Ett rungande nej, enda skillnaden är att vi sparat mer. Nu har vi ju inte tjänat mer än att vi bytt jobb några gånger och få upp lönen några tusen varje gång, samt fått vanliga lönehöjningar på 2-3% varje år. Hade jag tjänat flera hundra tusen varje månad hade jag kanske gjort andra val och inte sparat det mesta.
/
Så intressant det du skriver. Det här du älskar är min mardröm, jag vill ha mitt hus, min borg, och vaka över den och ta hand om den hela livet. Skulle jag ha möjlighet till vallgrav och höga murar skulle jag fixa det direkt. Gärna aktiva självuppladdande drönare runt huset som letar efter varje objekt som rör sig och skickar notiser med live-stream om något beter sig onormalt runt borgen.
Vill sitta och njuta i mitt hem, att resa runt och aldrig stadga sig låter som en mardröm för mig, så kul att vi är så olika ändå.
Hoppas att vi båda njuter av våra liv, på olika sätt 
Jag sitter kvar i min borg och vaktar 
Varför ska man kämpa för att tjäna mer pengar om man inte vill ändra nåt?
Vissa skillnader, plankar inte längre i kollektivtrafiken sen man inte är arbetslös…
Får man fråga om ni har barn eller barnbarn? Vi känner själva att utan barn eller föräldrar i livet hade vi nog känt valet som friare var vi bor och är. Skulle lätt kunna flacka omkring ganska mycket i världen med t ex en mindre övernattningslägenhet/sommarstuga som fast punkt i Sverige.
När jag skriver flacka omkring tänker jag “långsamresa” och uppleva länder mer som de som bor i landet lever än att pressa på en turiststrand på charterresa.
Nej, har inte blivit det minsta annorlunda när det kommer till konsumtion. Om det är något som förändrar där så är det barn och iom barn har mina behov av att konsumerat minskat eftersom man har mindre tid och andra prioriteringar.
Vad som däremot har förändrats i samband med pengar är att jag blivit mer modig att ta risker. Det är tex lättare att byta till ett osäkert jobb om man har en rejäl backup ifall det skiter sig.
Ingen fara. Intressanta frågor som jag fick fundera på en del.
Språk. Svenska som modersmål eller skånska ska jag väl säga 
Flytande i övrigt bara på engelska som jag numera föredrar åtminstone i skrift. Hjälplig franska. Sen kan jag väl viktigaste hundra orden eller så på en 4-5 språk till.
Identifierar mig som svensk men tycker inte nationalitet är så viktigt. Bara en plats i världen där man råkade vara född, ett pass och myndigheter som ska hanteras, inte minst skattemässigt. Tankarna på att emigrera permanent inkl medborgarskap har väl blivit tydligare med åren men är inte riktigt där än. Sverige är lite för asocialt för oss, men inte så illa att vi drar den pluggen permanent, än. Inom släkten på mor/farföräldrarnas tid så har vi rätt många både immigranter och emigranter. Så jag är väl partiell tredje generation om man skulle klassificeras i den dimensionen. Med släktingar som kom på besök från andra länder så är det inte så konstigt för mig, att man flyttar till ett annat land. Mina föräldrar var väldigt bofasta, dock, och levde hela sina liv inom 5 mils radie typ. Men när jag jobbade ihop pengar för att besöka släkten i USA redan som yngre tonåring förstod de nog vad klockan var slagen 
Mest bott i homogena länder. Flera där man riktigt sticker ut som ”utlänning” men det har inte fått mig att känna mig speciellt utanför. Hade gärna bott i både London och NY också. Jag växte upp på ett sätt där jag fick lita på mig själv från rätt unga år. Jag känner mig trygg i mig och behöver inte ha en omgivning som är känd sedan årtionden för att trivas. Snarare tvärt om
@Rewzen så är det! Alla utformar sitt liv på sitt sätt. Precis som det ska vara En av mina bästa kompisar är precis som du. Nu behöver han snart inte lämna kåken alls, och trivs fantastiskt bra. Vi respekterar varandras olika liv och har faktiskt jäkligt kul diskussioner. Kanske för vi lever så pass olika liv.
@Skogstomten Inga barn och det är väl kanske tur det med ett så kringflackande liv. Å andra sidan har vi många kompisar med barn (och barnbarn) som bott nästan på lika många ställen och det har gått bra. De barnen är sanna globala medborgare. Min fru har föräldrarna kvar i livet men mina är borta sedan många år. Visst är det lättare att flytta runt utan barn, men man blir också ombedd att vara, och kan vara, mer snabbfotad. Barnfamiljer ges oftast mer flexibilitet att kunna köra klart vissa årskurser för att inte strula till skolgången för de små liven.
Jag tror inte det finns någon bra tajming m.h.t. att bo på andra ställen (eller långsamresa för den delen). Det är alltid något. Barnen är för små. Barnen är i känslig ålder. Föräldrarna är gamla och krassliga. Barnen behöver hjälp med barnbarnen. Man får bestämma sig helt enkelt och göra det om man vill. Vi har alltid cash tillhands för att kunna åka hem snabbt om något händer. Visst, det tar väl 6-24 timmar om man är långt borta jämfört med 1-6 timmar inom Sverige. Men det känns inte som att de timmarna egentligen ska få styra ens liv, tänker vi. Man får hantera det. Det har varit en 3-4 tillfällen då vi fått kasta oss iväg till Sverige när det varit någon allvarlig händelse, sjukdom eller värre. Men vi känner väl inte att det har varit en show-stopper så att säga
Nu blev det väldigt OT
Klart att du hade kunnat, åtminstone huset och teslan - att inse att man ogillar att resa kan ju vara svårt innan man provat möjligtvis, absolut. Jag behöver inte prova att försörja mig som gigolo i Paris för att kunna föreställa mig att det inte är min grej. På samma vis menar jag att det inte kräver någon jättestor inlevelseförmåga med det stora huset eller teslan för att föreställa sig hur det skulle vara samt om det vore min kopp te.
Njae… ”man ska ha hus” för att ha ”lyckats”. Kanske inte lika förväntat att ha gjort sina år som gigolo. Men jag kanske har missat något? 
Tack för att du tog dig tiden att svara!
Verkligen spännande att få en inblick i andras liv! Skulle kunna ställa hur många följdfrågor som helst, men lämnar dig ifred nu 
Måste ändå lyfta på hatten till Jan om det räckte med en Tesla model y för att visa världen att man är rik. Viss skillnad i kostnad mot en v70 i veteranbilsålder men verkligen ingen lambo om man säget så
Vi får se. Men antagligen inte så mycket.
Eftersom jag fått flera förskott på arv så har jag inte känt att jag lyckats med något själv. Det har även kommit med en del skuldkänslor kring ekonomisk ojämlikhet. Att man borde “ge tillbaka”. Först tänkte jag skänka hälften. Sedan insåg jag att jag kan skänka mer om jag låter pengarna växa. Till sist insåg jag att pengarna gör nytta medan de växer. Alltså känner jag en förpliktelse att förvalta pengarna på ett sätt som maximerar tillväxt och som gynnar omvärlden, för att på så sätt ge tillbaka.
Det blir som att vara bebis för evigt om min levnadsstandard vore beroende av arv istället för en egen inkomstström. Så jag använder inte pengarna särskilt mycket, utan låter de jobba för samhället parallellt med att jag försörjer mig själv. Rikedomen har fått mig att läsa på om ekonomisk historia och hur mycket som blivit både billigare och bättre de senaste århundradena. Det är en utveckling som jag är enormt tacksam för och som jag vill fortsätta bidra till.
Det gör mig kanske “snål” i vissa situationer, men jag ser det som en plikt att gynna de krafter som driver utvecklingen till att vi alla får mer för pengarna. Jag konsumerar inte lyx, för man får sällan “mer för pengarna”. Lyx ligger inte i linje med den historiska utvecklingen jag vill ska fortgå - där tekniska framsteg istället tillämpas brett genom massproduktion. Lyx kanske drivit på utvecklingen ibland så jag utesluter inte alla former av lyx. Bara lyx som inte driver utvecklingen.
Exakt - Sådan är jag med 
Inför vem/vilka? Om det bara var inför dig själv räckte det väl med att konstatera att du kunde köpa nästan vilken villa som helst i Malmö.
Haha, tack. Har inte sett det så…
Men ja, sedan har ju MY blivit sveriges mest sålda elbil också. Så det känns väl skönt att inte behöva sticka ut jättemycket…
Det ärliga svaret är någon “okänd” där ute och mamma/pappa…
Håller med, blir ibland provocerad av att livsstilsinflation verkar anses som bland det värsta som kan hända och bör motverkas med alla medel.
Visst, om saken man vill ändra på är att sluta jobba, då kanske det är så, men för alla är inte detta det yttersta målet.
I korta drag, nej. Jag är nöjd med min konsumtionsnivå och eftersom jag har FIRE som mål skjuter jag mig själv i foten om jag låter det eskalera.
Som exempel: Min förra bil köptes begagnad för 75.000, nu nästan 10 år senare byttes den ut till förmån för en något nyare likadan. 75.000 även denna gång. Detta trots att vi på samma tid blivit många miljoner rikare. Känns litegrann som en hemlig superkraft.
det är det ju också! 