Hemspråk som 2-3e gen. invandrare

Börjar med det obligatoriska: detta blir mitt första inlägg :wink:

Började fundera på en sak när @janbolmeson i senaste podden sa att dottern ska laga tjeckisk mat med sin farmor. Kanske finns kloka input att få här i forumet.
Jag har med mig 2 (nästan 3) språk från mina föräldrars hemländer. Jag har mestadels tränat dem genom att prata med mormor/farmor och att besöka de länderna varje sommar under min uppväxt. Idag har jag nytta av främst ett av språken i mitt yrke (jag slipper t.ex vänta på att få fram telefontolk), resorna dit har i vuxen ålder blivit mer sporadiska.
Min partner och jag har inga barn (ännu), men jag har reflekterat kring min brorson 3 år och huruvida han ska lära sig våra hemspråk och det har ju lett till frågor om hur jag själv vill/borde förhålla mig i framtiden.
Brosonen verkar förstå lite när hans farmor (min mamma) pratar med honom, men han har aldrig vad jag vet svarat på annat än svenska.

Mina förutsättningar från min uppväxt: Mina föräldrars modersmål är så pass lika att de kunde förstå varandra (tänk svenska och norska). Därför kunde båda språken pratas obehindrat utan att någon kände sig åsidosatt. Jag kan idag konversera relativt obehindrat men har svårt att läsa och skriva samt formulera mig i annat än vardagstal. Jag pratar som regel svenska med mina föräldrar och min bror idag.

Funderingarna går då lite fram och tillbaka: Är det värt den ganska stora extra ansträngning från min sida för att lära mina barn ett språk som jag inte är jätteduktig på? Kommer vi semestra i det landet så pass mycket att det är värt det? sannolikt inte. Men samtidigt är ju extra språk guld värt ur ett “utveckla hjärnan” perspektiv. Min partner kommer ju inte kunna delta.

Hur har ni andra gjort? Har ni andra några smarta input?
Var drar man gränsen för att språket blir så knackigt att det inte längre är värt att föra vidare?

1 gillning

Jag har inga rötter på annat håll, men har en god vän som konsekvent talar sitt barndoms språk med sina barn och de svarar antingen på det eller svenska. Kan man använda detta naturliga “andraspråk” i vardagskommunikation tror jag man har mycket att vinna på det, men märker man som förälder/förebild/lärare att det börjar bli knackigt och mer besvärligt och slutar flyta naturligt misstänker jag att man kan släppa det. Barnen ska ju kunna få svar om de undrar över en glosa eller en böjningsform och då duger det inte att slå upp det.

Min bild utifrån beskrivningen är att det handlar om t ex serbiska och kroatiska, och utgår jag ifrån det som exempel kan man väl rent generellt finna många användningsområdet för t ex en sådan kombination i ett expanderande EU, ett relativt välbesökt turistområde, många människor här med samma rötter osv.

Är det istället mer exotiska/långväga språk får man ju såklart värdera det utifrån den situationen.

2 gillningar

Du resonerar väldigt likt mig, och ja, det handlar om europeiska språk (delar inte den exakta kombon för att hålla mig lite mer anonym).

Hade vi semestrat mer i de länderna där jag hade behövt vara permanent tolk åt hela familjen och alla blev alla blev handlingsförlamade utan att jag var med så hade det absolut varit ett argument för. Men vi kommer sannolikt inte semestra mer där än andra länder där jag inte heller kan språket. Dessutom kan alla i min/vår generation så pass skaplig engelska.

2 gillningar

Jag hade i er situation lagt all energi på att barnen skulle lära sig perfekt engelska, sedan tyska / franska / spanska och ev kinesiska eller arabiska.

2 gillningar

Kort reflektion: Reser man i delar av forna östblocket är det skrämmande vad kackig engelska en del yngre “talar”. Även unga människor i t ex Östtyskland och Polen (där jag har egna erfarenheter ifrån) är uppväxta i en tid där både lärare och föräldrar vuxit upp under ett styre där engelska inte stod högt i kurs. Dessutom dubbar de fortfarande allt på TV. Man blir ibland lite mörkrädd när man t ex serveras av någon på ett fik eller handlar i en butik i en turiststad och den man möter är så dålig på att kommunicera på engelska.

Så, det är ju glädjande att du har andra erfarenheter. :slight_smile:

1 gillning

Själv pratar jag bara Kroatiska hemma med min son som är 9 år och han drar mer mot Svenska som han lärde sig flytande på dagis. Men kan flytande bägge språk men en hel del Kroatiska ord missar han som vi använder inte så ofta .Det fungerar utmärkt. Har en pojke till på 1 år och han får höra nästan bara Kroatiska hemma föruttom när brorsa är igång med honnom på Svenska. :partying_face::person_tipping_hand::+1: . Man lär sig språket bäst och lättast så . :raised_hands:

5 gillningar

Att tidigt lära sig ett extra språk är, som du skriver, guld värt för framtiden. Har vänner som är uppväxta med föräldrar som talar olika språk i ett land med ett tredje språk - de blev tidigt flytande på alla tre språk och lärde sig engelska snabbt. En av dem sa när han flyttade till Brasilien att det var inte så svårt att läsa sig brasil-portugisiska, det var ganska enkelt att lägga till ett 7:e språk. Så ja, att tidigt förbereda hjärnan för olika språk är en gudagåva och man behöver inte vara rädd för att barnen förväxlar eller inte få ett grundspråk för abstrakt tänkande, det fixar de små liven

Finns det barnprogram på ditt ursprungsspråk - i så fall kan det vara ett vertyg för er att utveckla språkförrådet

3 gillningar

Allt beror på hur mycket du behöver anstränga dig. Känns det naturligt för dig att prata den andra språket med dina barn? Om svaret är ja, eller “ja”, då hade jag kört på. Kompleterat med tecknade filmer/barnprogam, besök till landet, prata med mor/farföräldrar, osv. och sen låta barnet bestämma själv vilket språk vill dem använda, både under uppväxten men också senare i livet.

Om det inte känns alls naturligt för dig att använda språket så kanske hade jag låtit bli.

2 gillningar

SKa förtydliga att det nog mest handlar om min släkt i millenial-generationen i storstäderna. Men det är också de som jag har kontakt med.

1 gillning

Du slår huvudet på spiken och kanske det som gör att jag överhuvudtaget ställer frågan. Hade det varit naturligt så hade frågan aldrig dykt upp.

4 gillningar

På 90-talet var det bra att kunna en del tyska, men jag har knappt använt någon tyska i Tyskland senaste 15 åren och då har jag nog varit där 3ggr per år i snitt. Haft lite mer nytta av det på jobb då jag behövt läsa en del dokument och emails på tyska.

Skulle hellre satsat på spanska och kinesiska idag. Möjligtvis arabiska också beroende på hur man tror världsmarknaden förändrar sig kommande 20-30 åren.

3 gillningar

Eller kanske Ryska då vi vet aldrig hur långt Putin tänker gå :joy::joy::wink: !? Den med språk är lika svårt gissat som att tajma börsen :partying_face::raised_hands: . Bästa språket långsiktigt eller hur :joy: ? Som är mest lönsamt. Men modersmål /språk handlar inte alltid om lönsamheten :+1:

Det är alltså utöver modersmål jag menar :slightly_smiling_face:

1 gillning

ваше здоровье! räcker nog. :see_no_evil::clinking_glasses:

Själv har jag använt min tyska mycket mer än jag trodde, men franskan är körd i botten.

1 gillning

Det räcker ! Tror du kommer långt bara med det :partying_face::raised_hands:

Det där beror såklart på hur man lever.
Jag jobbar en hel del i Tyskland och Schweiz, då är det klart ingen nackdel att kunna tyska. Eller på semestrar i Österrike eller i östblocket där tyska ofta är mer gångbart än engelska.

Men å andra sidan har jag en fransk chef och en ingift latinamerikanska i släkten, så franska eller spanska hade också varit bra.
Och så har vi arabiska och faktiskt kinesiska vänner. Hade ju inte gjort ont att prata deras språk bara på skoj.

Men man får prioritera. Till mina barn har jag sagt:

  1. Engelska
  2. Engelska
  3. Engelska
  4. Valfritt annat stort språk, minst två.
6 gillningar

Min skolspanska knakar inte bara i fogarna längre… Jag har alltid upplevt att om man ska lära sig ett språk så behöver man använda det, dels för att träna upp och sen inte glömma. Men det känns som att man får en chans med modersmålet, och just ett modersmål utesluter ju inte alla andra världsspråk (spanska, ryska, kinesiska, arabiska osv).

Det hade ju självklart vart mycket enklare med språket om ens partner pratade samma, då kommer det ju gratis. Idag hade jag behövt anstränga mig en hel del för jag väljer alltid svenska när jag har möjlighet att välja. Det kommer aldrig naturligt att prata modersmål med min bror tex, och det börjar falla bort i samtal med min mamma också. Jag lutar mer och mer till att släppa det språket i nästa generation (så när som de bits-and-pieces de skulle råka snappa upp) och fokusera på bra engelska från början. Välja engelska barnprogram osv. Det känns som att jag kan göra det bättre än ett halvdant försök med modersmålet.

Hade ju vart bra om alla lärde sig typ esperanto - det om något måste motsvara en global indexfond :laughing:

2 gillningar

Skulle hellre satsat på spanska och kinesiska idag. Möjligtvis arabiska också beroende på hur man tror världsmarknaden förändrar sig kommande 20-30 åren.>

Talar spanska och kinesiska. Önskar jag talade bättre franska och tyska. :rofl:

1 gillning

Jag kommer inte att försöka lära mina framtida barn mitt modersmål, som jag själv knappt talar längre, men däremot har jag tänkt att jag ska prata svenska med dem och att modern ska tala sitt modersmål/förstaspråk med dem. De blir då naturligt åtminstone trespråkiga. Dock tror jag att det viktiga för vilka språk de bibehåller på längre sikt är vilka de använder med jämnåriga snarare än vad föräldrarna använder, så jag skulle tro att den bästa strategin är att försöka ge dem kamrater med samma språk. Det där med att det skulle utveckla hjärnan något särskilt att vara flerspråkig är jag dock skeptisk till.

1 gillning

En svenskspråkig arbetskamrat till mig är gift med en fransman. De pratar engelska med varandra. Jag undrar hur deras barn kommer att hantera alltihop… :sweat_smile: han har precis börjat på dagis.

1 gillning