Detta är en väldigt känslig fråga. Jag har släktingar (föräldrar mm) där jag står näst på tur. Skulle dessa släktingar dö imorgon hade jag förmodligen ärvt 20+ miljoner.
Att t ex få ett förskott på arv på fyra miljoner skulle inte påverka mig i nivån att jag ”nu får råd med ett hus” eller liknande utan allt sådant har jag, men det skulle definitivt göra att jag kan få FIRE utan att ens ta fram miniräknaren.
Vi har aldrig pratat om arv eller liknande rent praktiskt och jag har aldrig behövt pengar av mina släktingar men det är egentligen ganska märkligt att man inte gör det.
Samtidigt skulle det för mig kännas extremt bortskämt att säga att jag gärna vill ha 4 miljoner nu för att bara lägga in dem i investeringar så jag garanterat inte behöver jobba mer.
Ni som har arv att vänta (förutsatt att inget oförutsett sker såklart) har ni berört frågan någonting med alla inblandade parter?
Men mamma vet att jag har bättre koll än henne på fonder och investeringar, hon konstaterar att det kommer in mer än hon gör av med och hon har själv pratat om att kanske skicka vidare till nästa generation innan det är arvdags. Men jag skulle ju inte aktivt ta upp det. Det är hennes pengar och hennes beslut.
Pappa har på eget initiativ pratat om testamente och liknande, men inte direkt pratat om att slussa slantar i förtid. Men han är i ny relation, så det är förstås lite annorlunda.
I grund och botten förstår jag din fundering, speciellt om päronen har stålarna på sparkonto eller insålda dyrfonder hos gammelbanken. Men, till syvende och sist är det ju deras pengar, så jag tror man gör klokt i att inte blanda sig i onödan. Vill de ge bort i förtid så tar de nog upp det och då kan man ju i kraft av insatt åtminstone vara behjälplig att tänka till hur det ser ut med skatter etc.
Jag sitter i en liknadne situation men där skillnaden är att jag har en hel del bolån (dock endast 50% belåningsgrad).
För mig känns det mest synd att mina föräldrar inte ville hjälpa oss ta fler och längre ekonomiska kliv tidigare i livet.
Jag hade använt mer pengar till att kunna resa mer och allmänt uppleva mer.
Eftersom jag redan vet att jag kommer ärva pengarna senare i livet så vet jag att ekonomisk trygghet finns från min egen pension och framåt.
Har bara pratat lite lätt om vem som ärver vad, inte mer än så.
Det jag hela tiden tjatar om är att dom ska använda sina pengar!!! Jag och brorsan behöver inget. Men det kommer ändå finnas ett hus att sälja senare.
Pengar i förväg hade iofs varit kul att placera.
Mina föräldrar har inga större tillgångar förutom husen (varsitt) som de fortfarande bor i så de tillgångarna är ju inte realiserbara. Pappa vill dö i huset, mamma velar. Jag vet inte, det känns så oförskämt/förmätet att planera för pengar som inte är mina så nej jag har inte tagit upp nåt, förutom att jag o syskonen tydliggjort att de i första hand bör använda pengarna till att leva som de vill. Blir det över så blir det över, blir det inte det så går det ju fint ändå. Det kanske skulle vara skillnad om det rörde sig om så mycket pengar som du nämner men att jag ens kommer ärva nåt alls beror nästan helt på att de ägt sitt boende väldigt länge och god prisutveckling, så ev arv har mentalt aldrig varit en självklarhet för mig.
Om du inte verkligen behöver pengarna så tänker jag att det är lite förmätet att ta upp ett förtida arv. Du sitter ju inte i sjön liksom, låt de ha sina pengar tills de trillar av pinn.
Spelar det någon roll?
Det är hennes pengar, så jag vill att hon använder dom precis som hon vill. Att fråga om arv i förtid, när jag inte behöver det, känns bara girigt.
Har aldrig pratat med mina närstående om det, så jag vet inte om jag har något arv att vänta. Skulle föredra om de lever slut på pengarna om det ger dom ett bra liv. Men nja, tror inte det blir många kronor isåfall.
Vi har aldrig pratat om pengar, investering, förmögenheter eller liknande i min familj. Kanske hade kommit mer naturligt att prata om arv ifall det varit annorlunda.
Ja, jag tycker det är skillnad hur stort belopp det handlar om. Finns ju ingen poäng med att bränna 20+ MSEK bara för sakens skull.
Det väsentliga är väl att föräldrarna kan köpa det de tycker de behöver och vill ha. Att bara göra av med alla pengarna för att de ska göras av med tycker jag är onödigt. Då är det bättre att efterlevande får ärva.
Det är ju annorlunda om föräldrarna har det knapert och verkligen behöver pengarna, eller känner att deras liv kan bli bättre om de använder pengarna. Då är det en poäng med att göra av med så mycket som de tycker behövs för att förbättra sin livssituation.
Håller inte med. Om någon part befinner sig i nödläge och verkligen är i ekonomisk knipa, så skulle jag hjälpa till, likaså skulle säkert min mamma hjälpa mig om det behövdes.
Men att be om ett förskott på arv, trots att man har sitt på det torra, tycker jag är girigt. Oavsett hur mycket pengar föräldrarna har.
Har endast en förälder kvar i livet och inga mor-/farföräldrar så har fått frågan om jag vill ha förskott på arv.
Så det är möjligt att så sker närmsta året, men inga belopp eller tidpunkter är bestämda då ingen av oss har bråttom. Varken jag eller syskon har behov av att få ett arv nu.
Det var inte förskottet på arv jag diskuterade, utan detta som du skrev tidigare:
Tycker det är onödigt om det är så stora belopp som 20+ MSEK, och föräldrarna inte känner att det kommer göra deras liv bättre om de använder upp alla pengarna. Räcker med att göra av med så mycket som de tycker behövs för att göra livet bättre, resten kan gå i arv.
Men släpper detta nu, blir bara trolligt. Jag tycker fortfarande det är girigt att be om förskott på arv, när man har sitt på det torra, oavsett hur rika föräldrarna är. Sen har jag redan svarat TS att det är upp till honom hur han vill göra.
