På inget sätt tänker jag skjuta upp familjebildning av ekonomiska skäl.
Exakt detta som gör att jag uppfattar det så riskfyllt att behålla och belåna lägenheten till så stor del idag. Jag har fan inte en aning när jag träffar min blivande fru. Men samtidigt där jag står i livet med jobbet och karriären så är jag extremt tveksam till att jag kommer vilja ha barn väldigt fort med någon. Då är vi nog så pass olika som personer/i olika skeden i livet att det inte är någon jag kommer vilja leva med.
Känner jag mig själv vill jag leva med nån ett par år innan det blir aktuellt med barn med personen.
Menade inte att du skulle göra det av ekonomiska skäl, men många har ett väldigt linjärt tänkande (menar inte heller att du faller in i den gruppen eftersom jag inte känner dig) gällande livet där de först ska plugga, sen ska resa och “leva livet”, sen ska jobba sig upp till karriär x och SEN funderar på att träffa en seriös partner. Skulle säga att en majoritet av de i bekantskapskretsen som är 35+ och vill bilda familj har haft just det tänket, och sedan sitter utan eller (mot sin egentliga vilja) får slå sig ned med ett gäng bonusbarn.
Gällande boendet skulle jag (om möjligt) skaffa en hyresrätt tills du är mer stabil med var och hur du vill bo, du blir extremt exponerad mot svensk bostadsmarknad om du dessutom äger sommarbostäder etc.
Kan man täckna någon försäkring mot sådana händelse som kan hända mellan man och kvinna? Någon billig försäkring 
? Tror att det är ända försäkringen som skulle inte löna sig för försäkrings bolaget!
Det låter som det försäkringsbolagen borde kalla “barnförsäkring”?! ; 
1 gillning
Jag förstår vad du menar med det linjära tänkandet. Känner igen det från en del vänner som har valt att göra så.
Personligen levde jag livet när jag pluggade och jag lever livet nu när jag har yrkesarbetet i ett par år. Öppen för förslag från de tjejer jag dejtar så att säga.
Gillar “jobbiga” diskussioner där någon bryter ner och vänder på mina tankar. Tyvärr är såna personer inte speciellt vanliga.
Karriären är viktig just nu och de jag trivs med är också de tjejer som satsar på karriär just nu. Jag har ju sett till att utbilda mig inom mitt största intresse. Går till jobbet för att det är roliga utmaningar. Byter jobb nu till nyår för att min förra arbetsgivare passade mig inte lika bra längre, skulle utvecklas för långsamt p.g.a. diverse organisatoriska förändringar.
Är det inte så att jag vill vara extremt exponerad mot den svenska bostadsmarknaden då?
Just för att vara säkrad att kunna äga bostad i den svenska bostadsmarknaden oavsett om den går upp, sidledes, baklänges, i en skruv eller ner? 
Det är skrämmande och väldigt spännande.
Du får starta dejtingsidan “vigasTillsammans” eller nåt annat lite fånigt. Om jag läst mellan raderna rätt så kan du programmera åtminstone webbsidor. Tyvärr upplever jag att “dejtingmarknaden” (om man ens kan kalla det för det) översvämmas av dejtingappar/sidor.
Jag upplever det svåra är inte att hitta en person man attraheras av, det svåra är att hinna lära känna nån innan de har kastat sig på nästa.
Jag vet inte om jag saknar nån FOMO-gen som resten av min generation verkar lida fruktansvärt av.
Kanske finns lösningen i ytterligare en dejtingsida?
1 gillning
Ja, jag avundas inte er som är lite yngre. Det är ju bara “swipa” till nästa. Ska bli väldigt fascinerande att följa när mina döttrar växer upp. Å andra sidan brukar ju varje sak få en motreaktion, så det är kanske inte konstigt om vi får se en tillbaka tillgång “slow-dating” eller liknande.
Jag inser däremot att jag hade varit sjukt clueless på marknaden idag. Shit vad “gubbe” jag insåg att jag kände mig nu och då ska jag ändå bara fylla 40 år nästa år.
Såg att jag missat adressera dig direkt. Jag ser det som en jättestor “ekonomisk risk” att det förändras väldigt fort. Men en “bra” sådan på samma sätt som det finns bra och dåliga lån.
Problemet här är ju att jag vill tajma min individuella “marknad”. Det vill säga optimera för ett okänt långt tidsspann då den okänt stora (och okänt snabba) förändringen kommer.
Om jag läst tillräckligt på detta forumet så är den vanligaste grundhypotesen här att det inte går att förutspå marknadens rörelser.
Gäller att gifta sig med någon som är rikare, då blir det ju tvärt om.
2 gillningar
Haha, känns som jag trillar in i den ena fällan efter den andra dessa dagar. Måtte julen snart vara över. Känner inte igen mig själv. 
2 gillningar
@Nightowl När det kommer till att försöka se in i sin egen framtid och hitta en balanserad ekonomi med så många öppna dörrar som möjligt blir det många olika tankespår som lätt pekar och olika håll och inte allt är helt lätta att reda ut.
Min rekommendation till dig är att du, om du inte redan gjort det, tar en titt på det som på bloggen kallas Fyra-hinkar-principen. Om man tar sig tid att sätta sig in i den och fundera på sin egen situation utifrån alla perspektiv blir det mycket lättare att fästa ned en struktur på papper (eller i Excel) som gör att man känner kontroll över situationen. Min upplevelse är att det då blir lättare att fatta beslut om vilken mix av investeringar/risknivåer som passar just mig bäst.
Själv har jag bara hållit på i ett knappt år, men modellen fick mig att gå från en situation där jag kände instinktivt att jag låg fel i risk, men inte kunde se vad som var det rätta, till en situation där jag nu känner mig lugn med att ligga rätt oavsett vad som händer på kort sikt både i livet och på börsen.
Fyra-hinkar-principen är ett riktigt kanonverktyg som Jan tagit fram. För mig är det det allra mest värdefulla på hela bloggen.
@jorander Jag upplever 4 hinkar principen svår att applicera på mig själv. Främst då jag sitter på så stort kapital så himla ung som jag inte har något som helst behov av på lång tid. Förutom i det fall jag behöver för att köpa större bostad/hus. Vilket jag inte har en aning om det blir om 5 år eller om 15 år (hänger på ev. familjebildning).
Jag fick Claes Hembergs bok, Spara mindre - få ut mer av min farfar för många år sen. Där beskrivs en väldigt snarlik princip med 3 potter (i princip 4-hinkar exklusive lekhinken). Då var jag inte mogen för att begripa vad det innebär för mig. Om jag tittar på det nu så upplever jag det som svårt med “mellanriskhinkens”/“sparpottens” storlek. Helt enkelt eftersom räntorna är så otroligt låga. Alternativkostnaden för att ha för mycket pengar i mellanriskhinken blir väldigt stor.
Det har blivit ganska uppenbart för mig att jag måste ta in professionell hjälp med ekonomin, helt enkelt för dyrt att inte göra det när det är så mycket pengar som i mitt fall.
Min upplevelse med stort kapital är att man får två hinkar - mellanrisk och lekhink. Finns sällan någon anledning till den passiva hinken.
Men det som jag läser mellan raderna handlar ju egentligen kanske mer om FOMO eller en önskan att göra rätt. Men sorry, det finns inget facit. Du försöker lösa ett känslomässigt problem rationellt.
Det är därför jag tipsade om att snarare träffa tex. min egen coach Moa och fundera på de mjuka frågorna än träffa en finansiell rådgivare. Det är bara att göra mer av samma. Typ som att använda en extra stor hammare än den du redan försöker använda idag.
Det är svårt att förklara eller se innan man har gjort den resan själv. Se även mitt PM till dig.
Japp, det om något är det svåra att ändra här. Ingenjörer är tränade att tänka rationellt…
Why not both? Lyfta bort det känslomässiga spärren med skräcken att inte göra rätt på riktigt kort (månaders) sikt m.h.a ekonomisk rådgivare.
För att ta hjälp av coach nu också att komma igång med de mjuka frågorna och starta en utveckling där, men jag räknar med att de kommer ta tid (hela livet antagligen). Då kommer ju även målen att skifta och därmed även vad det gäller den ekonomiska biten.
Nu skriver jag inte detta för att vara elak utan för att du ska få dig en tankeställare 
Om du skulle dra ditt case gällande ex belåningsgraden på din bostad för en ingenjörskollega, tror du han/hon skulle svara att du agerar rationellt eller att du är harig? Du behöver inse att du är trygghetsnarkoman och komma över det 
Väldigt ofördelaktigt personlighetsdrag om man strävar mot FI.
Det är ju detta som är huvudproblemet. Jag tänker bristtänk när det gäller pengar jag ser i min ekonomi, 25% är belåningsgrad är vansinne.
Yrkesmässigt det omvända. Har inte agerat på min förra arbetsplats som om jag varit orolig att bli av med jobbet under hösten när vissa organisatoriska saker stormat lite. Några kollegor skulle antagligen säga att jag tagit stora risker att ha varit så kritisk mot överordnades beslut. Slutar med att jag tröttnade och byter jobb istället, även om det innebär att jag kan stå utan jobb ifall ekonomin går ner nästa år.
Flera ingenjörskollegor (i min ålder) tar också extrema ekonomiska risker för att de räknar med att både deras dyra fonder och lägenhet ska stiga rejält de kommande 3 åren.
Det är ett känslomässigt problem med mitt förhållande till pengar jag ser, siffror på kontot eller priset i butiken. Alternativkostnader syns inte (och därmed “finns inte”). Det kommer vara skitsvårt att ändra och ta tid.
Superkul att försöka applicera ingenjörstänk på problem som har att göra med känslor. 
Brukar gå så där i slutändan. Vi är inte maskiner.
Försök vara resonlig med dig själv, inte rationell. Utgå från det som är rationellt, anpassa till dig själv.
Absolut. Men de kommer ju inte säga något annorlunda än det som du redan själv vet eller det vi argumenterar för.
Därav; om det vore ett alternativkostnadsproblem eller ”ingenjörsproblem” så hade du redan löst det.
När det gäller det personliga, ja vissa saker kommer man utforska resten av livet. Men det är snarare nyanser som när vi diskuterar Lysa vs Avanza Global vs LF global. Det är en detalj eftersom vi redan är överens om ”passiv förvaltning är grejen”.
För dig är nog sporten att upptäcka det senare. Att få de stora penseldragen rätt - att redan utgå från att du har eller inom kort kommer ha ett liv som FI.
Lyssna tex gärna på avsnittet med mig och Moa om pengar inte är lösningen, utan bara en förstärkare om du inte gjort det.
Nu är det lite otyg att coacha i ett öppet forum, men jag skulle spontant utforska om det snarare inte handlar om (som för mig) rädslan att misslyckas.
Haha. Han är ju varken först eller sist med det. Jag gör det ganska ofta (med precis samma utfall som du beskriver). 
Jag tror att i grunden handlar det om att kompensera för en av de tre rädslorna:
- Rädslan att bli avvisad
- Rädslan att bli ignorerad
- Rädslan att bli förödmjukad
Som vi alla har i någon grad.
I mitt fall är det rädslan att misslyckas som ska leda till att jag inte får vara med (avvisad) som leder till att jag blir ensam som leder till att jag dör. Väldigt överdrivet men ändå.
Om man bara unnar sig att dra scenariot till slut (fråga sig vad handlar det om egentligen) så kan man fånga det och se att det inte är så farligt. Men vi gör sällan det. Vi slutar innan och försöker göra rätt, ta rätt beslut, tolka vad andra vill, är rädda för vad andra ska tycka och så vidare.
Detta Moa sa precis i början är redan där jag hamnat: “…om jag bara får 100k eller 2M till, då…”.
Jag började “tokspara” för att spara 10k i månaden när jag började jobba efter studierna för drygt 2 år sen. Målet var att ha betalt av lägenheten så fort som möjligt.
Utan att ha tänkt mig för så har jag nu över mycket mer än 10k i månaden när räkningarna är betalda. Jag har sparat säkerligen 300k på drygt 2 år. Matlådor blev en kostnadsgrej, vilket nu istället inte har med pengarna att göra. Utan att slippa tiden det tar att ta sig till och från lunchrestaurangen. Den halvtimmen är jätteskön, antingen pilla med jobbet eller nåt annat.
Jag har inte en enda gång gått i en butik och känt att jag inte haft råd med något jag vill köpa. Inte heller enda enda gång jag varit ute på krogen för att äta eller dricka har jag känt att jag inte haft råd.
Är det såhär det känns att vara ekonomiskt fri?