Det kanske stämmer. Nu när du säger det vet jag inte vad en moralisk skyldighet är för något. De kanske måste gälla på samhällsbasis? I så fall håller jag med dig.
Hur som helst känns det mer som en diskussion om semantik. För mig är dessa diskussioner intressanta för att de hjälper mig se hur jag bör leva mitt liv enligt min moral. Samhällets syn är mindre viktig. För att ändå kunna diskutera det antar jag att vi kan byta ut skyldighet till plikt istället, för jag är hyfsat säker på att man kan ha subjektiva moraliska plikter. Helt enkelt: “är jag (enligt min subjektiva moral) en ickeond människa om jag gör X?”.
Ja man kan ju undra om man kan vara både den skyldige och den som utkräver skulden. Givet sådan skuld kan det gå, men det känns lite grann som ett loophole. Själva tyngden eller värdet med en skyldighet borde ju bero till stor del på vem som utkräver den och på vilken grund.
Behövs det ens ett tankeexperiment för att förstå att det är mer logiskt att ge bort pengar till välgörenhet än att konsumera till sig själv? Jag vill tro att alla förstår det, sen om det bidrar till ett mer harmoniskt liv att donera bort sitt överflöd förstår jag att man är kluven till. Många resonerar ju med att den skatt man betalar är nog “välgörenhet” med tanke på den procentsats som är i Sverige.
Vad är större marginalnytta och i vilket perspektiv? Tycker inte det är givet att det leder till största möjliga nytta för befolkningen i ett kraftigt överbefolkat u-land att man kontinuerligt skickar dit en massa resurser som bara håller problemen under armarna utan att något underliggande förändras. Säger inte att så alltid är fallet med all välgörenhet men nog finns den risken. Lite som när man lägger pengar i tiggarens kopp, är det för att själv känna sig god eller för att man tror att det gör största möjliga nytta för den individen?
Jag ser ingen moralisk skyldighet att donera bort pengarna som jag tjänar in. Ser inte heller någon moralisk skyldighet för staten att ta en del av min lön och skänka bort som bistånd, vilket de gör ändå. Tycker det senare snarare är omoraliskt då det valet bör ligga på individen. Att man sedan har möjligheten att göra valet att spendera sina pengar på vad man nu tycker skulle hjälpa andra, som startups, mikrolån eller, för den delen, bistånd, är just en möjlighet och inte en skyldighet. Det moraliskt riktiga är att inte påtvinga sina egna ideal på andra.
En alternativ position som existerar inom den kontemporära moralfilosofin är att moraliska skyldigheter inte är oberoende vår egen relation till den påverkade individen.
Jag skulle till exempel påstå att din moraliska skyldighet att rädda ditt eget barn från att drunkna trumfar din moraliska skyldighet att rädda någon annans barn från att drunkna.
På samma sätt visar en person som hjälper sin sjuke mor med 100 000:- för sjukvårdskostnader större dygd än den som skänker 100 000:- till välgörenhet som kan sägas göra mer “nytta”.
Jag tror inte att moraliska skyldigheter existerar i något sterilt och objektivt vakuum. Att vara en “god person” tror jag inte heller kräver några avancerade formler för att räkna ut vart man kan påverka mest. Överlag tycker jag att utilitarismen är en rätt så absurd position, den appliceras inte särskilt väl på våra vardagssituationer och motsäger ständigt våra moraliska intuitioner. Det känns lite som en moralfilosofi för mattenördar.
Nej, enligt mig är ditt moraliska ansvar att ta hand om dig själv och din familj primärt. Detta är den centrala inre cirkeln. Sedan kan man lägga till fler och fler cirklar efter förmåga. Det är väldigt få som faktiskt kan nå den globala cirkeln…
Typ du, din familj, din släkt, din hembygd, din hem kommun, ditt län, ditt land, dina grannländer, din kontinent, osv…
Skulle säga att de allra flesta borde satsa mer på sin egna släkt och hembygd än längre bort, för mig är detta mer moraliskt.
Man kan ju vara en god person utan att man maximerar nyttan. Det är väl trots allt en hel skala?
Problemey jag ser snarare är att det är objektivt omöjligt att definera vad som är maximal nytta utan att påtvinga mottagaren av “nytta” att det är nyttomaximering att ge nytta till hen.
Bara för att jag anser att någon fattigare än mig någon annan stans har mer nytta av maten jag köper till hen, betydet det inte att hen anser detsamma. I praktiken blir det bara att jag påtvingar min subjektiva nyttoskala på någon annan.
Ditt resonemang är konsekvent om du också kan komma till samma slutsats angående det drunknade barnet. Skulle du inte hålla dig själv eller någon annan person moralisk ansvarig om denna person stod och tittade på när ett barn drunknade ?
Det är en tuff argumentations linje att värdera människor mindre för att de råkar befinna sig på en annan geografisk plats. Även om lagar skiljer sig åt olika baserat på geografisk position så brukar inte moral appliceras på detta sätt. Här sätts ju hjälpen på sin spets genom att man fokuserar på människor som dör utan hjälpen (svält/medicin), liknelsen mellan en tiggare faller där.
Tycker det kommer tillbaka lite till “alla människors lika värde”, som går att tolka på väldigt många olika sätt. Jag sticker ut hakan och säger att för mig har inte alla människor samma värde. Min dotter är mer värd än min granne. Min granne är mer värd en gammal gumma i Bygdköping. Den gamla gumman är mer värd än nån random person i Mexico City.
På samma sätt kommer barnet som jag ser drunkna vara mer värt än nåt okänt barn i Afrika. Allting är relativt och måste sättas i kontext, även moral. Jag tror inte man kan (eller bör) ha samma moral mot alla människor.
Jag håller med dig om att nytta och nyttomaximering alltid kommer vara ett axiom som vi behöver komma överens om.
Dock så får man ta i väldigt mycket för att argumentera att barnet som drunknar eller barnet som dör av en infektion inte skulle få mer marginal nytta än oss för de resurserna vi behöver offra. Även om vi sedan kan komma överens om att nytta är svårt att definiera och komma överens om.
Antingen måste man välja den gränslösa utilitarismen, vilket faller på att inte går att definiera objektivt ett mått på nytta.
Eller så behöver du definiera en gräns på nyttan då du inte längre behöver maximera nyttan. Vilket ger exakt samma problem, du måste återigen skapa ett objektivt mått på nytta.
Anta att man har kommit fram till att man ska ge bort “marginalen” till något som räddar ett liv idag.
Ska man göra det då eller ska man dubbla sina pengar på 5-10 år och rädda två liv i framtiden?
Varför behövs ett objektivt mått på nytta? Det räcker väl att jag definierar måttet subjektivt och sedan applicerar det för mitt eget agerande? Förutsatt att man inte försöker att påstå att ens egen subjektiva moral är objektiv för att tvinga den på andra.
För att annars påtvingar du andra parter din uppfattning vad som är maximal nytta. Kanske mot deras vilja.
Om du ska agera för att maximera nytta genom att ge någon föremål eller tjänster (t.ex. donera mat) med maximal nytta. Då behöver du donera den specifika mat du anser maximerar nyttan. Mottagaren av maten kanske inte alls delar din uppfattning om att de ens behöver mat, än mindre den specifka mat du donerar.
Därmed redan när du accepterar att din moral är subjektiv så kan du inte maximera nyttan enligt den.
Detta är ett hett ämne inom effektiv altruism som är väldigt intressant. För den intresserade finns ett podcastavsnitt som jag tycker gör ett övertygande case om att det är bättre att investera pengar för att skänka senare (givet att man faktiskt skänker pengarna), än att skänka direkt.
Frågeställningen är lite för binär. Matrealism ställs mot ett barns liv. Uppenbarligen kommer de flesta av oss välja att rädda barnet. Skulle däremot hundratals barn drunkna i samma sjö varje dag så är det bättre att tänka långsiktigt än att försöka vara där personligen för att rädda alla som trillar i. Att lära barn att simma är en bättre metod på längre sikt. …och ja, att tala i metaforer riskerar att bli lite otydligt. Särskilt när man kraftigt förenklar komplicerade problem.
Säg att alla som kom ut ifrån den lokala ICA-butiken skulle donera till inresta tiggare från EU. Det skulle höja levnadsstandarden för tiggarna och deras familjer avsevärt. Bra, eller hur? På längre sikt har vi dock skapat ett större problem en det vi avsåg att lösa. Tiggeri skulle bli ett attraktivt alternativ till att arbeta. Produktiviteten sänks i dessa regioner och ett ekonomiskt beroende har byggts upp.
Jag hänger med fram till att jag ska donera den mat (eller resurs) där den förväntade nyttan (enligt min definition) är högst. Jag hänger inte med på vad problemet är med mottagarens preferenser. Jag ser två möjliga fall.
C1) Antag att mottagarens uppskattning har en påverkan på den, av mig, förväntade nyttan: då kommer jag att ta hänsyn till deras preferenser och uppfattningar i beslutsprocessen. Den förväntade nyttan maximeras, som tar hänsyn till mottagarens preferenser.
C2) Antag att deras uppskattning inte har en påverkan på den, av mig, förväntade nyttan: mottagaren kanske inte är nöjd men det struntar jag i. Förväntad nytta har ändå maximerats enligt mitt mått mätt. Om mitt mått på nytta inte tar hänsyn till mottagarens preferens, varför ska jag bry mig om ifall deras nytta maximeras av mitt agerande?
Tack för att jag får utforska detta med dig. Är inte så påläst som jag skulle vilja vara om moraliskafilosofiska teorier. Känner att jag är lite utanför min kunskapszon här redan så var inte rädd att peka ut missförstånd och annat i mina tankar.
Att en mer realistisk liknelse är att hundratals barn drunknar varje dag håller jag med dig om, det är ett av Timmermans argument i texten jag länkade tidigare i tråden.
Jag håller också med om att man måste vara försiktig när man vill hjälpa så att man inte väljer ineffektiva (eller i värsta fall skadliga) metoder (till exempel ge till tiggeri, eller ignorera långsiktiga lösningar). Dock tycker jag inte att man bör förkasta hela konceptet välgörenhet för att vissa metoder är dåliga. Man får bara vara mer noggran när man väljer metod. För att välja välgörenhet är geeffektivt.se en grym sida. Sedan finns det ju andra saker än donationer som kan ge stor effekt också, till exempel karriärsval, engagemang i organisationer etc.
Givetvis, jag tror inte ens att vara en god person har med nytta att göra. Jag tror att det har med objektiva värden att göra. Min poäng var att det inte går att komma fram till vad som är det rätta att göra med hjälp av nyttoekvationer.
Du verkar anta din egen slutsats här, eller? Bara för att du anser något, och att någon annan anser något annat, betyder inte det att det hela är subjektivt. Det kan också vara så att du har rätt och att den andre har fel.
Men, återigen, jag håller i grunden med om att det inte går att komma med en objektivt giltig regel för moraliskt riktigt handlande genom att referera till en nyttoskala, då jag inte tror att moral har med nytta att göra.
Givet sådan skuld kan det gå, men det känns lite grann som ett loophole. Själva tyngden eller värdet med en skyldighet borde ju bero till stor del på vem som utkräver den och på vilken grund.