För mig räcker det inte att bara jag själv lär mig något nytt, eller bara skapar något för mig själv, jag behöver ett externt och yttre mål för att hålla mig motiverad och må bra.
Törstar efter bekräftelse är väl lite grovt tillspetsat?
Alla har ett behov att känna sig delaktiga, att deras insatser betyder något. Hade du velat byta ditt liv mot en simulation där du kan utforska och lära dig precis vad du vill men helt utan andra människor? Jag tror i princip alla skulle upptäcka att ett sådant liv tappar mening väldigt fort.
Bekräftelsebehov är en del i det, absolut, men inte allt. Jag kan känna mig väldigt nöjd och tillfreds med en insats utan att det måste valideras externt. Om jag känner själv att “det här gjorde jag bra, det var viktigt och värdefullt” så känns det bra, även om det skulle vara så att andra runt mig inte uppmärksammar det.
För mig handlar det nog som sagt mer om att jag känner att jag spelar roll, dvs att jag påverkar världen litegrann i rätt riktning även om det är i liten skala. Min mardröm är att leva ett helt liv utan att det sedan märks att jag är borta eller att jag nånsin har varit där.
Du verkar också ha svårt att förstå det här med nyanser. Alla har behov av extern bekräftelse men vad jag tydligt kan se är att det behovet varierar stort mellan individer. Sen är det inte bara bekräftelse man söker när man interagerar (iaf inte för mig) med andra orda så haltar jämförelsen med simulatorn.
Då finns det fantastiska möjligheter för dig i olika former av volontärarbete vars viktigaste syfte är att göra det bra för andra. Inom arbetslivet är det främst chefen/företaget/ägarna man gör det bra för genom att inbringa mer pengar till dem även om det till viss del även kan gynna andra. Inom offentlig sektor däremot är det mer att göra gott för andra, men som sagt går ju det där att tillfredsställa via volontärarbete och föreningsliv
Det är fel. Jag vill inte vinna en segeltävling för att det är ett sätt att få mycket bekräftelse. Det törstande du beskriver är yttre motivation, vilket ibland kan komma som ett kvitto på framgång. Men du reducerar all arbetsglädje till en jakt på bekräftelse, medan den drivkraft vi pratar om är starkare skulle jag säga: inre motivation.
Det är känslan av att fatta beslut och lösa problem och som en följd se de omedelbara konsekvenserna av detta. Inte att konsekvensen är bekräftelse (typ applåder) utan att konsekvensen är att jag gör en rad perfekta xyz (jag kan inte seglingslingo) och vinner tävlingen. Känslan av att vara riktigt jävla bra på något.
Att lyckas med en rad svåra ensamseglingar faller helt platt, jämfört med att använda mina hårt förvärvade skills för att vinna en hård, objektiv och rättvis tävling. Den har höga insatser och bara en vinnare.
Sedan finns det absolut någon social aspekt (exempelvis att vilken tävling spelar roll) men den är inte drivande.
Du kan väl göra dina helt perfekta xyz utan att behöva göra det i nån slags tävling mot andra. Sorry, men jag förstår inte poängen med att det ska tävlas och ställas i relation till andra om det inte handlar om att framhäva sig själv för att uppnå nån slags bekräftelse
Nu har jag iofs redan beskrivit detta redan, ganska bra, i mitt förra inlägg. Men kort sagt ser du bara en möjlig förklaring till att vilja tävla, nämligen en ytlig sådan. Men jag är inte ute efter bekräftelse av mig - som i att man ska se eller framhäva mig som person. Utan jag är ute efter en objektiv bekräftelse på min kompetens - det jag kan och har kämpat för.
Okej, men den måste då alltså ställas i relation till andra och kan inte komma utan att mäta sig mot andra? Låter som låg självkänsla och det är sant. Där kan ju kraven komma inifrån men kan härstamma från krav utifrån och en strävan efter extern bekräftelse på prestation.
Tänk bara på en forskare som får Nobelpriset. De brukar mest vara intresserade av att fortsätta med sin forskning - inte gå på Nobelmiddag. Det är inre motivation. Det var alltså upptäckten som var målet, inte uppmärksamheten.
Det går att göra samma jämförelse med tävling där det intressanta är att mäta sin utveckling och sin kompetens genom tävlan, där vinst såklart är det ultimata målet, men vi kan släppa det spåret om det var för komplicerat.
Ja, det blev svårt eftersom en forskare inte nödvändigtvis tävlar mot andra utan försöker upptäcka något helt nytt. Det kan jag ha en viss förståelse för. Däremot förstår jag inte tävlandet/mätandet mot andra. Det känns som en helt annan sak och brukar grunda sig i låg självkänsla.
Varför ska du ha en “objektiv validering av kompetens”? Varför kan du inte bara känna själv att du gör bra saker och vara nöjd med det utan att det behöver vara en “objektiv validering av kompetens”? Var kommer det där starka behovet att det ska vara "objektivt validerat” för att det vara värt något? Inre validering är en pusselbit du verkar sakna och det tror jag hänger väldigt tätt ihop med självkänsla. Det är väl till och med själva definitionen av självkänsla.
Där kommer den aspekten in att volontärarbete i de flesta former är okvalificerat arbete som de flesta kan utföra. Det känns lite som en waste när man har lagt många år på grundutbildning, vidareutbildning och arbetslivserfarenhet för att nå en ganska sällsynt och efterfrågad kompetens. Så det är väl också en aspekt, att vilja ägna sig åt det man är bra på och har investerat mycket tid i. Det blir en självförstärkande effekt.
Men om man har gjort det en stor del av livet, blir man inte less? Det blir då jag. Vill prova och lära mig många olika saker om många olika områden. Det är aldrig waste att lära sig nytt och få nya erfarenheter. Tvärtom, om något är waste så är det att sysselsätta sig med samma lilla nisch hela livet.
Det beror på vilket jobb man har, skulle jag säga. Visst finns det jobb där man utbildar sig länge för att sedan utföra sin nischuppgift om och om igen, och då skulle jag bli less rätt snabbt tror jag. Men i många högkvalificerade jobb finns stort djup och bredd att vidareutvecklas i, och möjlighet att byta till en närliggande men ändå annorlunda tjänst om man känner att det blir rundgång där man är. T ex jurister, läkare, ingenjörer, forskare. På ett sätt nischade yrken men ändå med stor bredd (och djup).
Ska man bli riktigt bra på något så är det då enligt mig en nisch även om det finns vissa variationer inom nischen. Om jag jobbat som jurist så är det ett administrativt arbete inom juridik och visst kan man bli jurist inom olika områden men det är ju ändå samma nisch. Tänk att få prova på att jobba lite som trädgårdsmästare, skeppare, mekaniker eller kock? Helt nya erfarenheter inom helt andra områden. Tänk vad kul och givande det vore!
Jag hade till och med tyckt det hade varit mer givande att jobba i kassan på Ica, McDonalds eller som städare. Kanske inte i längden men en stund. Sen kan man ju prova på något annat. Det finns ju ett helt smörgåsbord där ute att ta för sig av. Varför envisas med att bara käka en rätt?
Du blandar ihop självkänsla (en känsla av mitt värde som person) med kompetens/självförtroende/självförverkligande (min faktiska skicklighet/framgång inom ett område).
Jag drar absolut inte slutsatsen att den här drivkraften – viljan att utvecklas, mätas och prestera – skulle vara något negativt. Forskaren i exemplet lever ett mer tillfredsställande liv än utan sin forskning. Att du försöker patologisera den drivkraften och stämpla den som “låg självkänsla” är bara att nedvärdera en livsfilosofi du inte förstår/delar.
Och upptäckter som inte genomgår peer review, är verkligen inte samma sak som “the real deal”. Upptäckten kan vara helt värdelös i praktiken. Självupplevelser, historier och hypoteser kan vem som helst greja med. Men det är inte samma sak som att faktiskt åstadkomma något signifikant inom ett område. Tävling, upptäckt eller annat. Ett äkta kvitto på en reell förändring/framgång, som inte hade uppnåtts utan ens egna arbete.
Och för att knyta tillbaka så utgör arbetslivet en arena som man - om man har den inre motivationen - kan välja att använda för att åstadkomma något stort, godhjärtat eller nydanande. Eller alla tre.