Ge coachning utan att be om lov först?

Jag tycker coachning och coachande ledarskap är intressant.
Kan man få motparten mottaglig på något smidigt sätt utan att fråga om behov eller öppet säga; nu ska jag coacha dig?
Min tro är att personen kan snarare få taggarna utåt och inte bli mottaglig då.

1 gillning

Du kan säkert hämta lite inspiration från samtalstekniken som används inom MI. Där finns mycket användbart. :blush:

3 gillningar

Det är ju väldigt situationsbundet. Relation till personen ifråga, miljö, sammanhang och så vidare måste ju tas i beaktande.

Exempel: Om jag och min bättre hälft gör något bara hon och jag så kan jag komma med tips och idéer, vilket hon uppskattar. Om vi hade gjort samma sak i ett annat sammanhang, exempelvis med flera andra personer inblandande hade hon kanske inte blivit lika glad om jag påpekar hur hon kanske borde ha gjort :slight_smile:

1 gillning

I mitt jobb ger jag bl a människor råd om sin hälsa. Innan jag ”sätter igång” behöver vårt samtal ha kommit fram till en viss punkt t ex att personer säger ”hur undviker jag det här igen?” eller ”kan jag bli sjuk igen?”. Oftast frågar jag också t ex ”jag har en hel del information om just det, vill du att vi ska gå igenom det?”. Att rapa upp information till människor som inte är mottagliga eller känner att de vill/behöver veta mer känns helt meningslöst. Samma borde gälla råd om ekonomi.

3 gillningar

Min upplevelse är att man inte behöver ställa frågan rakt ut, vad det handlar om är om det finns “rapport

Rapport (re-PORE) is a close and harmonious relationship in which the people or groups concerned are “in sync” with each other, understand each other’s feelings or ideas, and communicate smoothly.

The word stems from the French verb rapporter which means literally to carry something back;[1][2] and, in the sense of how people relate to each other means that what one person sends out the other sends back. For example, they may realize that they share similar values, beliefs, knowledge, or behaviors around politics, music or sports.[3] This may also mean that the participants engage in reciprocal behaviors such as posture mirroring or in increased coordination in their verbal and nonverbal interactions.[4]

Om man är osäker så är det bättre att fråga: “Får jag ge feedback?” / “Kan jag dela med mig av vad jag tänker?” och så vidare. Finns många sätt att göra det på.

3 gillningar

Problemet med oombedd coachning är att andra parten inte fått chansen att lämna över alla uppgifter som de känner är relevanta för att du ordentligt ska förstå deras situation, så råden som kommer är högst troligt irrelevanta/ej applicerbara eller åtm känns så. Det blir mer en känsla av ”du har inte fattat”.

Speciellt om man egentligen pratar om något annat (sak, inte person) så är den andra kanske inte ens villig att lämna över den där informationen för det är inte det man egentligen pratar om. Då blir det också känslan av ”varför började du prata om det här när vi pratade om det här andra?”

Med det som kallas rapport så ingår väl att båda är med på att man pratar om personen och personen känner att de får chansen att förklara situationen och hur de känner, och att de upplever att du förstått detta när du coachar? Det tror jag är superviktigt.

Det är inte personlig coaching om den där överrenskommelsen inte finns först. Det är något annat.

Det krävs en hel del tillit för att diskutera sådant, och är inte den tilliten etablerad tror jag det är bättre att skapa den först, annars hålla sig ifrån åsikter/råd om person.

5 gillningar

Hmm, men bygger inte nästan hela forumet på oombedd coachning? :joy:

Förrutom trådskaparen som oftast ber om direkt input på ämnet, så är alla andras inlägg på svaren till trådskaparen ofta oombedda. Eller hur?

Alltså, om jag svarar på en fråga/tråd och någon annan ger mig feedback på mitt svar så är det oombett annat än jag ber om feedback på mitt svar. Det skulle i så fall vara ”dåligt” enligt coachning teorin som jag förstår det.

Jag tycker det är tokigt. Om man bara får feedback när man ber om det så blir det mycket färre inlärningstillfällen i livet.

Jag menar att man måste vara beredd på positivt/negativ feedback på ALLT man säger för att maximera sin egen inlärning. Både i livet i stort och på ett forum.

Det är ju inte alltid man själv inser att man behöver feedback! :slight_smile:

1 gillning

Fast det där är ju just anledningen att det har blivit regel att diskutera sak, inte person. Speciellt i offentliga sammanhang/debatter.

Det är inte många som pallar med att bli person-kritiserade på en scen inför publik, t ex, så man undviker personangrepp i partiledardebatter, osv. Gå på person är helt okonstruktivt, och generellt irrelevant för det man pratar om, och även om man lyckas coacha en av de andra partiledarna på scen, så löser det högst troligt inte det större samhällsproblemet man debatterar.

Internetforum är också en offentlig diskussion. Personlig coaching är svårt nog när man pratar en till en. Det är rätt omöjligt om massa andra tittar på och hejar på, buar eller flikar in med andra inlägg. Inte rätt plats för det.

Jag absolut! Personangrepp är en garanti för att personen inte ska ta emot feedbacken :+1:

Det jag menar är coachning i allmänhet och fokuserad på fakta. Ska man då alltid be om lov först?

Ditt svar tex skulle jag kunna se som oombedd feedback eftersom jag svarade @janbolmeson … nu ser jag det inte så, utan att du såklart har en bra poäng, som jag borde tagit upp själv, att personangrepp såklart inte är ok.

Sen tror jag att vi blivit känsligare för vad personangrepp är. Vi har blivit mer PK än för några årtionden sen.

När jag var ung så var ett personangrepp typ ”Du är helt dum i huvudet … och du är ful också.” :joy:

Idag känns det som att personangrepp även inkluderar uttalanden som ”nu tycker jag du tänker lite fel” … men jag kan ju ha fel även i detta för det är en högst privat upplevelse :slight_smile:

2 gillningar

Förstår hur du tänker, men så länge TS gör uttalande om sak, du också pratar om denna sak, och jag sedan svarar något om samma sak, så håller vi oss alla till ämnet. TS inbjöd ju till diskussion om det.

Däremot om du talar om sak och jag plötsligt börjar coacha dig som person, då blir det konstigt.

Jag skrev en del om personangrepp/ad hominem i de andra kontroversiella trådarna häromdagen, så upprepar inte det här, men du kanske kan söka upp de inläggen om du är intresserad av min syn på det. Personangrepp är väldefinierat när det gäller debatt, det handlar inte om snällt/elakt, sant/falskt — det handlar om uttalandet riktar sig mot argumentet, eller mot personen som uttalade argumentet.

När det gäller ”Nu tycker jag att du tänker du lite fel” så är problemet där att man lägger en värdering på den som uttalade argumentet. Bättre att förklara varför man anser argumentet är fel, snarare än att påpeka att personen som framförde det gjorde ett misstag att framföra det. ”Jag menar att det inte håller/stämmer, eftersom”

Jag menar nog att hela det här synsättet är en aning skev bild av hur människor generellt fungerar och interagerar. Att ta den nivån av hänsyn och den kompetens i effektiv kommunikation är ett fantastiskt verktyg i många sammanhang, särskilt som professionell i ett kommunikationsyrke. Men att ha det som ribba för all kommunikation, vare sig live eller på ett Internetforum, vet jag inte om det är ens önskvärt.

I mina ögon ingår det i livet att krocka lite och skavas mot andra människor, och bli bättre på det. Jag hamnar ofta i interaktioner där jag inte blir lyssnad på som jag önskar, någon är otrevlig, någon förstår inte, jag förstår inte, någon blir arg, jag blir arg o.s.v. Min strategi att hantera detta är generellt inte att försöka införa regler som förskonar mig från det här eller ens att ha ambitionen att ändra något utanför mig själv. Jag försöker bara bli bättre på att hantera nästa situation mer framgångsrikt. Det betyder inte att jag inte ibland blir sårad, ledsen eller kränkt - det blir jag!

Men där en enorm skillnad på att själv försöka skaffa sig en bättre verktygslåda, mot att försöka påtvinga omvärlden att anpassa sig efter mina behov. På en personlig nivå är det ineffektivt (det är svårt att ändra andra), i större skala (säg att försöka införa regler om “safe spaces” på en arbetsplats) är det destruktivt.

Om jag upplever att jag får coachning jag inte bad om och det blir en deal breaker för mig (!) skulle jag ta mig en funderare på vad jag kan göra åt den reaktionen - den kommer garanterat att handikappa mig i en mängd situationer och göra att jag missar värdefulla, smärtsamma, omvälvande och utvecklande samtal i livet.

2 gillningar

Jag tror vi är eniga faktisk :slight_smile:

Professionellt tycker jag att det blivit väl mycket omskrivningar vilket kanske färgat samhället i stort. För mycket omskrivningar och verbalt ”tassande” riskerar dock att göra kommunikation onödigt komplex och otydliga.

Jag tänker framförallt professionellt. På det glada 90-talet (som inte var så glatt men kanske lite mer frejdigt) så sa chefen ”vi har ett problem som är X och det är Nisses jobb att lösa det”.

  • Det blev senare ”vi har ett issue som Nisse måste undersöka”
  • Som blev ”vi har en förbättringspotential att adressera där Nisse tar lead”
  • Som blev ”vi kan ytterligare optimera vår verksamhet och har tillsatt en arbetsgrupp med Nisse som tillförordnad projektledare för att i detalj identifiera våra gemensamma åtgärder”

Problemet är om det är ett angeläget problem och det faktiskt är Nisses jobb att lösa det. Nuförtiden blir alla indragna och ska tycka och tänka så mycket att det känns som att mindre blir gjort.

Den typen av omskrivningar tycker jag mig se generellt i samhället idag. Verbalt tassande där vi alla nog har blivit känsligare eftersom vi inte är vana att få direkt kritik.

Efter att ha bott & arbetat i lite olika länder och med många olika nationaliteter så upplever jag det som att den här finkänsligheten är ett Svenskt fenomen.

3 gillningar

Jag ser det snarare som att vettig debattteknik är en best-practice som har växt fram över många många generationer. Folk har redan gjort de där misstagen och kommit fram till en hyfsad metod. Vill vi inte följa den så är det vi som sticker ut. ”Sak, inte person” är ju en så etablerad regel att det i praktiken blivit en klysha.

Jag upplever att andra länder, framförallt där verbal debattering, debattklubbar och liknande är vanliga, har en ännu starkare tradition av detta. Där är de medvetna om de här koncepten, även om de inte alltid klarar av att följa dem. Jag är lite förvånad över att de här grejerna åtm inte finns i allas medvetanden när de diskuterar. Det verkar ibland som om det är helt okänt.

1 gillning

Tack för intressanta inspel och synsätt i tråden.

Kanske har man(jag) haft en övertro på folks vilja att utvecklas. Det är ju det man ofta hör, att man vill utvecklas. Eller är det något man ofta hört och bara lärt sig säga (?)

Min tro har även varit att det i regel alltid finns någon form av relevant relation(“Rapport”) till motparten och feedbacken bör därmed inte vara helt främmande.

Motiverande förhållningssätt (MI) har också varit min tanke och mål med kommunikationen.
Likt coachande ledarskap tycker jag, då kan man inte kan fråga om lov anser jag, utan det gäller att vara aktiv om något ska bli gjort och svara coachande på frågorna som kommer från medarbetarna.

Klockrent tycker jag. Får man icke ombedd feedback så gäller det ta tillfället i akt och ta till sig den. Det är sällan någon som uttryckligen frågar efter feedback. Men det kanske kräver en del av individen.

4 gillningar

Dagens underdrift i min fetstil. :rofl::slightly_smiling_face: Håller helt med.

2 gillningar

Om det gäller en fråga i ett offentligt forum kan det ibland vara relevant att svara på något annat än den ursprungliga frågan. Även om man inte lyckas coacha den som från början ställde frågan så läses ju forumet av andra personer som kanske kan ta till sig ett gott råd.

Om någon till exempel ställer frågan om det är bäst att satsa hela sitt sparkapital i Gamestop eller i Tesla kan det ju vara på sin plats att påpeka att båda dessa alternativ är väldigt riskabla och att det för de allra flesta är bättre att lägga större delen av sitt kapital i en global indexfond även om det inte är vad den ursprungliga frågeställaren vill höra.

3 gillningar

Hm, det är faktiskt ytterligare en riktigt bra anledning att inte vända sig specifikt till personen man pratar med :+1: — det blir enklare applicerbart för alla i tråden om man verkligen kokar ner det till problemet, och inte blandar in person alls.

2 gillningar

Jag undrar om du kanske överskattar befolkningens genomsnittliga mentaliseringsförmåga. Det krävs en relativt hög grad av mentalisering för att klara detta och jag märker att du besitter det, men det kan nog vara bra att vara medveten om att långt ifrån alla har utvecklat den förmågan så långt.

Därmed inte sagt att det du skriver inte är bra, men jag menar att väldigt många skulle behöva jobba med att bygga upp en del psykiska funktioner först för att kunna tillämpa det. Och att det är något man behöver förhålla sig till. Och att av denna anledning kommer kommunikation i detta forum sannolikt inte att kunna fungera enligt dessa principer i den utsträckning som jag föreställer mig att du önskar.

1 gillning