Har flera år stått för gemensamma räkningar, partner är nu "skyldig" mig mycket pengar, tips?

Vardagsekonomi Juridik: familje-, arvs- och förmögenhetsrätt
41

Här gäller det att inte krångla till det. Håll det enkelt. Min partner som jag levt ihop med länge. Var passiv och ointresserad av ekonomi. Jag tog saken i egna händer och styrde upp ekonomin. Gjorde ett excellark och förde in alla gemensamma utgifter. Hon förde över hälften till mitt lönekonto och jag betalade alla räkningar. Inget gemensamt konto behövs. Svårare än så ska det inte vara!

Så vad är det som händer varje månad när räkningarna ska betalas? Har partnern invändningar så sätter man sig direkt med excelarket. Direkt, skjut inte upp det.

3 gillningar
42

Visst kan det kännas som att den inte är det (frågan), och alla har rätt till sina känslor. Men i detta fallet så är inte de känslorna sunda, och hen ska inte låta det gå ut över dig. Hen försöker kontrollera dig istället för att försöka snälltolka det du säger. “Kan hen mena det på ett annat sätt än som jag först uppfattar det?” (Det är så en sund människa borde resonera. Faktiskt såsom du gör, med skillnaden att i ditt fall så utnyttjas din snällhet och snälltolkning till din nackdel, och så ska det inte vara). Det är en annan sak om du hade gapat och/eller skrikit och kränkt hen på olika sätt. Då kan vi snacka om att man verkligen bör se över sitt sätt att uttrycka sig.

Även om du haft det så i tidigare förhållanden, så kan det vara ett mönster hos dig att du faller för en viss typ av partner. Det betyder inte att det är fel i ditt sätt att kommunicera. Detta är problem som inte sällan grundar sig i barndomen, eller nåt senare förhållande efter barndomen, som gör att man normaliserar och lär en att finna sig i saker tills det når en viss gräns. Man faller för en typ av människa som ger en en falsk känsla av trygghet, eftersom det är något man känner igen och känner sig bekant med. Och när det inte är främmande eller obekant så har vi en tendens att dra oss till sånt (eller snarare att vi blir duktiga på att bortse från det. Det är ju inte så att vi dras till såna egenskaper. Vi bara är bättre på att härda ut dem. Vi är lite blinda sen innan) - för vi ser inte alltid hur skadligt det är. Jag behövde massvis med psykoterapi (bästa investering jag någonsin gjort) för att ta mig ur mina mönster (jag hamnade hos partners som inte var riktigt snälla mot mig).

Det är verkligen inte alltid ditt fel. Hittills har jag inte sett NÅGOT av allt det du beskrivit som ditt fel. Tvärtom.

8 gillningar
43

Bra insikter och funderingar!

Jo så är det nog att vi hamnar i samma mönster - det är ju trots allt rätt svårt att ändra på sig. Tänker som sagt att vi behöver söka till familjerådgivningen för att kunna hitta ett bättre sätt att kommunicera på. Har som sagt lyft det men inte fått ett konkret svar.

I min värld är det en bagatell att lösa gemensamt. I vår gemensamma värld är det minor överallt och jag är blind, det är blandannat därför jag drar mig för att ta upp det igen.

2 gillningar
44

Det ska inte vara minor överallt, det är inte sunt och det är definitivt inte det ens barn behöver se eller höra oavsett om det är du som uttrycker dig felaktigt, partnern som överreagerar eller att ni båda har lika stor del i det.

Pengamässigt hoppas jag att det löser sig, ni är vuxna människor som valt att skaffa barn och med det följer ett ansvar.

2 gillningar
45

Vad ska du med den där partnern till? Det låter ju som ett barn. Det är väl inte din livsuppgift att lära en vuxen människa att ni ska dela lika på gemensamma utgifter?

5 gillningar
46

Det är absolut inte du som satt hen i dm position. Det har hen gjort själv genom att inte betala sin del av vad ert gemensamma liv kostar. Ta inte på dig det.

5 gillningar
47

Det låter som om det kanske är dags att börja ställa ultimatum. Inget delande på kostnader eller ingen familjerådgivning, lika med skilsmässa. Barnen mår inte bättre av att stanna i en dysfunktionell relation mellan er.

Hens beteende verkar vara ett sätt att manipulera sig bort från att själv behöva ta ansvar och kunna behålla pengarna själv.

2 gillningar
48

Bra att du tar ditt ansvar med terapi/medicin. Gör din käraste samma sak? Jag har en del erfarenhet av ekonomiska konflikter i kombination med ADHD och din historia är väldigt bekant.

49

Det låter som att du lever i ett destruktivt förhållande där den ena parten manipulerar den andra systematiskt inom olika områden som förstärker den andres osäkerhet och försämrar självkänslan till en absolut bottennivå. Och du är den senare.

Det låter som att ekonomin bara är ett av problemen, eller är allt annat helt perfekt inom alla andra områden?

Låter vidare som att partnern verkar fungera helt normalt utåt sett.

Har du analyserat vad det är som gör att du håller dig kvar i detta destruktiva förhållande?

5 gillningar
50

Det du beskriver låter inte så bra.

Min partner har inte tyckt om att prata ekonomi alls. Erfarenheten jag fått är att prata om små saker och planera i förväg så att barnen sover, jobbet är klart för dagen mm. Ibland räcker inte det men kan man hitta rätt tillfälle så brukar samtalen bli mycket bättre/bli av alls.

Att din partner inte aktivt vill göra rätt för sig är dock svårare att tackla. En grund för ett sånt samtal är att visa innan vid tillfälle hur läget ser ut.

Men vill hen inte trots att du lägger fram det så bra du kan så skulle jag tänka att du kan säga att pengarna tog slut den här månaden - det du skickade över räcker helt enkelt inte.

53

OK, då är det fastställt, läget hade ju varit ett annat om din sambo inte hade pengar.

Jag skulle göra så här, ta alla räkningar som du tycker att du skall betala hälften av. Sedan betalar du halva beloppet på dessa räkningar via din Internetbank, med korrekt OCR-nummer.

Sedan berättar du för din sambo att du nu betalat hälften av beloppen, och om ni vill ha kvar ert boende, bil, Internet, mobiltelefoner, el, försäkringar etc så måste hon betala sin del också. Säg att du gärna hjälper till om hon behöver hjälp att hantera sin Internetbank.

Jag tror inte ni får något (större) problem om ni betalar i två “trancher”, så länge ni betalar allt i tid.

Hur tror du detta skulle fungera?

54

NI har bäddat, båda två, och har nu hamnat här. Men. Jag vill kasta in en brandfackla: är det möjligt för dig att kliva in i en framåtriktad ’från och med nu gör vi så här’ där ni bygger en fördelning som är rimlig (att dela 50/50 är ett sätt. Att dela procentuellt utifrån lön en annan. Inget är mer Rätt än det andra utan bör överenskommas mellan er båda.), och samtidigt INTE kliva in i det samtalet med en bestämd bild att ’det finns en uppbyggd skuld som hen måste betala åter till mig’? Dvs - vore du villig att dra ett streck över det som varit, givet att ni framöver båda bidrar i enlighet med er överenskommelse?

Säger inte att det är rätt eller fel i att ’efterskänka’ skulden. Men vill kasta in idén om det, och ber dig fundera över vad som är viktigast för dig. Att det blir rättvist/enligt överenskommet framåt, eller att de senaste två årens skuld regleras?
EDIT: Förtydligar också att det inte måste ses som ett antingen-eller-scenario. Bara ett tankespjärn att fundera över!

Ja! Definitivt! Håller, som så ofta, helt med här!

BRA!!
Ärligt talat så tror jag inte ni kommer kunna lösa detta utan en tredje part som kan medla, om så behövs, men framför allt som kan hjälpa er att förstå varandra. Som kan säkerställa att ni inte talar förbi varandra och även att ni tar det ansvar som är ert respektive ansvar att ta.

Håller tummarna för att ni kommer vidare här för det är detta som löser upp resten!

Om det är så - oavsett om ni kommer gå i parterapi eller ej - så kanske detta kan vara en nyckel i stunden.

Skriv. Om det hjälper.
Skicka eller läs upp för din partner.
Och be hen att skriva tillbaka - om det funkar - alternativt säga sin sak och att du därefter igen kan skriva ner dina tankar i retur.

Blir det bättre genom skrivandet så dra nytta av det som ett sätt att kanske undgå både din kommunikativa nackdel, och din partners fallenhet att bli arg.

Oavsett vilket, lycka till!
:pray:

6 gillningar
56

Tycker det är lite anmärkningsvärt att så många rekommenderar ts att lämna och springa bort från sin partner med så lite info. Det är väl symptomatiskt med samhällsklimatet och nutiden men va fean har man barn tillsammans så är det enligt min mening oerhört negativt att bidra till att fler separerar.

Svenska samhället behöver fler stabila familjeenheter där barn ser sina föräldrar löser och arbetar igenom dina olikheter. Vad sänder det för signaler till barn och omgivning att så fort man har svårt att prata om ett ämne så ska man gå isär?

Saker som är värt något kostar faktiskt tid, energi och engagemang. Tycker det här ska vara ett stöttande forum för individer och samhället i stort.
Vi behöver inte mer ensamstående föräldrar och trasiga barn. Vi behöver familjer och hårt arbete framåt.

20 gillningar
57

Jag håller med dig om att det är för lite information egentligen men med den information som är given så är den rekommendationen inte så konstig, tycker jag.

Det känns inte som ett stabilt par som ska bo tillsammans, med eller utan barn, men mera information skulle kanske ändra det.

3 gillningar
63

Det är inte så lite info, och jag har blivit mer beklämd ju mer ts skrivit. Barn blir inte trasiga för att de växer upp med ensamstående föräldrar, eller i avsaknad av en “kärnfamilj”.

Visst är det så att vissa föräldrar borde anstränga sig lite mer för att hålla ihop. Men här har vi en som ansträngt sig till det yttersta, som har en partner som vägrar göra rätt för sig. Det handlar inte om kommunikationsproblem om en person vägrar ta till sig av det en annan person viker sig dubbel av för att försöka kommunicera på olika sätt. Som tom försöker styra hur hen ska uttrycka sig för att göra partnern nöjd, när det inte är ett problem hur partnern uttrycker sig (vi fick ett exempel där jag hur jag än vrider och vänder på det och “lyssnar” på det i olika tonlägen inte kan se att det skulle kunna uppfattas negativt).

Jag tycker mig ofta läsa (rent generellt, inte i denna tråden alltså), hur människor skuldbeläggs för att de stannat kvar i förhållanden trots att de blivit misshandlade. “Varför gick du inte vid första slaget”, “varför gjorde du inte si eller så”. Det verkar inte finnas någon insikt i hur såna här förhållanden har kommit till den punkt de kommer till. Det börjar verkligen med en knappnål, och den knappnålen kan vara svår att identifiera. I detta fallet tycker jag tom att det gått förbi knappnål. “Vid första slaget” har misshandeln ofta pågått “osynligt” långt innan, som stegvis brutit ner personen som blir misshandlad. Och sen när första slaget väl kommer så har personen inte så mycket motståndskraft kvar. Dåliga självkänsla och en tro att det är såhär det ska vara “man måste ju försöka kompromissa, och kämpa lite till- hen kommer ändra sig bara jag…”.

Jag har varit där, och såg inte tecken trots att jag i backspegeln- och nu med facit i hand- ser hur sjukt det var, och hur mycket en accepterade. Men det var andra som såg-och påtalade. Och det var min räddning. De som såg var mer utomstående än min familj. De finns de av mina närmaste som efteråt sagt att de såg tecken på att allt inte var som det skulle. Men de la sig inte i för att jag inte skulle stöta bort dem “som min sista utväg” (för han isolerade mig). Och det gjorde de rätt i. Men utomstående som jag inte hade någon egentlig relation till (tex vissa kollegor som jag pratade med ibland när jag kände mig frustrerad, men inte visste om jag hade rätt att vara frustrerad om eftersom han gaslightade mig att tro att det var mig det var fel på) berättade jag för. Jag hittade min pysventil, och det var min räddning.

Barn blir trasiga av att växa upp i familjer där den ena partnern kuvar den andra. Ibland faller det något gott ur det “jag ska aldrig bli som min ****”. Ibland börjar de själva att bete sig som den som kuvar. Men att lämna någon som behandlar en illa, är att visa ett barn “det här ska du inte tolerera”. Det blir man inte trasig av. Tvärtom kan det mycket väl vara en av alla anledningar att det föds färre barn. Man tar inte skit längre, och det tror jag alla tjänar på i längden. Det ts berättat hittills är inte “lite”, det är definitivt mer än tillräckligt för att se en omogen partner som obstruerar och inte vill kommunicera. Som försöker kontrollera sin partner i hur hen ska uttrycka sig även om hen inte uttryckt sig oresonligt. Tror du verkligen det finns en inneboende god vilja hos ts sambo? Vad finns det att rädda då?

9 gillningar
64

I just det här fallet låter det ju som att en vuxen behöver ta hand om ett barn samt ett annat trotsigt vuxet barn (partnern). Det är inte två lika mycket kämpande individer som bygger något tillsammans, utan en person som ska dra hela lasset själv.

3 gillningar
65

Jag har en kompis som växte upp i en frireligiös familj där skilsmässa var en stor synd. Han har berättat för mig som vuxen att han flera gånger bad föräldrarna att skilja sig för att han mådde så dåligt av att höra deras bråk.

7 gillningar
66

I och med att det är kommunikationen som är problemet så tycker jag att ni gemensamt och icke-konfrontativt skall sätta er ned och diskutera hur ni praktiskt ska lösa problemen genom att bygga system som fungerar.

Gemensamt konto
Ni verkar ha kommit överens om att betala 50-50 på gemensamma utgifter. Det enklaste sättet att hantera detta borde vara ett gemensamt konto där ni sätter upp en stående överföring från lönekontot varje månad. Summan skall vara lika stor för båda och täcka de genomsnittliga gemensamma utgifterna och gärna mera därtill. Blir det överskott så kan ni sätta upp dessa på ett gemensamt sparande som kan gå till större gemensamma utgifter såsom ny bil, bostad, dyra semesterresor etc. Överlag så är det rimligt att majoriteten av era inkomster går till det gemensamma.

Kom också överens om vilka utgifter som är gemensamma och vilka som inte är det. Det kan finnas en hel del gränsfall såsom tandläkarräkningar eller om du eller sambon går på restaurang med barnen. Diskutera allt det här och skriv ned det. Ta fram exempel. Kom också överens om vilka övriga principer som ska gälla. Är det t.ex. OK att du eller sambon köper en ny jacka till ett av barnen för 1500 kr utan att diskutera före? Titta igenom ett hundratal gamla utgifter för att se hur de skulle ha klassificerats. Gemensamma och självklara, gemensamma men som borde ha diskuterats eller rent privata.

Jag föreslår att du byter bank till samma bank som sambons bank, det är en eftergift som inte kostar dig några pengar.

En alternativ lösning skulle också kunna vara att hela lönen går in på ett gemensamt konto, och att ni sedan tar ut en “fickpeng” som går till era egna personliga utgifter som inte är gemensamma. Exempelvis kläder, egna nöjen där sambon inte är med, roliga prylar man vill ha själv etc. Då får ni båda exakt samma levnadsstandard.

Skuld/sparande
Du har betalt ett större andel av gemensamma utgifter under lång tid, och sambon har byggt upp ett sparkapital under lång tid som denne inte vill förlora. En tänkbar lösning på de problemet är att ni börjar med att år igenom hur utgifterna faktiskt har sett ut och hur mycket större andel du betalat. Det är icke-konfrontativt och bara klargör hur det har sett ut. Jag föreslår att ni gör detta tillsammans även om du “vet” svaret. Det ligger i ett stort värde i att sambon får upptäcka detta.

En tänkbar och rimlig väg framåt är att du nu under ett antal år också får samma möjlighet att bygga upp ett eget sparkapital precis som sambon har fått. Säg att du betalt 60000 kr mer än sambon under 4 år per år. Då kanske det är rimligt att sambon under de kommande 4 åren betalar 5000 till det gemensamma kontot varje månad så att du också får chansen att bygga upp ett sparkapital.

Varför har ni inte rättat detta tidigare? Här är skulden gemensam. Ni har inte klarat av att kommunicera med varandra på ett produktivt sätt. I en ideal värld hade det såklart varit enkelt men ni är båda människor med allt vad det innebär och det här har ni inte fått att funka. Det är också så att majoriteten av alla äktenskapsproblem verkar handla om pengar, så ni är ungefär som alla andra.

Separation/röda flaggor
I tråden ovan så har frågan om separation lyfts. Ut ekonomiskt perspektiv så avråder jag starkt. Att ha varsin bostad och varsin bil kommer att kosta er minst 10000 kr/mån var i ökade utgifter. Separation är en grov ekonomisk förlustaffär och mycket sämre än nuläget. Prata igenom problemet ni har, och försök bygga system och komma överens om principer som löser de största bristerna och acceptera att det inte kommer att bli perfekt.

En vettig väg framåt skulle också kunna vara att ni båda ser vad man kan göra för att öka sina inkomster. Byta jobb? Starta företag? Ett väldigt behagligt sätt att lösa problemet med för stora utgifter är att istället öka inkomsterna. Dra igång en tråd här om hur du kan öka inkomsterna så kan du säkert få en massa bra och konkreta tips.

I övrigt så tänker jag att ni verkar ha en del andra problem som leder till uppslitande bråk som du inte orkar med, och därför ger dig. Jag tror inte den situationen är bra, ni kanske behöver hjälp med att kommunicera. Försök läsa på om ämnet, och försök också själv att hitta metoder för att prata om era motsättningar och oenigheter utan att det blir anklagande eller konfrontativt. Du kanske har en “besvärlig” partner eller är besvärlig själv på olika sätt? Jag får det intrycket i tråden. Du skriver t.ex. att du är kass på planering så att det får partnern sköta. Det låter som ett problem och partnern kanske upplever att du inte tar ansvar? För vad är det som är svårt med att planera? Det finns olika system och metoder för att lösa det mesta. Om du inte har en ordentlig elektronisk kalender så kanske du kan använda en sådan och se till att skriva in alla viktiga saker i en sådan? Skaffa en todo-lista och skriv upp allt du behöver göra och sen så tittar du igenom listan varje kväll innan du går och lägger dig. Då kommer du inte att glömma eller missa saker. Har du svårt att få med alla grejor när du ska ut och resa? Men skriv en checklista på allt som ska med och använd den - då missar du inte saker. Väldigt mycket av olika upplevda personliga tillkortakommanden handlar helt enkelt om att man inte hittat rätt metoder och verktyg.

Om du inte redan gör det också - ta dig iväg till gymmet två timmar i veckan. Då får du och partnern lite egentid från varandra, och du kommer att bli snyggare och attraktivare för din partner. Träning är också positivt för ADHD och alla former av mentala åkommor.

3 gillningar
67

Kan ni hitta en eller två närstående personer ni båda litar på att delta i ett samtal om detta? Blir kanske lättare om en tredje part kan medla och lugna ner stämningen. En förälder eller god vän t.ex.

3 gillningar
70

Folk skiljer sig alldeles för lätt idag. Patetisk utväg.

TS se till ni för över till gemensamt konto och håll hårt på de

4 gillningar