Hjälp jag har ingen namnteckning

Hej!

Här kommer världens minsta problem, men som jag ändå är nyfiken på vad ni tänker kring:

Jag är 28 år gammal, högutbildad och har ingen namnteckning. Det är förstås inget som egentligen får några märkbara konsekvenser, men jag tycker ändå att det är pinsamt när jag måste signera ett dokument inför någon annan. I tjänsten behöver jag också ofta signera olika brev och dokument som ska skickas.

När jag säger “ingen” namnteckning menar jag att jag växlar mellan olika sätt att signera och att jag inte för mitt liv kan åstadkomma något som liknar en vuxen persons namnteckning. Jag har testat följande strategier:

  • Texta mitt namn med min vanliga handstil. Är det sätt som jag känner mest kontroll över - då vet jag hur resultatet blir. Men ser förstås barnsligt och avvikande ut.
  • Skriva mitt namn på slarvigt jag kan. Blir aldrig på samma sätt och brukar inte se snyggt ut. Mer som att ett barn skrivit det.
  • Skriva första bokstaven i mitt för-och efternamn men sen göra typ ett “vågigt streck”. Blir ibland hyfsat snyggt, men kan se ut på många olika sätt. Får ofta inte riktigt till det, då ser det mer ut som en ritad linje. Har svårt att kontrollera hur långt och vågigt strecket blir och hur runda/spetsiga vågorna blir. Förstår inte hur jag ska göra ett “streck” som trovärdigt representerar mitt namn.

Jag har alltid varit dålig på sådant som har med finmotorik att göra. Vi fick visserligen öva på skrivstil i låg-och mellanstadiet men jag upplevde det som otroligt tråkigt, oviktigt samt totalt omöjligt. Det var helt klart överkurs för mig, som under mellanstadiet mest fick jobba med att hålla mina bokstäver på samma rad (mina lärare uttryckte det som att de “dansade disco”).

Jag har idag överlag svårt att rita sådant mina händer inte är vana vid. Det är som att jag inte riktigt styr dem. Jag har också svårt att visualisera och även om jag kan visualisera finns det liksom ingen länk mellan “min inre bild” och det jag kan skapa på pappret. Jag kan inte se hur jag ska röra pennan så det blir rätt. Jag har en inre, lite suddig bild av hur en rimlig namnteckning med mitt namn skulle kunna se ut, men att översätta det till på papper känns omöjligt.

Jag vet att en namnteckning inte behöver vara snirklig och inte heller likna mitt namn, men jag vill så gärna kunna skapa något som ser ut som en vuxen, rimlig namnteckning och som också blir hyfsat likadan varje gång jag gör den.

Mina frågor till er:

  1. Någon som känner igen sig?
  2. Kan det bli ett problem om ens namnteckning skiljer sig avsevärt åt på olika ID-handlingar och juridiska dokument?
  3. Vad tänker ni om vuxna människor som textar sina namn när de signerar? Finns det andra typer av namnteckningar ni reagerar på?
  4. Hur skulle ni råda mig gå tillväga för att få en namnteckning jag har tillräckligt mycket kontroll över för att återskapa gång på gång?
14 gillningar

Hej Anna,

Jobbar mycket med att signera dokument jag med, och blir oftast “Första bokstav + streck”. Min erfarenhet:

1)Känner igen mig
2) Nej
3) Bryr mig inte så länge det är ett försök till en signatur
4) Öva Öva Öva

1 gillning

Numera skriver man sin fysiska namnteckning mer sällan än tidigare. När jag var hos polisen och skulle skriva namnteckning i passet var instruktionen att den skulle likna det jag skrivit på blanketten. Det gick sådär och jag fick så att säga underkänt.

Jag skulle alltså säga att jag har en namnteckning men att jag inte använder den tillräckligt ofta för att hålla uppe standarden. Det blev ganska mycket variationer.

Gör som Ankan

2 gillningar

Vad jag vet så är kravet bara att du ska veta att det är du själv som har skrivit signaturen.

Jag skriver min namnteckning med blockversaler, bara för att det är så totalidiotiskt att man måste skriva ett namnförtydligande oavsett hur underskrift ser ut (på dokument som är helt irrelevanta, såsom en underskrift för att rekvirera en ny mus från IT-avdelningen typ…). Har fått retur på dokument med blockversalsunderskrift då namnförtydligande saknats, så jag har blivit bitter rättshaverist på just detta.

När jag av någon anledning skriver en personlig underskrift (dvs när jag inte orkar skriva versaler) så är det mest något skakigt streck som skulle kunna ha kommit från min Parkinssondrabade far, helt oläsligt och slumpmässigt. Första bokstaven går kanske urskilja, och man kan nog skatta ungefär på skakets längd hur många bokstäver det är

2 gillningar

Skriver under mycket i jobbet. Blivit bättre och bättre. Tror knepet är att ha en snirklig skrivstilsnamnteckning (obs behöver ej vara snygg) sen bli mer och mer slarvig så att den utvecklas till att bli mer och mer av ett streck som typ representerar namnet. Det är fult att texta. Men ärligt namnteckningen är inte hela världen idag.

Varsågod Anna Grankotte, problem solved.

6 gillningar

Ungdomar… på farbrors tid fick vi minsann öva skrivstil varje dag i lågstadiet. Då blir det en namnteckning med viss stil också.

På morgonen stod vi led utanför klassrummet. Fröken öppnade dörren och vi gick in på led och ställde oss vid bänkarna. När fröken sa till fick vi sätta oss. På onsdagar började vi med psalmsång till tramporgel. Sen välskrivning. I slutet av dagen reste vi oss bredvid bänken, fröken hälsade ”Slut för idag!”, vi svarade ”Tack för idag!”. Sen gick vi ut.

På gymnastiken var det redskapsgymnastik varannan gång och bollspel varannan, på ett ungefär. När det var bollspel lät fröken de två bästa pojkarna i klassen på sporten välja lag.

Jag tar Anders. Jag tar Stefan, Då tar jag Thomas. Jag tar Nisse. Osv till någon av de två sa: Jag tar Tjock-Uffe så får du resten. Resten var de stackare som inte ens valdes ut individuellt.

Något off-topic måhända. Allt var inte bättre förr men kanske handstilen.

9 gillningar

Skönt att det blev folk ändå av er, trots att ni bara spenderade skoltiden med att sjunga, spela boll och förereda er på att göra en underskrift.

3 gillningar

Tack för stärkt självkänsla som ännu en 90-talist utan värdig namnteckning! :joy:

Alla kontrakt borde signeras medelst QR-koder och BankID år 2022 om du frågar mig!

2 gillningar

Det där påminner löjligt mycket om min. :sweat_smile:

Jag tycker f ö att det blivit löjligare och löjligare på sistone med digitala plattor man skulle signera vid dörren i minusgrader under pandemin eller all skit som stipulerar att man ska hålla sig inom rutans gränser. Det har aldrig funkat för mig. Digitala grunkor är inte tryckkänsliga så det ser ut som en femåring planlöst försökt få till en elefant eller nå’t.

@Grankotte - välkommen i klubben, säger den här 70-talisten. :smiley:

90-talist här, jag kan Inte jag heller, är totalt värdelös på att skriva. :joy: Kladdar bara ihop mina initialer.

Men när jag tänker efter så använder jag nog främst min namnteckning när jag förnyar pass och körkort.

Hög igenkänning. Min dotter passerade mig i handstil när hon var 9 år. Problemet är numera löst för mig däremot. Jag är räddad av att jag lever i en digital värld. BankID eller annan digital lösning finns numera nästan alltid där. Får man paket eller liknande levererat använder man ofta fingret och då är man ursäktad.

Mitt nick här på forumet är Robert G. Det är ungefär vad som skulle gå att utläsa om man såg min signatur. G’et följs av ett sträck som inte ens Gud skulle tyda. :wink:

1 gillning

Nåja, vi läste matematik på lågstadiet också. Men inte den enkla Euklides-inspirerade aritmetik som dagens barn läser. Vi gick direkt på mängdlära. Unioner, snitt, delmängder… precis vad en gosse på sju år behöver lära sig.

Vi hade även ”Säker cykel” en gång per år. Då skulle alla ta med sin cykel till skolan där den besiktades av en polispatrull och om den gick igenom fick man en dekal ”Säker cykel 1975” att klistra på bakskärmen.

Jag och kompisarna hade pojkcyklar med limpsadel, aphängarstryre och bortskruvade kedjeskydd, ringklocka, lyse, skärmar. Vi hade jeans, träskor, t-shirt och jeansjacka. Långt hår.

Vi hojade järnet in på skolgården och sladdade in framför poliserna med en förväntansfull min. Poliserna bara skrattade och vinkade avvärjande. Några dekaler kunde vi glömma.

6 gillningar

Samma här, skulle förnya passet och då skulle man skriva typ likadant på passet som på ansökan (eller vad det nu var). Jag har förträngt det hela. Iallafall så ser det ju helt olika ut och jag skulle aldrig kunna göra två likadana namnteckningar.
Hur viktigt är det där egentligen?
Om man tittar på filmer så verkar ju namnteckning vara superviktigt och den ska alltid se likadan ut. Men hoppas det bara gäller film…
Jobbigt om man åker utomlands och blir fast i passkontrollen bara för att man inte kan skriva samma namnteckning som i passet.

1 gillning

Enkelt, gör som jag och många andra som jobbade med personliga utskick på 90 talet, signera några tusen brev så sitter den sedan som gjuten. 1) Efter några hundra brev försvinner automatiskt alla onödiga krumelurer och 2) sedan blir den bara snyggare och snabbare ju fler du signerar

2 gillningar

Aj, tråkigt att höra att du alltså tillhör den generation som utsattes för det sedermera erkänt misslyckade (och kanske lite överdrivet bespottade) försöket att lyfta de svenska ungdomarnas bottenplacering internationellt i matematik genom tidigt införande av mängdlära. Snabbt infört och snabbt borttaget då det inte hjälpte alls (det som kom efteråt när man återigen började med de aritmetriska grunderna funkade dock bättre då resultaten förbättrades för att toppa i internationella mått runt 2000, dvs barn födda runt 1985). Aritmetrik går långt längre bak än Euklides, vad han gjorde var främst att axiomatisera geometri.

Fick skriva om mitt namn 3 ggr för att få ut passet förra gången jag skulle hämta ut det nya.

Helt rätt, jag fick min beskärda del men överlevde trots allt och fixade min MSc senare så man kan väl säga att de både lyckades och misslyckades