När jag ser vad andra har lyckats med så blir jag mest av allt inspirerad, men också lite frustrerad över att jag inte har lyckats leva upp till min potential. Avundsjuka? Ytterst lite. Det går bra för mig ändå och jag kan vara rätt nöjd.
1 gillning
Det här blir lite självförhärligande men det ger kanske kontext för vad jag ska säga i slutet, men idag lade jag in en säljorder på 100 tusen kronor. Jag behöver köpa en bil för att ta mig till jobbet, och har gått och suktat efter en Renault Captur som jag tycker ser så jäkla snygg ut.
Bilen kommer att kosta mellan 200 och 220 tusen för en tre-fyra år gammal version. Jag lägger hälften som handpenning, och lånar resten. Bilar är ju en förbrukningsvara och jag vill inte tömma indexfonden, och tror (om inte US-valet går helt fel och Trumpen går och vinner och kraschar börsen) att räntan på lånet blir mindre per månad än den ränta jag tjänar på det som är kvar.
För fem år sedan gick jag på försörjningsstöd och socialen. Jag var utförsäkrad från allt efter en lång tids sjukdom. Det känns jävligt bra att kunna lägga den där säljordern. Det känns faktiskt lite overkligt att bolla med de här summorna, även om summorna är små för ganska många. Och det känns lite overkligt att om ett år kommer jag, om planen går som den ska, ha skrapat tillbaka de 100 tusen jag tog ut idag.
Ibland känns situationen för fem år sen så extremt fjärran och vag, men ibland känns det som om det vore igår. Jag kan nästan känna stressen av hur det var då, och det leder mig till poängen med den här lite självförhärligande kontextualiseringen.
Jag kan inte förmå mig att avundas dem som har mera än mig. Dels därför att många av dem har haft väldigt lite att göra med att de har det bra. Men jag är glad att de aldrig känt känslorna jag hade för fem år sedan. För de som var i min situation, eller en liknande, så känner jag bara lättnad för att de tagit sig ur den. Samma lättnad jag känner för mig själv, när jag kan lägga en för mig absurd säljorder och faktiskt, på riktigt, gå in på en bilfirma och plocka ut en relativt ny bil.
9 gillningar
Jag kan inte se när det skrapas Triss i TV4 
Grattis! Fint skrivet tycker jag.
Jag älskar tragedier och ”verklighet”
Hatar filmer som slutar lyckligt osv. Tragiska livsöden är mer intressanta än lyckliga.
Jag lever i ett lyckligt förhållande men skulle inte vilja gifta mig, då 50% skiljer sig. För mig att då tänka ”jag är absolut inte som övriga 50% och vårt förhållande” kommer hålla livet ut blir som att gå emot statistik och vetenskap vilket är svårt för mig.
Kanske finns det en korrelation mellan folk som gifter sig och folk som håller på med stockpicking istället för indexfonder?
Har en kompis som brukar säga avundsglad. Gillar uttrycket. 
3 gillningar
Jag förstår inte varför man skulle känna något alls av hur det går för andra random människor. Om jag blir glad för någons framgång så är det för människor jag känner och som jag tycker förtjänar det. Samma sak fast det omvända när det gäller skadeglädje.
Jag känner nog inte heller särskilt mycket inför andras framgång på just detta sätt. Däremot kan jag bli så glad att jag vill gråta när jag stöter på en gammal klient/patient som det går bättre än jag trott för. Sånt är som små diamanter man kan spara i en ask för att titta på ibland. Jag känner mig sällan inspirerad av ekonomiska framgångar här el i media eftersom det ofta rör sig om människor med helt andra förutsättningar än mig, med några få undantag som får mig att känna att kan de så kan jag.
1 gillning
Tillägg: Jag kan glädjas med de som har tur, om de själva fattat att det är tur och inte skicklighet. 
3 gillningar
Samma här! Precis som man kan glädjas åt personer som vinner på Bingolotto på uppesittarkvällen! Vore ju trist att sitta och vara bitter för att man själv inte vinner…
1 gillning
Jag valde “Jag lär mig av andras framgång och motgång”
Det handlar ju givetvis om hur personen uttrycker sig om mitt “lärocenter” går igång. Jag är ganska övertygad om att de som ägnar sig åt överdrivet raljerande över en enskild investering likt vissa sportfiskare bara pratar om de största fångsterna. Man pratar sällan om de som smet undan, var för små eller om timmar av väntan på fångst som aldrig kom…
Jag fastnar nog för den som ägnar lite mer tid och fler ord till reflektion, analys och visar förmåga att väga fördel mot nackdel, risk mot möjlighet och dessutom gör detta med ngn form av grundläggande social kompetens ( läs ödmjukhet)
1 gillning
Om det går bra är det såklart p.g.a. skicklighet och går det dåligt är det p.g.a. otur eller sabotage. /s
2 gillningar
Handlar inte det om mental hygien? Är det vanligt att någon säger “Allt är mitt fel och går det bra var det en tillfällighet”? Det låter som en deprimerad person.
Jag hörde en finsk mördare som menade att hans öde var “samhällets” fel. Så tänker nog fattiga och rika: Allt bra är min förtjänst. Går det dåligt var det en tillfällighet.
1 gillning
Kanske inte lika vanligt som det omvända men det finns ju de som har väldigt dålig självkänsla och/eller självförtroende och kan hamna i ett beteende där de trycker ner sig själva på bl.a. det sättet.
Det kan också vara en person som har väldigt höga krav och förväntningar på sig själv, ibland generellt och ibland bara inom vissa intresseområden.
Om de då inte infrias kan man känna sig misslyckad och värdelös, trots att man kanske egentligen överpresterar jämfört med de flesta.
Ovan personer skulle nog ofta bocka i alternativet “Jag triggas negativt av att höra hur bra det går för andra” eftersom det kan förstärka ovan känslor. Främst när de jämför sig med de som lyckats bättre och som har nått upp till de där högt ställda förväntningarna de hade på sig själva.
1 gillning