Tack för en nästan sömnlös julaftonsnatt. 
Detta har eskalerat tankemässigt, finns verkligen inga enkla svar. Har länge varit väl medveten om att jag är extremt priviligierad ekonomiskt. Men har haft svårt att se vad det innebär rent känslomässigt och värderingsmässigt för mig på längre sikt. Jag börjar smått inse att jag inte har den minsta aning vad jag vart jag är på väg.
Väldigt många andra människors ekonomi skrämmer mig. 
Men frågan är om det är jag som en feg liten lort eller andra som tar på tok för mycket risk. Dessutom så utesluter inte det ena det andra.
Upplever detta väldigt ofta. Jag blir ofta upprörd när jag hör talas om produkter eller tjänster som nyttjar den vissa kunders okunskap för att sälja riktigt låg kvalité/prestanda till högt pris. Jag gillar verkligen inte att se andra (eller mig själv) bli “lurade”.
Egenskap jag utan tvekan har ärvt från mina föräldrar och äldre generationer. Alla ogillar att slösa. Mina föräldrar sparar alla bra plastburkar, källsorterar noggrant o.s.v. Trots att de är tveksamt om de ens kan leva upp alla pengar de har.
Inget onödigt slöseri med varken resurser eller kapital.
Det tror jag inte är möjligt för mig i dagsläget. På 5-7 års sikt är det nog i princip uteslutet med barn för min del. Men vad händer sen? Jag har inte en aning. Hittar jag en partner som vill ha barn så kommer kanske allt vändas upp-o-ner? Jag hade inte blivit förvånad om det tar mig över 10 år att hitta en partner jag kan tänka mig att skaffa barn med. Men det skulle lika gärna kunna gå på 3 år att hitta den partnern.
Hyresrätt kanske är det som gäller då? Tyvärr bor jag i en av Sveriges större städer med en icke fungerande hyresmarknad. Men finns det vilja finns det ett sätt
Jag har otroligt mycket att fundera över. Men det är väl resan som är målet snarare än något annat. Galet spännande att se i vilken riktning detta utvecklar sig! Får se hur det går med sommarhuset nu också, eventuellt tar jag över alltihopa.