Man kan ju börja med de räkningar som sambon lär ha del i, t.ex. för bostaden om det är gemensamma lån.
1 gillning
Jag skulle
- inte ha gemensamma lönekonto
- Inte ha en kort med kredit
- Ha var sitt lönekonto
- Ha en gemensamt konto för fakturor
- Ha en gemensamt kortkonto
- Ha en gemensamt bufferkonto
- Göra en enkel budget på en pappersbit. In och ut
- skicka pengarna till de gemensamma konto från de egna konto den 25. Och ha kvar det ni är överens om att ni ska ha kvar (om det är samma summa eller proportionnielt är en smakfråga)
- följa tillsammans varje månaden vad händer med gemensam konto.
Mycket fokus på din sambo men jag tycker också att du ska ifrågasätta dig själv och hur du kommunicerar med sambon. Det är inte säkert att hen uppfattar saker som du och hen kan vara frustrerat och irriterad att det dyker upp såna poser som hen inte hade uppfattat.
2 gillningar
Vänta lite- om jag uppfattar dig rätt:
Sambon har under 6 års tid (trots påtryckningar) inte varit med och bidragit ekonomiskt med en enda gemensam räkning (gällande hyra, räntor för bostaden, el vatten, netflix, spotify mm).
Sambon har enbart bidragit ekonomiskt med sin del när det gäller konsumtion (de har alltså delat på kostnaderna för mat, restaurangbesök mm).
Och du tycker ungefär “du måste ifrågasätta hur du kommunicerar. Detta för att för att få hen att förstå att det finns andra kostnader i livet än konsumtion. Hen kan ju inte veta vilka poster som kan dyka upp förutom mat och restaurangbesök, och bli irriterad att det dyker upp poster som att betala hyra för att ha tak över huvudet”?
4 gillningar
Jo, jag uppfattar det också som att ts vill stanna. Och jag kunde inte se en enda lösning på att lösa det problem som som ts och sambon har, utan att det blir råd som får ts att behöva vika sig ännu mer än vad hen redan gjort. Och det kanske inte är jättesmidigt av mig att då ändå gå in och påtala vad (i mina ögon) hen står inför. Men jag blev beklämd när hen beskriver sin situation som om den vore självförvållad, och jag kan då inte låta bli att vara den där “utomstående opartiska” röst som jag själv behövde höra från, en gång i tiden, när jag var utsatt bla för ekonomisk misshandel. Det är kanske inte vad ts vill höra, men när det gällde mig en gång i tiden så var det inte heller vad jag hade förväntat mig att höra.
4 gillningar
På SvD finns en artikelserie som heter ”pengarna och kärleken”. I senaste artikeln beskriver en kvinna om en situation som liknar TS. Maktobalans: när Sofia fick högre lön började maken leta jetski
För er som inte har tidningen kan jag citera en kommentar som gjorde mig beklämd iallfall:
”Hon har föreslagit, om än inte på fullt allvar, att de kanske skulle dela på sin ekonomi. Då har han skrattat och sagt att han inte vill eftersom det inte skulle gynna honom.”
2 gillningar
En fotnot: det förhållande som en gång höll på att dra ner mig ordentligt i skiten var också det som gjorde att jag har det bra ekonomiskt idag. Mitt ex hade grava ekonomiska problem, vilket jag inte visste när vi flyttade ihop. När vi flyttade ihop var tanken att jag bara skulle mellanlanda i hans lägenhet när jag gjorde mig av med min. Sen var det bestämt att vi skulle skaffa gemensam bostad. Men såfort jag “mellanlandat” ändrade han sig och sa att vi ska bo kvar i hans bostad. Jag ville inte, för det kändes som om om man var i beroendeställning för att ha tak över huvudet. Långt hemifrån och hade inte hunnit skaffa nytt socialt kontaktnät. Jag hade kollegorna på jobbet (som också blev mina vänner). Varje gång vi bråkade så fick jag höra “passar det inte så kan du ta ditt pick och pack och dra”. Och han menade på studs, där och då. Jag var tvungen att ge med mig i allt, annars kastade han ut mig. En gång när jag stod på mig så gick han och hämtade ett lakan och började slänga ner mina grejer på lakanet för att samla ihop och kasta ut. Ett sånt tillfälle var tex när jag inte ville ta mina sista pengar (det kapital jag hade haft när jag träffade honom, men där nästan allt gått till honom) och låna ut till honom. Han blev vansinnig. Det var bara att ge med sig, vart skulle jag annars ta vägen? För övrigt skojade han ofta om mig och kallade mig för sin “privata checkkredit” (eftersom även min lön- inte bara med sparade kapital- var ju “hans”). Sen när han fått som han ville så blev han ju så mjuk och sitt vanliga jag igen, den sidan som jag förälskade mig i. Och allt var nästan ännu lite bättre än vad det varit innan. Och man glömmer lätt utbrotten när det är bra emellan. Men sen kommer hela tiden ett nytt utbrott. Men de där utbrotten bryter ner en långsamt utan att man märker det. Och sen helt plötsligt sitter man där på ett bankkontor (på den tiden var det inte lika vanligt att söka digitalt som man gör idag) och söker banklån i sitt eget namn, på begäran från sambon. Han hade pga sin usla ekonomi blivit nekad banklån av den bankkvinnan vi satt hos, men tvingat mig att söka strax därefter. Hon anade oråd och la ihop ett och ett när hon såg min sambo (som var med under mötet) som hon tidigare nekat, och frågade mig “är det du som ska använda pengarna?”. Varpå min sambo är snabb att svara “nä, men jag blev ju nekad så nu får vi göra såhär”. Hon blev tyst en lång stund, och sa “vi ska nog kunna lösa det här ändå”, och gav honom en jämförelsevis svindyr kredit istället. Hon visste att banken skulle förlora de pengarna, men hon valde ändå att låta banken ta smällen istället för mig. Jag som inte längre hade något eget sparkapital tog mod till mig och ringde upp henne och frågade om man skulle kunna få bostadslån för att flytta ifrån honom även om man inte hade kontantinsats. Hennes svar var “leta du lägenhet så ordnar vi det”. Och sen har jag tack vare det haft turen att hänga med på en del av uppgången på bostadsmarknaden och skapat mig ett större kapital. Men om inte kollegorna också “bekräftat” att min situation inte var sund, så kanske jag aldrig fått tanken på att flytta ifrån honom. Man blir nedbruten ganska snabbt utan att man fattar det.
27 gillningar
Om du läser hela tråden skriver ts att de hade bestämt en schablon baserat på hur de hade det innan.
Ts skriver också att hen har svårt att kommunicera och man vara för snabbt att hoppa på och säga saker. Det har hen skrivit flera gånger.
Det kan vara så också att ts har gått till sambon på ett osmidig sätt och kräv att hen skulle betala 60000 för att de hade haft högre kostnader. Utan nån förklaring. Typ ”du måste betala. Jag betalar allt och du behöver ingenting ”. Medan sambon trodde att schablon räkte. Då kan sambons reaktion har varit ”du kan inte säga till mig att vi betalar x kr per månad var för att täcka våra kostnader och komma plötsligt att jag ska betala 60000kr”. Om ts som han säger själv reagerar snabbt och har svårt att komunicera då blir det problem. De har inga diskussion.
Om ts istället kommer och säger ”i år har vi använt xxx kr mer än planerat så vi behöver uppdatera schablonsumma till nästa år. Jag har betalt mer i år men vi kan hantera det genom att jag betalar lite mindre nästa år”. Då är det lättare.
1 gillning
Ahh, då förstår jag- du har missat det inlägget för ts skriver hur schablonbeloppet är framräknat:
När de kom fram till schablonbeloppet så visste de att de gemensamma räkningarna inte var med, schablonbeloppet var ju bara uträknat baserat på konsumtion. Men du trodde att schablonbeloppet inkluderade räkningarna och att det sambon motsätter sig är att räkningarna skulle stuckit iväg så mycket?
Men nä, båda vet att schablonen bara täcker konsumtion- inte övriga räkningar. Dessutom skriver ts att schablonen inte ens täcker konsumtionen alla gånger, och att hen då får betala det överskjutande ur egen ficka.
Men sambon borde väl under 6 års tid förstå att det finns kostnader förutom konsumtion? Och om sambon inte bidrar till de räkningarna så är det för att sambon utnyttjar ts- inte för att kommunikationen inte funkar. För varenda människa vet att det kostar att ha tak över huvudet och bredband och el mm. Ts har fått betala allt sånt själv under 6 år.
3 gillningar
Och i en annan kommentar nämner ts att kreditgränsen inte alltid räcker och att sambon tryckt på för att höja kreditgränsen, vilket ts vägrar. Rimligtvis borde då nuvarande kreditgräns vara högre än schablonbeloppet (eftersom schablonen är framräknad på ett genomsnitt bakåt). Och eftersom de delar 50/50 på alla inköp (står längre upp) på kortet, så är schablonen maximalt 50% av krediten- troligtvis något mindre om de inte konstant maxade krediten det året de beräknade schablonbeloppet på.
Det innebär att om sambon tycker att kreditgränsen inte räcker, så vet sambon med sig att deras totala konsumtion troligtvis kostar mer än det sambon betalar 50% av (det som ts skriver att hen fått ta ur egen ficka). Men sambon vill alltså att ts ska ta ännu mer ur egen ficka. För annars hade man väl föreslagit “jag märker att kreditgränsen oftast inte räcker till, förmodligen betalar du då mer än mig. Vad är jag skyldig dig?”.
Men nä, sambon vill höja kreditgränsen- och har inte ens själv tagit upp vad det måste innebära (att ts betalar ur egen ficka), utan vill konsumera ännu mer utan att betala för det.
1 gillning
Jo, förklaring har erbjudits. Sambon vet att det finns excelfil för räkningarna. Sambon kan när hen inser att det finns andra räkningar i livet än konsumtion själv ta initiativet att sätta sig ner och gå igenom ekonomin.
3 gillningar
Mycket märkligt att be någon annan höja kreditgränsen 
Min partner och jag har varsitt eget kort och där ansvarar var och en för sin egen kreditgräns och betalningsskyldighet.
Det vill jag också hålla fast vid för att jag aldrig i livet skulle kunna tänka mig ”råka” ta någon annans pengar 
Man vill ju inte vara beroende av någon annan i onödan.
1 gillning
Jag misstänker (men vet absolut inte med säkerhet) att det kan vara så att det är ts som är huvudkortsinnehavare, och därmed är den enda som kan höja gränsen. Min man och jag hoppar lite mellan olika kreditkort (beroende på vad de erbjuder för bonus eller liknande), och jag kommer ihåg nån gång när vi hade fått ett nytt kort att vi tänkte “vi satte mig nog lite för låg gräns om man ska kunna täcka större kostnader såsom flygbiljetter (för att kunna få vissa försäkringar), vi får ändra gränsen”, varpå min man “det ordnar jag”. Men han meddelade kort därefter “de vill att du ansöker om det, eftersom kortet är ansökt i ditt namn. Mitt räknas bara som ett extrakort”. Så då fick jag göra det ändå.
Jag och min man har egna kort utöver det gemensamma (som du säger- man vill inte vara beroende av en annan). Men det är väldigt bekvämt att ha ett gemensamt kort för den gemensamma konsumtionen och slippa deala mellan varandra varje månad.
Men ja, det är märkligt att be någon annan höja gränsen-om man samtidigt inte förstår att deras konsumtion måste ha kostat mer än det sambon pyntar in sin halva till. Låt säga de har en kreditgräns på 20k. Genomsnittet det året de bestämde schablonbeloppet är 14k i månaden, varpå sambon betalar ett schablonbelopp på 7k. Om då inte 20k räcker som gräns utan hen vill höja- då borde ju hen också förstå att de 7k inte alltid täcker det de konsumerar och att ts betalar det överskjutande beloppet?
Egentligen är gemensamt kort eller konto inte ett problem i sig. Bara man kommunicerar och är överens.
Vi har också ett gemensamt kort som inte har någon kreditgräns. Det använder vi just till lite högre kostnader och som backup om det vanliga kortet strular.
Annars är det en bra rutin mellan oss att gå igenom alla räkningar (räkningarna är uppdelade på oss båda) så att båda har koll och ansvarar för ekonomin. Om något händer den ena så ska ju inte den andra stå där som ett mähä 
2 gillningar
Jo precis! Har hört alltför många stories om människor som står handfallna när något hänt partnern (sjukhus, dödsfall etc). En mardröm att behöva gräva i sånt och reda ut en massa frågetecken när tankarna är på annat håll (om man inte har koll över sin ekonomi och låter den andra sköta det).
Det finns flera anledningar till att båda parter ska ta ansvar i ekonomin.
4 gillningar
Problemet här är ju att båda två kan sägas utöva ekonomiskt våld. Det är ju ett kassiskt maffia-drag att få någon att känna sig “skuldsatt” och skyldig att betala av sin skuld. Jag har säkert betalat mer än en miljon mer i gemensamma utgifter här hemma. Det skulle ju fullkomligt krossa min partner om jag plötsligt skulle driva in den “skulden”.
Det måste ligga ett visst ansvar på den som betalar “för mycket” hela tiden. Varje månads betalning är ju ett slags godkännande av att situationen fortsätter. Det är ju ett fritt val av TS att logga in med BankID, månad efter månad och acceptera summorna. Därför tror jag det blir svårt att rätta till i efterhand. Mycket enklare att kräva en korrekt summa framgent.
Tycker f.ö. “våld” är onödigt och vilseledande i sammanhanget. Det sänker trovärdigheten för de som utsätts för faktiskt våld. Som att ropa varg.
3 gillningar
Jag hade varit benägen att hålla med dig om man haft en slags överenskommelse att någon ska betala för att den andre inte har råd, men sen ändå komma i efterhand att man har ångrat sig och vill ha igen pengar.
Men i detta fallet så har de haft en överenskommelse att de ska dela 50/50 på alla räkningar. Och när ts tagit upp om övriga kostnader förutom deras konsumtion så har det blivit bråk och sambon har inte betalt sin del. När man kommit överens om 50/50 så ska man inte ens protestera det minsta när det kommer på tal, de kostnaderna borde vara väntade. Om man tvivlar på summan har man rätt att kräva att få se underlaget (som borde visas upp utan att man ens frågar om det). Och som jag skrev lite längre upp i tråden- om jag inte hade betalt min del i något där det finns en överenskommelse om att jag ska betala något (för att jag ärligt missat det, inte försökt smita), så hade jag betalt på studs oavsett hur otrevligt någon än hade påtalat det. Det är viktigt att göra rätt för sig. Sen hade jag tagit ett snack med vederbörande att såhär beter vi oss inte mot varandra.
Självklart betalar man månad efter månad. Det är inte ett godkännande av situationen för det. Vad hade hänt om ts vägrat? Någon måste betala. Annars blir det till slut kronofogden och man förlorar sitt tak över huvudet.
Dock tror jag att det blir svårt att kräva i efterhand, för det är upp till sambons goda vilja att betala (och den verkar ju definitivt saknas). Och då är det en rättslig process för att få igen det, och sånt är inte heller lätt. Jag hade aldrig orkat.
När du säger “mycket enklare att kräva en korrekt summa framgent”, så är det ju precis det som inte varit lätt, det är ju därför skulden byggts upp under tiden. Det finns en överenskommelse i grunden som inte sambon följer. Om man har en överenskommelse att dela 50/50 på räkningar, att båda har lika mycket ansvar för räkningarna-varför tar inte sambon upp det med ts i slutet av varje månad “hur mycket blev räkningarna denna månad, vad är min del?”.
6 gillningar
Vilken jobbig situation… För mig är detta en total dealbreaker, men nu har ni barn. Ni får hitta ett sätt som funkar för er att dela ekonomin framöver, t ex ett gemensamt kort eller konto där båda måste betala sin andel vid månadsslut.
Det är dock ännu jobbigare att kräva in en sådan skuld i efterhand. Vem av er har varit föräldraledig? Går det att ”slå ut” den kostnaden med skulden? Annars ser jag inte så många utvägar mer än att ni behöver prata med någon utomstående om detta.
Man kan ju undra hur det lyckades bli ett långvarigt förhållande mellan er om något så här grundläggande inte fungerar?
Jag gissar att det finns något annat här utöver pengar som du inte nämner.
T.ex. i och med att ni skaffat barn, har din partners ekonomi försämrats kraftigt, men du kräver envist att var och en ska stå för hälften?
Jag kan väl också tycka att med barn i bilden är ni som gifta (eller i alla fall borde vara) och då gäller inte samma rättvisa som när man bara delar lägenhet…
4 gillningar
Som många har påpekat så är det ingen lätt situation. Lätt att glömma bort att det är bara pengar, enkelt att säga när man har pengar men du har ett sparkonto på 250k - känns som pengar inte är ert största problem utan att ni inte har lyckats få ihop en vardagsekonomi som är fair, iaf inte från din PoV.
- Jag skulle ignora skulden, iaf tills ni har löst er vardag. Finns många bra råd här från gemensamma konto till olika automatiska överföringar. Fokusera på detta, eftersom det kommer öppna för att hen for en känsla för kostnaderna som händer varje månad.
- När det fungerar så kan du fundera på om pengarna är värt att slåss om, och om det kanske finns en plan där hen betalar lite mera varje månad för att balansera ut det över tid.
Har läst genom allt och ser att det finns en del spekulation kring min skuldindrivning, maffia stil. Förståeligt.
Jag tror jag har sagt det tidigare, men kan säga som så, att jag är OK med att skulden avskrivs helt, även om det är något jag inte känner är rättvist. Har verkligen inga krav. Hade situationen varit det omvända hade jag utan att tänka betalat tillbaka hela beloppet om jag kunnat. Jag vill göra rätt för mig. Men nu är det inte så, och jag är inte på andra sidan problemet.
Vårt gemensamma kreditkort är det jag som öppnat hos Coop, och sambon har ett extrakort. Denna kredit är på 20 000:-, något jag vägrar höja eftersom det är tänkt från början att täcka gemensam konsumtion typ mat, bränsle, uteluncher o. dyl. - och 20 000:- bör verkligen vara lugnt då vi ändå snittar 7-8 kkr i månaden. Problemet är att ibland tar jag större utgifter på kortet så som t.ex. bilreparation och som nu är fallet, nya däck - vilket såklart får krediten att slå i taket snabbare. Min tanke är att det är en gemensam utgift, och således bör den registreras som vår gemensamma utgift. Nu eftersom jag inte kan/vågar “driva in” pengar varje månad har jag inte alltid råd att täcka hela krediten, så då hinner den slå i taket innan nästa månadslön kommer. Har behövt trolla med Klarna och mitt personliga kreditkort några gånger för att kunna betala av på det gemensamma kreditkortet i förväg så att det fortfarande går att använda.
Hur som helst, så som det är nu har jag öppnat konto hos samma bank som sambon har, och får se om det har registrerats ordentligt nu med lön och autogiro och e-fakturor och fan och hans moster. Det är helt förkastligt att de inte kan hjälpa till med flytten över huvud taget. Kanske kunde flytta autogiro. Men det har jag bara två utav så det gör jag hellre själv isåfall.
Planen är att jag skall föreslå att diskutera situationen framåt. Så att skulden inte byggs vidare på. Vi får se hur det blir med “skulden”. Jag hoppas på en dialog men är 100 på att det blir en ensidig skrikmatch, så antar att det bara är att kvitta det.
6 gillningar