Det låter skönt att det skulle vara så lätt. Det är tyvärr inte så lätt. Sambon har all rätt att vara arg eftersom jag satt hen i en position att vara skyldig mig mycket pengar. Då är det kanske inte så lätt att hålla ett vänligt humör, när man är sviken och någonstans på något sätt förd bakom ljuset.
Det svåraste är nog hur jag skall närma mig detta. På vilket sätt jag kan ta upp det och en eventuell lösning. Jag är väldigt öppen för diskussion och att komma fram till något båda parter är helt ok nöjda med, men vill ha en egen idé först och något jag kan peka på, eftersom jag vid stressade situationer brukar glömma bort hur ord fungerar.
Det låter väldigt infekterat och i mina öron låter det som en relationsfråga, inte som en ekonomisk fråga (det är ju väldigt grundläggande matte det rör sig om menar jag, det borde inte vara något att snacka om).
Jag tycker att ni ska prata med en parterapeut som kan hjälpa er att reda ut situationen. Just att en part krånglar och inte vill bidra med sin del låter inte alls bra. Det låter också som hen lägger över ett väldigt stort ansvar på dig för det som är ert gemensamma ansvar. Är det så att hen tar ett större ansvar på andra områden och därmed känner sig berättigad till att inte behöva dra lika mycket på ekonomiområdet? Finns det andra konflikter i bakgrunden som gör att hen krånglar? Som sagt, jag tror att ni behöver se över er relation och försöka reda ut vad problemet grundar sig i.
Jag kan känna igen mig en del. Inte att vi bråkade, men att det kom en massa olika skäl till varför det inte gick att återbetala överenskomna pengar. Nu var det annat som var skäl till att relationen avslutades och den uppbyggda skulden bidrog till att jag kunde lösa exet ur huset…
…men oavsett detta: Jag är stor vän av att man pratar framtid. Hur ska den se ut, vad drömmer respektive partner om och hur ska man gemensamt nå dit.
Finns det ont om drömmar eller även det möts av irritation eller ointresse, då är det en varningsflagga som går i topp. Är det däremot osäkerhet eller ovana, försök möta din partner på hens planhalva, förklara varför du blir orolig, hur dina drömmar om er framtid ser ut etc.
En vuxen person är alltid beredd att lyssna på sin partner, även om ämnet skaver. Lycka till!
Hoppas du förstod att jag inte menade dig när jag sa “hur svårt ska det vara att göra rätt för sig?”. Jag syftade på din partner.
Det är verkligen inte ditt fel, du har inte fört någon bakom ljuset, du har försökt ta upp det vid flera tillfällen. Om du lägger skulden på dig själv, så är det här värre än jag trodde. Sambon har inte all rätt att vara arg. Sambon har all skyldighet att vara delaktig i ekonomin, och inte gnälla när du försöker ta upp det med hen. Hen är inte sviken eller förd bakom ljuset. Och hade det varit så att det var du som inte sagt något, så har hen ett ansvar att fråga och medvetet vara delaktig. Det är det jag menar med att vara reko. Att vara reko innebär att man själv tar upp det, så inte den som betalar för kalaset behöver komma och fråga efter extra pengar. Som jag förstod det så har ni kommit överens om ett genomsnittsbelopp baserat på konsumtion på ett kreditkort, och i den summan ingår inga vanliga räkningar? Förstår inte hen att bostad, bredband, el, försäkringar mm kostar? Och nu ett barn dessutom, som också kostar? Jag säger det här i all välmening- du måste bli snällare mot dig själv. Sambon har inte all rätt att vara arg. Det hade varit en annan femma om du tagit emot pengar och spelat bort dem på casino istället för att betala hyra och nu kastats ut på gatan- sånt har hen rätt att vara arg över. Men det här är något helt annat. Hen har lassat över hela ansvaret på dig för ert leverne, lägger egna pengar på hög och har mage att vara ovänlig mot dig för att du försöker få hen att ta sin del av ansvaret. Det är inte du som sett till att hen är skyldig dig pengar- du har tagit upp det till diskussion, men hen har vägrat prata om det. Att du ens tycker det är svårt att närma sig det är som flera sagt- röda flaggor.
Jo, vi har kommunikationssvårigheter, det har vi. Jag kämpar för att bättra mig på att kunna tala och göra mig förstådd utan att det blir missförstånd hela tiden, men det är väldigt svårt. Jag tror vi har helt olika grunder i kommunikationen och jag har fruktansvärt svårt att se det från andra sidan. Ett exempel på det kan vara att jag sade “Visst var det ok att X kommer på fika idag?”, något som för mig är en helt öppen fråga där jag är 110% ok med ett nej - jag kom bara inte ihåg vad vi hade sagt och ville kolla ifall jag hade behövt ställa in. Men sambon blev fly förbannad då hen kände att det var ledande och tvingade hen att säga Ja, eftersom om man skulle säga nej så är man t.ex. den dåliga otillåtande partnern. Så jag måste försöka komma ihåg att välja mina ord rätt, och där t.ex. istället uttrycka mig mer likt “Jag kommer inte ihåg vad vi bestämde, men X kör ju förbi och undrade om de kunde komma upp på en kaffe - hur känner du?”
Vi har som sagt svårigheter här, och jag har föreslått att vi skall gå till familjerådgivning och få hjälp med just kommunikationen, har inte fått någon direkt respons på det men, tänker orka lyfta det i veckan också. Har förhoppningar att det kommer att gå att lösa - och en stor del av mina svårigheter och mitt bidrag till det hela kommer förhoppningsvis bli bättre iom att jag kommer börja få medicineras för min ADHD, vilket genererar många otroliga irritationsmoment för min partner.
Kan ju hjälpa att säga att det här är det enda som är ett problem i vår relation, allting annat är väldigt bra. Ibland jämför jag det hela med ett eldigt såpoperaförhållande, fast inget drama i form av andra män och kvinnor - bara tråkiga kommunikationssvårigheter.
I all välmening, fundera hårt och länge på om du verkligen vill fortsätta denna relation, och hur du ska ta dig ur den om du väljer att lämna. Den har fler röda flaggor än en kommunistparad. Det är inte bara att stanna och hoppas på det bästa eller annars separera så är allt frid och fröjd sen, om han/hon (särskilt hon) väljer att föregå en separation från din sida kan du få ett rent helvete gällande barn, ekonomi, arbete etc. när handskarna kastas av och alla medel som står till buds används emot dig. Talar av egen erfarenhet.
Tror du har rätt i att det mer är en relationsfråga. Det är ändå också ekonomisk, i form av att det finns en större skuld att betala tillbaka på något sätt.
Vi har redan kontakt med familje-terapeut och min sambo har gått hos psykologer - men då har det mest handlat om hens problematik med stress och ångest och ett tag en depression, och nu har det handlat om vårt gemensamma barn och hur kaotiskt/jobbigt/stressigt/ångestfyllt starten har varit. Något som jag mer än gärna stöttar så mycket jag kan. Jag är nog dessvärre skitdålig på det.
Vi har ett väldigt jämställt förhållande, och oftast gör jag mer än min partner i vardagen. Däremot är jag totalt värdelös på planering och att tänka längre fram än idag/imorgon så det får tyvärr sambon mestadels sköta, och vi försöker hitta ett sätt som fungerar för att jag skall kunna hjälpa till mer här. Men jag är helt efterbliven här, så det är kämpigt. Ett exempel är att jag normalt sett inte ens tänker tanken på vad som behövs till t.ex. resor förrän natten innan avgång - medan sambon börjar planera, oroa sig och ha ångest inför avgång ungefär 2 veckor före.
Men men. Jag skriver här för jag tänkte mer på att jag ville ha förslag till möjliga ekonomiska upplägg och lösningar som jag kunde förbereda och presentera och resonera kring tillsammans. Inget tvång eller så, bara ha lite kött på benen så vi kan bestämma oss för något på plats, där och då.
Det ÄR en helt öppen fråga, och inget som någon ens skulle behöva bli upprörd över. Tvivla inte på dig själv, jag inser att hen har fått dig att börja tro att felet till mycket ligger hos dig. Men innerst inne vet du, tro på dig själv. Och guldfebers liknelse vid en kommunistparad är nog det närmaste man kan komma. Spring för livet.
1.Börja med att du öppnar konto i Nordea, där ni får en gemensamt konto.
2.Styr om att alla räkningar (autogiro och e-fakturor etc) dras från detta gemensamma konto. Koppla ev. kort till detta konto.
3.Ta ett djupt lugnt andetag och kom överens med din partner hur mycket ni båda för över till det gemensamma kontot varje månad.
Ovanstående stoppar läckan.
Sen kan du i lugn och ro grunna hur er ev. skuld ska regleras? Kanske kan din partner föra över 2000-3000 kr mer än dig till det gemensamma kontot under en tid tills skulden är reglerad. Dvs partnern betalar mer än dig under en period.
Edit: Sen kan ju ytterligare gemensamma konton skapas för t.ex. barn, semester osv.
Personligen tror jag inte det kommer så jättemånga “nya” (alltså sånt som inte redan föreslagits) förslag på ekonomiska lösningar, just av den anledningen för att det du själv presenterat faktiskt är toppen och rimligt på alla sätt och vis. Hen måste sluta behandla dig som hen gör, det är inte du som ska behöva slå knut på dig själv ännu mer.
Tack. Det är lättare för mig att få tummen ur om jag har en tydlig utstakad action plan. Det här låter enkelt och görbart hemifrån. Förstår inte ens hur jag inte har kunnat landa i den idén själv riktigt. Eller jo, har letat efter den optimala vägen och alla lösningar jag hittat är dåliga…
Hur är det nu, kan Nordea lösa hela flytten åt mig? Kommer nog behöva peka om vart lönen skickas, men det kanske bara är det jag behöver göra. Eller de kanske inte kan flytta e-fakturor
Bra idé med att låta sambon föra över lite mer i månaden, har jag inte ens tänkt på som lösning. Bara tänkt på att fördela klumpsumman direkt.
Yes, du har rätt. Försöker bli bättre på det. Men jag har så svårt att komma ihåg att tänka genom före jag säger något, så det blir ju ofta att jag behöver förklara flera gånger. Jag fungerar fruktansvärt mycket bättre i skrift. Tror det hjälper mycket att jag kan läsa om, flytta och ångra/ta bort/omformulera fritt innan någon annan får höra min ordsallad
Flytten sker genom att ni meddelar lönekontoret hos era arbetsgivare att ni har ett nytt utbetalningskonto. Men se till att du inte får din lön överförd innan din sambo också sett till att det blivit gjort. Om det bara är dina pengar som förs över, och inte hens- så kan hen spendera dina pengar hur hen vill. Då blir du ännu mer kringskuren än du tyvärr redan är.
Om jag förstår dig rätt hamnar ni lätt i gamla beteendemönster. Familjerådgivning, parterapeut eller KBT-terapeut kan diskutera på ett mer konstruktivt sätt. Som dessutom avlastar dig/er.
Dock: vilka belöningar får din partner ut av att era samtal urartar i bråk?
Slipper denna att betala? Slipper man erkänna att grundläggande beslut/förståelse saknas kring egen ekonomi? Slipper man känna sig dum? Kommer man ur en ångestfylld situation? Finns det andra undvikandebeteenden?
Till dig själv skulle jag fråga: vad är “drömscenariot” för dig? Vad är rimligt att uppnå utifrån där ni är just nu?
Oavsett, vad ni än gör, finns ingen genuin vilja hos din partner att ändra tankesätt så går det inte.
1.Du sätter en automatiskt överföring från ditt lönekonto hos SEB till den nya gemensamma kontot hos Nordea. (Du behöver alltså inte peka om ditt lönekonto hos din arbetsgivare.). Din partner sätter också en automatiskt överföring (nordea → nordea gemensamma kontot)
2.Däremot ändrar du själv enkelt att e-fakturor ska dras via nya gemensamma kontot.
Jag har bytt bank, hur får jag e-fakturan då?
Om du har bytt bank och vill fortsätta ha autogiro eller e-faktura loggar du först in på din gamla bank för att göra en avanmälan. Därefter loggar du in på din nya bank och anmäler dig på nytt till autogiro eller e-faktura. Du kan också informera din nya bank att du har medgivande till autogiro eller e-faktura så hjälper banken dig att flytta över medgivandena till ditt nya bankkonto.
Även om en fråga är helt öppen, kan det kännas som om den inte är det. Och för den personen är det ju då det som är verkligheten. Det är lite det här jag har att jobba med, och där vi är olika ok med olika formuleringar.
Det är alltid mitt fel, men det har det varit i alla mina 10+ tidigare relationer också. Vet inte om det är mitt tonläge eller sätt, eller vad det är. Men jag är säkert inte utan synd, och jag är säkert inte heller utan skuld i bråk - man är ju alltid två parter i det.
Nu känner jag inte dig, men det låter som att du har en väldigt låg självkänsla. Att reflektera över sitt eget beteende är i grunden en bra egenskap, men i kombination med en partner som inte gör samma sak blir det en dysfunktionell relation där du blir mer osäker för varje dag.
Allt är sällan dåligt i ett förhållande. Att ens behöva förklara det är en varning i sig. Fundera på varför du känner ett behov av att förklara det.
Jag undrar också varför det bara är din partner som har sparpengar och inte du? Är det verkligen ett jämställt förhållande då kan man fråga sig.
Som @angaudlinn nämnde tidigare så ska två vuxna människor kunna prata, även om det är svåra saker.
