Jag hade varit benägen att hålla med dig om man haft en slags överenskommelse att någon ska betala för att den andre inte har råd, men sen ändå komma i efterhand att man har ångrat sig och vill ha igen pengar.
Men i detta fallet så har de haft en överenskommelse att de ska dela 50/50 på alla räkningar. Och när ts tagit upp om övriga kostnader förutom deras konsumtion så har det blivit bråk och sambon har inte betalt sin del. När man kommit överens om 50/50 så ska man inte ens protestera det minsta när det kommer på tal, de kostnaderna borde vara väntade. Om man tvivlar på summan har man rätt att kräva att få se underlaget (som borde visas upp utan att man ens frågar om det). Och som jag skrev lite längre upp i tråden- om jag inte hade betalt min del i något där det finns en överenskommelse om att jag ska betala något (för att jag ärligt missat det, inte försökt smita), så hade jag betalt på studs oavsett hur otrevligt någon än hade påtalat det. Det är viktigt att göra rätt för sig. Sen hade jag tagit ett snack med vederbörande att såhär beter vi oss inte mot varandra.
Självklart betalar man månad efter månad. Det är inte ett godkännande av situationen för det. Vad hade hänt om ts vägrat? Någon måste betala. Annars blir det till slut kronofogden och man förlorar sitt tak över huvudet.
Dock tror jag att det blir svårt att kräva i efterhand, för det är upp till sambons goda vilja att betala (och den verkar ju definitivt saknas). Och då är det en rättslig process för att få igen det, och sånt är inte heller lätt. Jag hade aldrig orkat.
När du säger “mycket enklare att kräva en korrekt summa framgent”, så är det ju precis det som inte varit lätt, det är ju därför skulden byggts upp under tiden. Det finns en överenskommelse i grunden som inte sambon följer. Om man har en överenskommelse att dela 50/50 på räkningar, att båda har lika mycket ansvar för räkningarna-varför tar inte sambon upp det med ts i slutet av varje månad “hur mycket blev räkningarna denna månad, vad är min del?”.