Grannen med "ett par ferrari" väcker känslor

Ett rikare liv Emotionella sidan av pengar
1

Häromdagen rullade grannens svärson in på gatan, ännu en gång. Denna gång var det i en grå Ferrari, förra gången en röd. Han rullar intill den minibuss av märket Mercedes som frun alltid anländer i någon timme tidigare, tillsammans med de fyra barnen.

Jag kan inte hålla mig, går ut på gatan, känner mig urlöjlig, säger något i stil med “vilka helt otroliga bilar du har. Förra gången var det en röd, har du alltså fler?” Föraren är trevlig, ändå tydlig med att han inte har tid att prata. Lutar sig in i bilen, skulle visst bara hämta sin MacBook Pro (16", en sån jag drömt om). “Jo, vi har nog ett par stycken”, säger han. Går sedan in till sin familj.

Stalkar, får fram att ägaren till Ferrarin är VD för ett bolag inom framtidens energi. Också framstående inom en idrott. Är under 40 år. Jag: överrumplad. Ser plötsligt på mitt eget liv med … förändrade ögon. Som om hans fullkomliga rikedom (kanske trappsteg 5 enligt Jan Bolmesons senaste inlägg) gör mig fattigare?

Jag är nöjd med mitt liv, lever rikt på trappsteg 3. Älskar mitt liv, vill inte byta. Ändå, om jag fick frågan om att byta liv, så JA, paradoxalt nog: självklart!

Detta väcker många tankar hos mig - vad väcker det hos er? Finns det något mantra eller citat som ex Jan och Caroline droppat i något avsnitt, som sätter ord på denna känsla av … överskuggad rikedom, av avundsjuka(?), av “vetskapen om att det alltid finns de som är rikare och ändå vara nöjd med sitt”? Ska man ge sig ut på jakt efter sin livs bästa chans att “äga ett par Ferrari”, eller ska man sätta allt sitt fokus på sin egen resa, “spela sin match” och helt enkelt förlika sig med att vissa går vidare på trappan, medan “lilla jag” sitter förnöjsamt på trappsteg 3?

Tankar?

(Om du, grannens svärson, råkar hänga här och läsa detta och identifiera dig: ALL respekt till dig!)

13 gillningar
2

Det känns lite motsägelsefullt att vara VD för ett bolag inom förnyelsebar energi och samtidigt köra sportbilar som slukar fossil energi till ingen uppenbar samhällsnytta. Det känns som att personen inte har koll på sina värderingar.

29 gillningar
3

Jag förstår din tanke - bilen visar sig dock vara eldriven (hybrid)!

3 gillningar
4

Hursomhelst skulle jag inte vara avundsjuk på någon som köper en bil för så mycket pengar. Sådant slöseri.

14 gillningar
5

Efter att ha läst din berättelse känner jag mig extra nöjd med att jag är tillräckligt rik på både tid och pengar att jag kan unna mig att åka tillsammans med min fru och mina barn i samma bil till mina svärföräldrar. Låter tråkigt att behöva åka själv.

13 gillningar
6

Intressant hur olika man är. Jag skulle inte alls tänkt eller känt som du. Har inga ambitioner att köpa en massa Ferraris, tvärtom. Jag lever mitt liv som jag vill ha det och är nöjd med det. Skulle inte vilja vara en karriärist med en massa onödiga prylar. Så vad skiljer oss åt? Du kanske har andra mål än jag? Kanske inte är riktigt nöjd med hur du har det? Något verkar skava, så kanske är värt att fundera på vad det kan tänkas vara?

14 gillningar
7

Hade du blivit avundsjuk om du inte ansåg det som slöseri?

2 gillningar
8

Du sa det själv:

och

Alla bländas av rikedom någon gång, men rikedom kommer med uppoffringar. Uppoffringar tidigare och/eller senare i livet och med dessa hade ditt liv som du trivs med inte varit likadant. Det är lite som att som förälder tänka att utan just den där andra partnern och just det där sexet just då, hade inte det eller de här barnen funnits.

Sedan tillkommer ju också det faktum att just bilar säkert är ett stort intresse. Delar man detta förstår jag om man lockas mer. Min närmaste granne har fyra (eller fem?) bilar av samma märke (inte Ferrari, men inte heller Skoda) och det verkar han gå igång på. Han jobbar dessutom med att sälja lyxigare åk än så. En annan njuter i fulla drag av att slippa ha bil.

4 gillningar
9

Jag kan vara avundsjuk på någon som presterar så pass väl att de kan köpa saker som dyra sportbilar, men inte nödvändigtvis själva köpet av dyra grejer.

5 gillningar
10

För övrigt vore väl en Polestar lämpligare för en hållbarhetsmedveten VD?

2 gillningar
11

Jag förstår känslan. Jag gillar verkligen att titta på sportbilar, men är inte intresserad av att ha en själv. Det är helt ok att vara avundsjuk, men man får inte vara missunsam brukade en kollega säga. Att beundra någon annans framgång samtidigt som man är nöjd med sitt eget är mitt mål, det är inte alltid så lätt :grinning:

3 gillningar
12

Jag tänker såhär: det kommer alltid vara någon som är rikare än jag. Detta förminskar inte vad jag själv har uppnått och kommer uppnå framgent. :wink:

13 gillningar
13

Det beror väl på hur mycket pengar man har. Sitter man på ett par hundra miljoner så är det ju ingen jättesak att spendera ett par på en bil, särskilt om det rör sig om modeller som behåller värdet (eller i vissa fall ökar i värde) över tid. Har du däremot 5 miljoner på banken kanske du ska ta dig en redig funderare innan du lägger hälften på något med hjul, men är det något som är otroligt viktigt i ditt liv varför inte?

3 gillningar
14

Ferrari har nått visst över sig, o visst skulle man vilja ha en…men samtidigt INTE , alla dessa blickar o rädsla för att ens parkera den någonstans…nja.

Såg en video igår om vad som krävs för att bli en topp VIP kund hos Ferrari för att FÅ köpa specialbilarna som nya F80 … o vi snackade om att äga en REJÄL flotta av deras bilar kostnad ca $23.800.000 !!!

1 gillning
15

Har funderat lite på en 360 då jag gillar dem men man får lägga ut närmare 1MSEK och i den prisklassen kan man hitta en lätt begagnad Cayman GT4 eller en fin 997 Turbo. Då känner jag att man verkligen måste vilja ha just en Ferrari för att acceptera de ökade kostnaderna och med stor sannolikhet större driftsproblemen…

3 gillningar
16

Tankar

Grattis till dom som har ekonomi som möjliggör att köpa det de drömmer om. Oavsett om det är hus, bilar, båtar, klockor. Förstår att det kan väcka lite känsla av avundsjuka men personligen är jag inte imponerad av just flera lyxbilar.
Jag tycker det är tragiskt att känna behov av flera lyxbilar i stället för att hjälpa andra. Jag skulle dessutom ha svårt att jobba i en organisation med en VD som har de prioriteringarna. Säger något om värdegrunden.
MEN just denna person kanske har ett extremt intresse av bilar och kämpat hela sitt liv för att just kunna köpa en grå och en röd Ferrari :slight_smile: Hatten av och grattis i så fall. Jag anser dock att han missar något;)

Mitt yngre jag var väldigt fokuserad av märkesklockor och kläder så jag kan förstå jakten. Är så glad över att kommit förbi detta. Jag ser bara mer och mer värde i att ha färre saker och äga så lite som möjligt.

12 gillningar
17

Det där tycker jag nog stämmer bäst överens med min känsla.

1 gillning
18

Varför behöver ens personliga värderingar avspegla ens arbetsgivares dito?

5 gillningar
19

Många bra svar tidigare. Men, har läst en del om just detta med att jämföra sig med grannen. Det är något i den mänskliga psykologin som gör att just grannen är en viktig måttstock… :grinning:

1 gillning
20

Exakt… Om det är någon jag är avundsjuk på är det ni som klarar er fint utan att ha någon bil alls. Har levt ett sådant liv och det var väldigt skönt att slippa alla problem som bil medför.

6 gillningar