Intro
Vi fokuserar ofta på hur vi ska tjäna mer pengar och hur vi ska få dessa att växa. Ibland pratar vi om hur vi ska spendera dessa men den normativa frågan om vi bör ge bort pengar som producerar mer marginal nytta hos någon annan människa samt hur mycket vi är moralisk skyldiga att ge bort är en svår fråga som sällan bemöts ärligt.
Det drunknade barnet och dina dyra nya kläder
Ett filosofiskt tanke experiment som ofta används för att belysa hur bristfällig vår moraliska intuitioner är i relation till detta området handlar om ett drunknande barn.
Du är på väg till jobbet och ser att en tre åring håller på att drunkna, du har tagit på dig dina nya kläder som har ett värde av 10 tkr. Du kommer inte hinna ta av dig dina kläder om du ska hinna rädda det drunknande barnet och dina kläder kommer att förstöras. Har du en moralisk skyldighet att hoppa i och rädda detta drunknande barn?
De flesta av oss skulle förhoppningsvis säga ja, även om detta skulle resultera i en kostnad på 10tkr (förstörda kläder) + möjlighetskostanden (missar jobbet). Dock när det kommer till välgörenhet där 10 tkr kan rädda flera barn från att dö av svält eller lätt botliga infektioner via antibiotika så håller vi oss inte till samma standard.
10 tkr för de flesta människor i Sverige är relativt lite pengar (iallafall om man jämför med ett barns liv) där marginal nyttan som dessa pengar ger oss är väsentligt mindre än för ett svältande barn på andra sidan världen.
Har vi då en moralisk skyldighet att ge bort pengar som producerar mer marginal nytta för någon annan människa?
Kom ihåg att frågan jag ställer är normativ och inte deskriptiv, det är lätt att falla tillbaka att beskriva varför och hur vi agerar och inte hur vi bör agera. Det är den normativa delen som jag finner intressant.
Hur har ni hanterat detta moraliska dilemma i era liv? Vad har ni för strukturer i era liv för att hantera finansiellt överskott?
Vanlig kritik mot detta typ av resonemang
Denna moral är för krävande för oss (Producerar ett liv som vi inte vill leva)
Svar: Bara för något är svårt och krävande befriar det oss inte från våra moraliska förpliktelser.
Man vet inte hur och var man ska ge sina pengar (Rädd för att bli bedragen av välgörenhetsorganisationer)
Svar: Det finns väldigt bra organisation som räknar på de mest effektiva välgörenhetsorganisationerna där man får se hur många kronor det krävs för att rädda ett liv, ett exempel är (https://www.effektivaltruism.org/)
Bistånd har advers effekter på lokala näringslivet (Sätter länder i beroendeställning, utvecklar inte sina egna lösningar till problemet)
Svar: Argumentations linjen att man ska låta barn dö av helt förebyggbara orsaker anser många sakna god grund. Vi applicerar iallafall inte denna typ av princip konsekvent i våra liv.
Jag har ställt lite öppna frågor i texten, jag finner det själv väldigt svårt att hitta ett hållbart förhållningssätt i detta området, vore kul och höra eran approach till detta moraliska dilemmat.
Har läst en del om utilitarismen, John Stuart Mills bok och Peter Singer som resonemanget utgår från där han beskriver som preferensutilitarism.
De generella kritikerna mot utilitarismen som jag snappat upp är:
Framtiden är osäker, vi kan inte förutspå alla konsekvenser.
Utilitarismen som moral teori är för krävande för oss.
Utilitarismen går emot våra moraliska intuitioner. Utilitarismen kan förespråka handlingar som många anser vara moraliska förkastliga för att de producerar goda konsekvenser i framtiden. Exempel är att det skulle vara okej att tortera/mörda om netto resultatet producerar mer nytta/lycka.
Ingen av de traditionella kritikerna tycker jag kan appliceras på denna frågan, att denna typ av moralisk skyldighet skulle vara väldigt krävande är uppenbart men detta anser jag inte räcker för att bort se från vad som är rätt eller fel.
Exemplet du ger med 10 kr för att rädda x bör ju expanderas till att ge 20 kr. 10 kr för att rädda x och ytterligare 10 kr för att rädda dubbelt så många.
För att sen upprepa. Frågan blir då istället, hur mycket kan du själv använda och hur mycket bör du skänka.
Tänker du marginalnytta med allt så måste de flesta (för att inte säga alla) svenskar sänka sin levnadsstandard ordentligt. Inklusive minska välfärd, sjukvård skola o.s.v.
Det vore ju den ultimala utilitarismen. Men är den moraliskt önskvärd? Finns det en konsekvent gemensam moralisk värderingsmetod för alla människor på jorden? Där allt värderas lika av alla människor?
Det vore ju den ultimala utilitarismen. Men är den moraliskt önskvärd? Finns det en konsekvent gemensam moralisk värderingsmetod för alla människor på jorden? Där allt värderas lika av alla människor?
Exakt det är ju det som är min fråga, har vi en moralisk skyldighet att sänka vår levandsstandard?
De flesta anser ju att vi bör hoppa i och rädda det drunknande barnet fast det sänker vår levnadsstandard, Hur förhåller du dig till detta dilemmat, speciellt i relation till det ekonomiska överskottet? Peter Singer argumenterar ju att “Slippery slope” arguments linjen inte är en starkt nog argument för att förkasta frågan, även om vi kan visa att ge allt skulle producera icke önskvärda liv så blir ju istället frågan var man ska dra gränsen. Säg de sista 5-10% av ens inkomst som ofta inte producerar så mycket marginal nytta om man jämför med hur mycket värde det kan producera för en annan människa.
Inte för att va sån, men jag hade iaf inte gått förbi ett drunknande barn om så mina kläder var värde hela mitt kapital. Vad är de ens för nåt att diskutera? Hjälp ungen…
Att sen försöka jämföra det med att indirekt hjälpa nån man inte ser med hjälp av pengar känns ju mer som att det ska söva samvetet för att man lät ett barn drunkna men Armani-kostymen var torr och fin.
Jag brukar ta lite av mina vinster varje år och ge till nåt jag tycker är värt att ge till. Det varierar från gorillor till humanitär hjälp. Men tror likväl på att som individ ska man givetvis ta hand om sin egen ekonomi först. Och finns det utrymme för att skänka av sin vinst tycker jag man kan göra det. Men vid nödläge så hoppas jag man inser värdet av mänskligt liv går före nåt så ytligt som kläder.
Det intressanta är ju att detta nödläge existerar hela tiden fast inte lika känslomässigt påtagligt då det inte är i vår direkta närhet. Enligt mig borde detta inte påverka vår moraliska skyldighet, distansen till barnet eller vår känslomässiga respons borde inte vara de kriterier som styr våra moraliska förpliktelser. Det är intressant och fundera över om vi bör följa våra moraliska intutioner/känslomässiga reaktioner eller dessa är evolutionära buggar som bör uppdateras via externa moraliska system. När det kommer till investering brukar vi ofta prata om våra känslor som hinder och inte legitima styrmedel för framgångsrika strategier.
Hur mycket ska vi hjälpa?
Ska vi ner till existensminimum för att känna att vi gjort vad vi kan? Eller finns det en annan nivå?
Vilka ska vi prioritera? De som hamnade i den dåliga situationen utan att kunna hindra det eller även de som varit vårdslösa och därmed inte har något att äta etc.?
Vilken skyldighet har familjerna själva? Eller byn de bor i? Eller landet de bor i? Eller andra länder som drar nytta av situationen?
Jag tycker att detta är en intressant fråga. Det finns ett jättebra svar till Singers tankeexperiment av Travis Timmerman med den provocerande titeln Sometimes there is nothing wrong with letting a child drown. Rekommenderar att du läser det! Hans slutsats blir dock fortfarande att det anständiga troligtvis är att ge en stor summa till välgörenhet, dock inte nödvändigtvis allt över existensminimum.
Måste man följa en utilitarianistisk modell för att tankeexperimentet ska fungera? Det är ju ett argument som blottar en moralisk inkonsekvens (givet att du med din moralkompass accepterar argumentets premisser) snarare än ett argument som byggs upp ifrån grunden med utilitarianistiska axiom.
Inte helt säker Men OM man skulle svara Ja så gör man det för att man anser att det av någon anledning existerar moraliska skyldigheter. Om den anledningen är att man tror att det finns objektiva sanningar om vad som är bra/dåligt eller rätt/fel, så tror jag (om jag minns rätt, det var ett tag sen) att David Hume skulle ställa sig skeptisk till det med hänvisning till is-ought argumentet.
Sure, men tror inte de flesta människors moraliska intuitioner pekar åt det hållet. De flesta skulle säga att man har en moralisk skyldighet att rädda det drunkande barnet. Det svåra är att vara konsikvent i frågan bara för att man inkluderar fysisk distans i samma situation.
Angående Är och bör frågan så handlar detta om något helt annat (utifrån min kunskap), Den frågan relaterar till att man inte kan få moraliska förpliktelser från fakta utan dessa måste grundas i någon “godtycklig” axiom.
Ja det tror jag stämmer iofs. Det diskuterades i flera timmar av Jordan Peterson och Harris i flera podcasts, när Harris bok “The moral landscape” kom ut för en del år sen. Han verkade rätt ensam om att argumentera för en objektiv moralisk sanning. Jag tolkade det som att både moraliska förpliktelser / skyldigheter och tro på en objektiv moral inte är speciellt vanligt i modern filosofi. Det finns åt minstone gott om kritik mot det, och som går tillbaka till Hume. Om det är så, så tycker jag att det iaf kanske är relevant för frågan
Bara jag kan rädda det drunknade barnet och då tycker jag att jag har ett moraliskt ansvar att göra det om jag har möjlighet. Svältande barn i andra delar av världen är inte mitt moraliska ansvar. Det är inte inkonsekvent, tycker jag.
Tror inte att vi behöver en objektiv moral för att argumentet ska fungera. Istället för att säga ungefär “Att låta barnet drukna är fel, därför är det också fel att inte skänka pengar för att rädda barn” säger man istället ungefär “Om din subjektiva moral säger att det är fel att låta barnet drunkna, bör du också skänka pengar till att rädda barn för att inte vara inkonsekvent”.
Håller med om att garantpositionen påverkar situationen, men för mig gör den inte så stor skillnad i detta fall. Om vi modifierar tankeexperimentet: Du är på väg till jobbet och ett barn håller på att drunkna. Det står andra människor runtomkring, men de visar inga tecken på att de tänker rädda barnet. Räddar du barnet trots att kläderna förstörs och du blir sen till jobbet?
För mig blir svaret fortfarande att jag bör rädda barnet, men jag har respekt för att synerna här kan skilja sig åt.
Jag tycker dock att liknelsen haltar lite av andra skäl. Jag länkade tidigare i tråden till Timmerman som har en bra text om det.
Men OM man skulle svara Ja så gör man det för att man anser att det av någon anledning existerar moraliska skyldigheter. Om den anledningen är att man tror att det finns objektiva sanningar om vad som är bra/dåligt eller rätt/fel, så tror jag (om jag minns rätt, det var ett tag sen) att David Hume skulle ställa sig skeptisk till det med hänvisning till is-ought argumentet.