andra hållet också, mycket beroende på i vilken omgivning man växer upp och vilka människor man omger sig med.

11 gillningar
#30

Det är fullt möjligt. Min tolkning är ett konstant work in progress.

#31

Intressant tråd det här. Väldigt intimt. Kärnfullt. Leder till reflektion. :heart:

Har funderat lite. I mitt fall har status varit att vara annorlunda, att inte passa in - och att kunna vara annorlunda och inte passa in utan att någon kan göra något åt detta eller åtminstone att se till så att vad de andra än gör så kan det inte påverka mig.

Jag tror att denna extremt starka drift att slå mig fri från alla kollektiv grundlades i barndomen. Jag växte upp i ett miljonprogram med en ensamstående mamma.

Sverige var på den tiden (70-80 tal) väldigt bakom (ja än mer än idag) samtidigt som svenskarna var indoktrinerade i att tro att vi var världens bästa land. Gav vi bara de andra länderna tillräckligt mycket bidrag och lite tid så skulle de bli lika bra som Sverige.

Skolorna och lärarna var därefter. På fritiden sprang mammor och pappor runt i de konstgjorda träddungarna i skuggan av höghusen med likadana ljusblå träningsoveraller för att motionera. På torsdagarna träffades de på Friskis och Svettis.

Barn och ungdomar sprang alla runt med likadana kläder och jagade bollar. Om det inte var vinter - då drog dom på sig skridskor och jagade puckar. Jag brukade gå på utsidan av rinken och samla snedskjutna puckar som jag sålde till sportfånarna - men det är en annan historia.

Hur som helst - jag kom att börja hata sossesverige med sina dagis, skolor, dagmammor, socialkonsulenter, sportfånar, Unga Örnar och Hem och Skola. Tom. hamburgerrestaurangerna (Clock) var statliga!

Att inte ingå i något kollektiv blev en otrolig drift. I början fäktade jag vilt mot allt och alla men senare lyckades jag kanalisera min antipati mot staten och kollektivsamhället till att starta eget. Statusvisandet blev att kunna vara annorlunda i ett eget universum (bolaget). Höll jag bara kunderna nöjda och betalade mina skatter kunde jag göra vad fan jag ville (nåja).

I många år gjorde jag exempelvis en sport av att ”underdressa” i olika sammanhang (typ gå in på bilfirma i jobbarkläder och casha en fin bil osv). Höll på med industriteknik och fabriksetablering på den tiden och var ofta den enda konsulten som jobbade i arbetskläder. De andra gick runt och såg viktiga ut i sina pingvinkostymer.

Efter en tid var jag dock på grund av anledningar verkligen tvungen att börja klä mig propert vilket gjorde att jag upptäckte att fina kläder kan vara rätt kul ibland. Kan fortfarande inte knyta en slips dock.

Förutom en hyfsat proper (cashad) bil och ett annorlunda boende (som egentligen inte är särskilt ”dyrt” - men väldigt vackert om jag får säga det själv) så har jag idag inga statusprylar.

Ingen klocka, inga dyra smycken, helt vanliga knivar från IKEA, vardagskläder från Jula. Snålar dock inte på verktyg och maskiner till trädgården men det är inte för att visa status.

Meeen jag är en jävla kuf som inte passar in. Retar kollektivmänniskor och tar igen på översittare och mobbare så fort jag kan. Det är ballt och status tycker jag. :sunglasses:

12 gillningar
#32

Alltid intressant att reflektera kring hur man uppfattas och vill uppfattas. För min del handlar mycket om att leva mitt liv som jag önskar, som passar mig och min familj.

Jag är 44 år gammal, när jag var 31 var jag med om en olycka som i stort sätt gjorde att jag fick acceptera att jag aldrig kommer kunna göra flera av de sakerna jag drömde om: klättra i berg, göra långa vandringar i Sydamerika, ta svart bälte i en kampsport (jag var på god väg). Det blev en slags livskris, och jag hade också nyligen blivit förälder. I den livskrisen fick jag helt enkelt acceptera vad som var möjligt och vad som var nästintill omöjligt. Status och status signaler blev inte viktigt, utan de jag älskar är viktiga, tid med dom och att utvecklas tillsammans. Nu har jag en väldigt hög yrkesmässig status, men skulle inte skaffa en bil eller renovera upp mig som statussymbol. Jag lägger hellre energin och pengarna på att resa tillsammans, till exempel.

Så till viss del handlar det kanske om vad man vill? Är det viktigt att synas, och hänga med i statusjakten? Eller har man andra värden man värderar högre? Det måste vara upp till var och en att komma på :slight_smile:

5 gillningar
#33

Gjorde samma. Kom in i trasiga kläder fru och barn för att köpa en camaro. Killen tittad lite frågande om jag verkligen hade råd var på svaret blev att vårt största problem kommer vara att få över pengarna till dig kontant. Sen fråga jag om man får in fru barn och älskarina i bilen. Han skratta och fråga mig om hur affären skulle gå till. Några dagar senare stod det en camaro på parkeringen och löftet om att alla skulle få plats infriades inte. Så nu blir det en dodge charger hellcat istället (4dörras bil) när tillfälle ges :slight_smile:

Mvh
Fredrik

4 gillningar