Det är korrekt. Det går ingen nöd på dem. Jag är förvisso ”den rika” i detta sammanhang men jag hoppas att de inte ska gå lottlösa.
Jag är med på dessa bitar.
Jag är lite osäker på om “jag är med på dessa bitar” betyder att du har en lösning på problemet eller inte, men jag väljer att tolka det som att du har en lösning.
Varför skulle ni gifta er? Det låter inte som att du vill. Det låter inte som att ni har behov av det juridiska.
Är det omgivningens förväntningar? I så fall skulle jag strunta i det.
Är det väldigt viktigt för din sambo och er relation riskerar att ta skada om du vill fortsätta vara sambo? Då behöver ni verkligen prata om detta.
1 gillning
Min sambo vill att vi ska gifta oss. Det har varit planerat men av olika skäl har det sedan inte blivit av. För mig är det inte lika noga men jag vill gärna att hon ska vara nöjd.
Det kan också uppstå ”riktiga skäl” för att gifta oss. Det har inte hänt än men det kan bli så. Det handlar då om att det kan bli aktuellt att flytta till något land där det formellt krävs att vi ska vara gifta.
Det verkar jobbigt att behöva hantera testamenten och liknande om/när vi skulle flytta utomlands. Det kommer att finnas fullt tillräckligt med frågor att hantera den dagen det händer.
Mycket riktigt finns det länder där det klart är en fördel, ibland en förutsättning, att vara gifta vid utflytt för att arbeta i annat land. Det kan påverka både hennes möjligheter att få visum / uppehållstillstånd, åtminstone utanför EU, och det kan även påverka ”paketet” då inte alla arbetsgivare tar hänsyn till sambo.
Om du absolut vill säkerställa att din bonusbarn inte ska få en krona av det du lämnar efter dig, inte ens efter din bortgång, när din då fru ärvt dig så finns det nog bara en lösning för att säkerställa det - anlita en advokat för att skriva ett testamente för exakt era förutsättningar och så det håller sig inom lagens råmärken.
Sen kan jag ju tycka det är lite märkligt att inte vilja ha med dem alls att göra, inte ens pengar efter sin bortgång, men det är kanske ömsesidigt från deras sida och jag känner ju inte alls till bakgrunden. Hade du varit min vän IRL så hade jag nog bett dig att tänka efter ett varv till. Ens inställning till människor i ens närhet kan förändras över tid, bara så man inte bränner broar i onödan. Vis av erfarenhet 
4 gillningar
Inte vilja ha med dem att göra är lite starkt uttryckt men vi har ingen regelbunden kontakt. Vi kommer att träffas någon gång ibland men relationen är inte på topp, om vi säger så. Jag har egentligen ingen ambition att ändra på det. I ärlighetens namn kan jag också säga att jag själv är skyldig till att det ser ut som det gör. Förutsättningarna har inte varit helt enkla och det har bidragit men det hade varit möjligt att agera annorlunda än vad jag har gjort.
Att säga ”inte få en krona” är kanske också lite starkt. Det vore ju tänkbart att de skulle få något symboliskt men ändå inte vara jämställda med mina egna barn.
2 gillningar
Ok, jag fattar, men saker och ting kan ju också förändras. Jag har sett släktingar som varit ovänner hela livet plötsligt inse att de egentligen inte var så illa, tvärt om.
Mitt råd kvarstår. Anlita en advokat och ta reda på vad som är möjligt och sätt sedan det ni vill göra i ett testament inför giftermålet tillsammans med din blivande fru. Så ni har samsyn och skriver något som håller i framtiden, så den efterlevande i framtiden inte får problem vid framtida arvskifte.
Sen får ni ju hålla det i minne så om relationerna, kanske då mot förmodan, ändras att ni då vid senare tillfälle uppdaterar testamentet.
1 gillning
Vill bara säga att jag inte tycker det är så konstigt att relationen till de vuxna särkullbarnen är ansträngd eller obefintlig. Har egen erfarenhet av detta och även sett exempel i omgivningen.
Testamenten kan nog ändå behöva ses över inför flytt.
2 gillningar
Det är därför man undviker den situationen förutom i extremfall. Men folk gillar att krångla till livet.
2 gillningar
Det låter som du har väldigt många juridiska tankar kring giftermålet med din kvinna.
För mig personligen låter detta i sig som en varningstecken.
Så kanske bäst att ni inte gifter er. Du har valt en kvinna och skaffat barn med henne. I och med detta har du också valt hennes tidigare barn i ditt liv.
2 gillningar
Varför inte ge förskott på arv medan du lever
1 gillning
Det är inte omöjligt. Det löser ingenting men är annars vettigt.
Det där var en regelrätt konstigt kommentar. När man flyttar ihop med personer från andra länder får man ta de omständigheter som följer av det. Hade vi bott ihop (med barn) i Sverige innan hade jag lättare ha kunnat förutse att det här skulle hända. Inte för att det skulle gjort så stor skillnad men det är ju alltid bra att ha koll på saker innan.
När man fått barn BÅDE betydligt tidigare och betydligt senare i livet än normalt blir det två barnkullarna helt olika saker. Särkullbarnen är i denna mening inga barn alls längre och våra barn går i förskolan. Skulle barnen ha växt upp tillsammans och haft upp till 6-7 års åldersskillnad vore frågan en helt annan. Då skulle det bli konstigt att “diskriminera” några av barnen som sitter och äter frukost hemma varje morgon. Här handlar det om personer som inte bott hemma på flera år och som jag sällan träffar.
3 gillningar
Varför löser det ingenting att ge förskott på arv? Är det gåvoskatt i ert land?
Vi pratar om en blandning av fysisk egendom i Sverige och värdepapper i SEK. Ingenting handlar om tillgångar utomlands, annat än SEK-noterade globalfonder eller liknande. Det som jag nämnde om att flytta utomlands handlar om tillfälligt utlandsboende och vi kommer inte att lämna Sverige i någon form som påverkar skattskyldigheten i Sverige.
Att ge förskott på arvet är ju vettigt utifrån att barnen i framtiden ska få möjlighet att köpa bostad eller ges olika möjligheter i livet. Däremot löser det inte grundfrågan. Jag kan dock inte gärna ge bort allt jag äger och har eftersom jag kan dö imorgon eller leva oväntat länge.
Det verkar som att särkullbarnen inte har toppen relation till er båda eller är det bara med dig?
En rent personligt åsikt är att jag inte hade gift mig med någon som inte sätter samtliga egna barn i första rummet (vilket hon kanske gör, framgår inte).
Det gäller bara mig. Med sin riktiga förälder är relationen bra och aktiv. Vi träffas ibland alla tillsammans men de träffas också separat, utan mig. Jag har inga synpunkter på det egentligen. Det är som det är. Att vår relation blev dålig beror på att vårt familjeliv under tonårstiden inte blev så bra. Det är inte så att vi inte kan prata med varandra men jag ser ingen egentlig möjlighet att reparera det nu. Jag ser inte heller riktigt vad det ska vara bra för.
Även i det hypotetiska scenario att jag skulle ha haft bättre förhållande till bonusbarnen kan jag inte se att det skulle vara rimligt eller relevant att “jämställa” dem med mina egna barn. Det finns helt enkelt ingen anledning till det.
1 gillning
Ok. Jag tänkte att förskott på arv kan vara en dellösning till grundfrågan.
Om man lägger undan så mycket att man själv kan frodas de sista åren och skänker resten till de man vill ska ha ens överskott så är man ju säker på att det blir som man vill med den delen av tillgångarna.
Man använder fortfarande äktenskapsförord och testamente på det man eventuellt behåller in i döden. Hur man fördelar arvet och när är helt fritt. Jag ser mer förskott som ett progressivt komplement än en total lösning. Det behöver ju inte vara allt eller inget i förskott.