Det är ju detta som är huvudproblemet. Jag tänker bristtänk när det gäller pengar jag ser i min ekonomi, 25% är belåningsgrad är vansinne.
Yrkesmässigt det omvända. Har inte agerat på min förra arbetsplats som om jag varit orolig att bli av med jobbet under hösten när vissa organisatoriska saker stormat lite. Några kollegor skulle antagligen säga att jag tagit stora risker att ha varit så kritisk mot överordnades beslut. Slutar med att jag tröttnade och byter jobb istället, även om det innebär att jag kan stå utan jobb ifall ekonomin går ner nästa år.
Flera ingenjörskollegor (i min ålder) tar också extrema ekonomiska risker för att de räknar med att både deras dyra fonder och lägenhet ska stiga rejält de kommande 3 åren.
Det är ett känslomässigt problem med mitt förhållande till pengar jag ser, siffror på kontot eller priset i butiken. Alternativkostnader syns inte (och därmed “finns inte”). Det kommer vara skitsvårt att ändra och ta tid.