Jag sitter på tåget söderut, jobbar och har lyssnat på mig själv (nästan) och lite annat hittills idag. Där ingick bl a Ekonomiakuten i P1 och fasen vad jag blev provocerad idag.
Mikael Nyman, som jobbar på Pensionsnyheterna och verkar vara arbetsnarkoman, snackar om att man helst ska jobba ända ner i kistan och sedan ner i hålet i marken (ja, jag överdriver lite). Det kan man ju vilja och få om man vill, men hans absoluta fixering vid att yrkesrollen och relationerna på arbetsplatsen påstås utgöra så stor del av vem man själv är gjorde mig nästan förbannad. Det komiska var samtidigt att han förespråkade att man kan byta yrke om man inte pallar hela vägen.
Det här är väl mest en spekulationstråd och jag är inte ute efter att prata maxat pensionsuttag, FIRE eller strategier kring nedtrappning. Jag är mer nyfiken på den emotionella sidan kring det här med yrkeslivet och hur det formar oss och vem vi är.
Min ingång:
Jag har ett arbete jag är duktig på och oftast trivs med, men det är inte jag. Det definierar mig inte. När folk frågar mig på fest eller liknande vad jag jobbar med så svarar jag naturligtvis, men det är inte det som jag sedan vill prata om. Det finns så mycket intressantare saker med en människa och en relation. Snackar jag med min 40-talistpappa så är det viktigt för honom att det står yrkestitel på gravstenen. Det är viktigt för honom. Där är vi olika.
Det andra är det här med arbetskamrater. Jag trivs med mina och vi har bitvis väldigt kul på jobbet. Men jag umgås inte med arbetskamrater på min fritid. Vi har primärt jobbet gemensamt, men jag är mer tveksam till om vi skulle ha jättestort utbyte av relationen privat för vi har så olika intressen och värderingar.
Hur tänker ni? Hur knuten är du till din yrkesroll? Ska titeln stå på stenen? Gillar du att prata jobb när du är ledig? Hänger du med arbetskamrater när du är ledig?
Mitt ryggmärgssvar på vad “jag är” är musiker. Får jag tänka lite passar problemlösare, kanske rent av ingenjör också ganska bra in på vad jag är. Eller “nörd”, i bred bemärkelse. Specifikt mjukvaruutvecklare är inte svaret, även om det är vad jag råkar försörja mig som.
På rak arm kan man ju bara konstatera att det inte är något nytt påfund som sådant.
Utan förr, när arbetsmarknaden inte var lika dynamisk som idag, och förtidspension inte fanns på i princip någons läppar… Då ärvde man ju ofta yrket via efternamnet! I alla fall i England/USA Our last names reveal a lot about our labor days
Lägger ingen värdering i det men det är intressant.
För min del har detta svängt enormt i mitt yrkesliv. Tidigare när jag mer eller mindre jobbade och sov förknippade jag mig väldigt hårt mot mitt yrke. Det var en del av kulturen att man jobbade hårt och länge. Idag förknippar jag mig väldigt lite med yrket även om jag har intressen som minst sagt korrelerar mellan fritid och jobb då jag jobbar inom ekonomi. Fortsatt förväntas jag jobba hårt men snarare effektivt och klokt än att mata timmar.
Men mina stora intressen i livet och det jag faktiskt brinner för är långt utanför mitt yrke och kan jag låta bli att prata jobb på fritiden gör jag gärna det. Har intressen och delar i mitt liv som jag värderar otroligt mycket högre än just jobbet. Umgås inte med arbetskamrater alls utanför jobbet utan har mitt eget liv där. Precis som du tycker jag om mina kollegor men jag känner inget egentligt behov av att umgås även privat.
Tycker om mitt jobb men jag jobbar för att leva, jag lever inte för att jobba.
Samma här.
Jobbet, även om det är roligt ibland, är ett nödvändigt ont för annat jag vill göra i livet.
Däremot skulle jag nog säga att jag identifierar mig som ingenjör i allmänhet, men inte specifikt min roll på jobbet. Men inte så att jag vill ha det på gravstenen
Det här är en lite komplicerad fråga för mig. Jag har ett brödyrke som jag iofs trivs bra med men också en uppsjö “identitetsmarkörer” kopplade till saker som jag valde bort under studietiden. Hade jag fått/velat/vågat göra precis som jag ville hade jag sannolikt utbildat mig till något inom humaniora. Nu har jag de där sakerna som hobbies istället men de är just hobbies. Någon som är utbildad på riktigt är av förklarliga skäl mycket bättre än jag på alla de där sakerna och det är bara att acceptera. Att jag då ska klistra på mig de rollerna mer på riktigt kan då lätt bli lite pinsamt. Jag är ju de facto amatör. Även om jag är bättre än “mannen på gatan” räcker det ju inte så långt egentligen.
En av de riktigt positiva sakerna med mitt (administrativa) yrke är att gränsdragningarna inte är så strikta. När jag tidigare jobbade inom kommunal förvaltning förväntades jag ofta ha en mer “kameral” roll. Min roll var att producera ekonomiska rapporter, “dutta med fakturor” och sådana saker. Hur verksamheten skulle styras, vilka övergripande vägval man skulle göra osv. var saker som jag ofta saknade möjlighet att både påverka och få riktig insyn i. Undantag fanns förstås i form av vissa chefer med en mer “demokratisk” agenda. Det fanns också möjlighet att indirekt påverka i frågor relaterade till ledarskap. I dessa frågor var cheferna ofta mer ensamma och att använda mig som bollplank var inte ovanligt alls. Det gav viss möjlighet till ett “breddat engagemang” bortom de kamerala frågorna.
I den roll jag har nu har jag nyligen kommit upp med en idé som ligger långt utanför mitt formella uppdrag. Jag har fått ok att driva den vidare och engagera olika kompetenser för att hantera den. Det är så klart en grej vid sidan av men att möjligheten ändå finns är i min värld positivt. Jag får använda andra egna kompetenser än de som är kopplad till mina “obligatoriska åtaganden”. Om det går bra kan det också ge vissa karriärmässiga fördelar långsiktigt. Att jag bara sköter frågan bra kan också ge fördelar, även om resultatet skulle bli att min idé inte riktigt funkar att genomföra. Det är ju också ett resultat.
Att min formella roll skulle stå på min gravsten känns väl inte som någon hit riktigt. Däremot är jag helt öppen för att diskutera just dessa “utvidgade” jobbmässiga frågor på fritiden. Då handlar det om verksamheten, vägval, strategier och sådana saker, inte “det dagliga pysslet”. Att hänga med arbetskamrater är inget jag brukar göra men undantag har förekommit. När jag nu bor utomlands har intimiteten blivit mer påtaglig. Jag har alltså “haft chefen på middag” hemma och satt på/av hatten kopplad till förhållandet chef-medarbetare efter behov. Det är möjligt att ha både en professionell och en privat relation, även om det förstås kan bli lite hoprört ibland.
Jag är inte alls knuten till min yrkesroll, som är föränderlig och svårförklarad. Har ett komplext uppdrag som är svårt att redogöra för så folk begriper, och en titel som inte gör det enklare.
I grunden är jag civilingenjör men klippte en civilekonomexamen av bara farten. Om nån frågar så är jag ingenjör.
Jag pratar sällan jobb på fritiden, och hänger inte med arbetskamrater eftersom jag antingen är chef eller så sitter mina peers i andra länder.
Det verkar omåttligt torftigt att inte ha en personlighet frikopplad från sitt cv…
Tänker att det beror lite på yrket. Kan man vara tex bonde, präst eller operasångerska utan att starkt identifiera sig med sitt yrke? Däremot har jag svårt att se att man kan identifiera sig med administrativa yrken, typ ekonomiassistent.
Men i slutändan handlar det nog mest om personlighet. En del är såna som går in i något med hull och hår (är inte Jan ett exempel på detta?). Andra kan bara inte det utan har alltid en viss distans till allt, möjligen med undantag av vissa smekmånadsfaser.
Vi får se vad @janbolmeson säger, men jag tror du har en poäng att det är personlighetsdrag också. Sedan tror jag att Jan delar min tanke om att det smäller högre att skriva “livskamrat - pappa - vän” på stenen (om man ska ha en) istället för enbart yrke och/eller t ex ordenstitel, bostadsort eller liknande, som är vanligt på lite äldre stenar.
Jag vill absolut inte att min titel ska stå på stenen, men barnen skämtade om det senast när vi var på kyrkogården att de tyckte att det skulle stå, eftersom de såg att flera hade den titeln på stenarna
Jag identifierar mig inte med mitt jobb, men tycker att det är en förmån att jobba med något som verkligen är ikigai för mig.
Förut var jag mer emotionellt fäst vid mitt arbete, då jag jobbade med nåt som stod mig känslomässigt och värderingsmässigt närmare. Jag är socionom och diskuterar mycket ofta ämnen som rör mitt arbete men inte arbetet i sig lika ofta. Jag har dock många vänner i liknande bransch så ibland pratar vi mer konkret arbetsvillkor. Jag är vän privat med både nuvarande och tidigare kollegor. Jag kommer från en släkt med nästan uteslutande bönder bakåt, och växte själv upp på jordbruk. Där är jobbet helt klart ihopväxt med personen och mer en livsstil än ett jobb. Jag tycker inte att min pappa eller andra släktingar som är bönder är ett dugg tråkiga för det. Jag tror inte att nån av dem vill ha bonde på gravstenen dock. De är mer sammanväxta med marken och djuren än med titeln.
Men förr hade man ju riktiga yrken som byggmästare, stenhuggare eller konditormästare att skriva på gravstenen.
Idag har vi plastyrken som livscoach, it-strateg och kommunikatör. Det funkar inte på gravstenen.
Menar du att detta med vad som står på gravstenen är ett bra bevis på huruvida man identifierar sig med sitt jobb eller inte? Det känns lite smalt och inte helt aktuellt för yngre människor. Och något enbart män gör.
Finns det inte bättre temperaturmätare på graden av identifikation?
Hela tråden är ju ett sätt att ventilera tankarna, så jag har ingen egentlig agenda, mer än att jag själv aldrig skulle identifiera mig primärt som det som är min titel. Isf skulle det ju kunna stå “sömnaktivist” eftersom jag sover ungefär lika mycket i veckan som jag arbetar.
Nej, jag är inte mitt yrke. Har aldrig svarat Jag är x utan alltid Jag jobbar som X. Men visst finns det de som är sitt yrke 24/7.
Minns en sommarlunch för många år sedan där det mest var mammor och barn (övriga var väl ute och gjorde något annat) när det blev kom upp en fråga om vad något kostade och när det var klarlagt var det ett mindre barn som sa “Om pappa varit med hade han frågat: och hur många får man för 100 kr?” varefter alla barn storskrattade.
