Nej inte alls. jag är Yztla, inte mjukvaruingenjör, inte maskiningenjör eller någon annan typ av ingenjör jag jobbat som.
Förr kanske jag skulle säga att jag identifierat mig mer med mitt arbete men då jobbade jag väsentligt mer så det var en större del av mitt liv. Folk som enbart pratar om sitt jobb är rätt tråkiga.
Hur mycket jag identifierar mig med mitt jobb beror också mycket på vart jag har uppdrag. På bolag där jag ges fria tyglar att lösa problem och kan växa i rollen känner jag absolut att jag identifierar mig mer med jobbet som person, på uppdrag där jag får en liten “låda” att jobba inom är det mest “the means to an end.”
Har haft två jobb i följd där jag identifierade mig väldigt starkt med yrket. Jag Var det jag jobbade med. I båda fallet höll det på att ta knäcken på mig och privatlivet led stort. Försöker sedan dess se jobbet något jag gör för pengar. Sen är det inte orimligt att man för den sakens skull tycker det är kul och att det är viktigt med bra kollegor. Men hade jag råd skulle jag antagligen göra något annat.
När jag var yngre identifierade jag mig ganska hårt med både mitt yrke och min arbetsgivare. Jag var stolt över mina enskilda prestationer och över det vi som kollektiv presterade. Det var en spännande tid med spännande uppdrag som jag helt enkelt var lite mallig över. Det var väl därför jag identifierade med yrket och företaget. Av olika anledningar har det avtagit med åren.
Jag är en nörd och hacker (alltså en programmerande sådan, inte typen som bryter sig in i andras system).
Det är absolut en del av min identitet (men inte hela).
Sen råkar det vara mitt jobb också.
Arbetar egentligen endast med det jag gör för att det betalar bra. Visst kan arbetet också vara roligt, men jag identifierar mig definitivt inte med mitt yrke.
Skulle det dyka upp ett rimligt alternativ som betalar bättre så tar jag det, utan tvekan. Behöver inte ens gilla arbetet, bara det tar mig till målet snabbare.
Var väl kanske vanligare förr att du var de du arbetade med, status och vem du är. Idag är titeln inte lika viktig.
Vaktmästare, VD, städerska eller regionchef.
Som personer är vi lika, ekonomiskt har man kanske lite olika förutsättningar.
Själv är jag chef, det definerar mig inte och jag skyltar heller inte med det. Jag är en person i min yrkesroll och en i de privata. Jag trivs väldigt bra med mitt arbete och är riktigt bra på det jag gör men det säger inte vem jag är.
Jag hänger inte med kollegor privat mer än vid behov vid ex företagsevent, ändå anses jag vara ödmjuk, som en bra vän på jobbet, och en rättvis chef. Har dock en nära vän i samma företag så lite privat & arbete blir det förstås men ser jag till helheten så håller jag isär arbete och privatliv.
Privat har jag helt annat umgänge och trivs med det. Gränsdragning, jag vill inte jobba 24/7.
Privat pratar jag sällan/aldrig jobb och titeln behöver inte stå någonstans.
Jag är fullständigt nöjd med det och en viktig del för mig att ladda batterierna utanför jobbet så jag kan prestera fullt både på de yrkesmässiga planet som de privata.
Pratar vi - Lever jag för att jobba eller jobbar jag för att leva så är det det sistnämnda alla gånger.
Håller delvis med dig gällande yrke och helt gällande att inte umgås med arbetskollegor.
Yrket definerar människan till en vis del, men apsolut inte helt. Vi mäniskor je ju mångfacetterade och har flera intressen…mina fritidsintressen
ligger ett ljusår bort från mitt yrke…
Och de som vill jobba tills dem dör får gärna göra det…inget för mig!
Spännande fråga. Jag är nog både och där. Jag har identifierat mig mycket mer med yrke förut.
Nu förtiden spelar de ingen roll, kanske för att jag bytt rätt mycket jobb senaste 3 åren.
Nu studerar jag och jag vet inte hur jag kommer förhålla mig när jag är klarutbildad och börjar jobba som de yrket, ska komma ihåg den här tråden och gå tillbaka om några år och se om jag börjar meningen med “Jag är …” istället för “jag jobbar med…”
Minns 70/80-talens telefonkataloger. Titel förekom ofta som ett sätt att särskilja folk med vanliga namn. Det var Andersson, Birger, hemmansägare. Andersson, Birger, doktor osv. I takt med infantiliseringen av samhället under 90/00-talen började Televerket tyvärr godkänna svammel som Svensson, Anna, godisråtta.
Idag är titlar fortfarande viktiga i vissa företag. Hos en tidigare arbetsgivare hade folk långa imponerande titlar på engelska för rätt alldagliga roller som det finns ett begripligt svenskt ord för.
Det man gör utanför jobbet är ju ganska likt för alla människor. Som vän, pappa, make o.s.v. så är du ju bara en i mängden för någon som försöker skapa en unik bild av dig.
Ålder och yrkesroll är trots allt något som ganska effektivt särskiljer dig för en främling du presenterar dig för. Det ger snabbt en grov bild. Jag tror inte det är en fixering.
Jag vet inte om det är sant att vi identifierar oss själva. Det är något som sker i relation till andra. Vilken funktion vi har för andra i flocken/stammen/riket/landet/samhället.
Edit: Hur annars borde folk identifiera sig?
Ge mig ett exempel, så jag förstår.
Instämmer helt. Den här människan har medverkat många gånger i P1 och i Plånboken eller liknande program på radion. Man höjer på ögonbrynen varje gång han öppnar munnen. Speciellt runt frågor om tidig pension har han nästan fått frispel några gånger. Inte det bästa som SR kan lägga pengar på i min mening. Han har ofta förberedda färdigvinklade svar på frågor som skulle behöva lite mer öppen diskussion. Han påpekar alltid de där 1700 SEK per månad man får om man jobbar ett år till, han nämner aldrig att det också är respektavståndet, dvs den största skillnaden man kan få efter bidrag och att alla får lika mycket förutom denna summa, totalt sett. Oavsett hur mycket man jobbar.
Angående att “vara” sitt jobb, jag håller helt med dig. Jag tror det är nyttigt och kul att helt byta jobb och kanske utbildning ett par gånger. Att ha sitt liv utanför jobbet, och vänner som inte är kollegor är mycket bättre än vänner som är knutna till en viss position på ett visst företag.
Pensionssystemet behöver att allt fler arbetar längre av många skäl, så det är inte konstigt att han får hållas.
Jag håller med om att han är för mycket ibland.
Man borde tutta ihop honom med ett gäng FIRE typer…
För övrigt skall det bara stå namn och födelsedag/dödsdag på min sten.
Vad jag gjort i livet tar jag med mig ner i graven… De som vet, de vet.
Jag är engagerad i mitt arbete, det betalar sig bra men jag är inte mitt arbete. Jag umgås inte så mycket med kollegor, men vi tar en öl då och då. Man är sällan personlig. Men social.
Det sagt påvarkas man naturligtvis av sin yrkesroll och privat är Excel mitt mest använda vertyg näst efter skruvdragaren…
Men jag gillade Jans “Jag vann” på gravstenen. Det är min typ av humor.
