I chatten började vi prata om att omförhandla lån iförd slitna kläder, udda hårfärg och annat som i mångas ögon anser udda eller “fel”. Fler historier om hur man behandlats som att man inte har råd, i butiker och på restauranger, dök upp… Så, det vore kul om vi samlade några sådana incidenter här.
(Tänk på boutique-scenen i Pretty Woman för inspiration. 
)
När jag kom in i Lamborghini-butiken i Malmö med vår slitna V70. De sa inte ens hej. 
När jag och exet sökte lånelöfte på Handelsbanken Triangeln i Malmö och de närmast sa nej redan innan vi hunnit fråga. (Vi gick till ett annat SHB-kontor och fick t o m lån till delar av handpenningen). Vår dåvarande “Möllan-look” var nog boven i den fördomskarusellen. 
Hänt en del gånger.
Den som var dyrast för motparten var när jag ville köpa en BMW, ny, 18 år sedan.
Kom in i bilhallen och säljaren ställer sig upp, kollar in mig och sätter sig igen.
Jag gick en bra stund och tittade på bilar, säljaren kom aldrig ut till mig och jag fick ingen hjälp.
Jag visste vad jag ville ha så köpet var nästan garanterat, men jag lämnade bilfirman och köpte annat märke och vägrade köpa en BMW.
Det tråkiga är att han antagligen inte ens förstod att han förlorade en säker kund.
De kanske visste vem du var och kunde räkna ut att du aldrig skulle köpa en sådan bil? 
Var ute efter en ny säng gick in på IKEA och tittade på sängar med ett butiksbiträde som hjälpte mig. Tyckte inte dom sängarna jag testade var sköna så frågade om sängarna på andra sidan gången och fick svaret, ”dom sängarna är för dyra för dig”…
Vi pratar om sängar för 10 000 liksom
Skulle gissa att det här är rätt så utpräglat i hela samhället så det vore nästan märkligt om bankpersonal var immuna. Yttre faktorer såsom kläder och stil påverkar hur din omgivning ser på dig. Om man bestämmer sig för att tatuera ansiktet så får man räkna med att man direkt sätter käppar i hjulet för en rad karriärsmöjligheter. Det finns goda skäl till att advokater representerar sina kunder iklädd kostym snarare än tuppkam, näsring och slitna läderbyxor.
Själv är jag fullt medveten om att jag själv påverkas av vilken stil människor har som man möter i olika sammanhang. Särskilt i affärssammanhang.
Sant, men hade ändå råd att köpa en sådan om jag velat. 
Ouch alltså, bli dissad på IKEA 
Hahaha. Tror den vinner tråden. 
Det roligaste jag varit med om var när jag jobbade i finansbranchen och fick insyn i en väldigt udda del av denna.
Jag var på ett kundmöte med en riktigt gammelrik aristokrat. Äldre adelsherre i tweedkostym som hade tonvis med pengar. Jag var yngst på mötet och den enda som inte hade kostym. Den äldre mannen granskade mig från topp till tå och utbrast med skeptisk min “Jaha, och hur gammal är du då… unge man?” (Jag tror jag var ca 35)
Det var som en scen ur överklassnytt, så svårt att hålla sig för skratt
När jag tittade på bostadsrätt och mäklaren ringde efteråt och frågade om jag ville lägga ett bud.
Mäklaren kommenterade att det var så svårt att få ihop pengarna och få ett så stort lån när man var ung, medans frågan om jag hade lånelöfte kom
“Ne, vad ska jag med det till? Jag köper den om jag vill ha den.”
Blev väldig tyst i luren kan jag säga…
Kanske lite ovanligt att nån i min dåvarande ålder kunde köpa lägenhet utan lån. Men ändå, brer man på som mäklare om att bostadsmarknaden är så svår och dyr så kan hen få skämmas lite.
När jag var i tidiga 20års åldern skulle jag förverkliga en dröm - att köpa en Bruno Mathsson fåtölj. Jag gick till Carneruds och blev uppläxad och närmast omyndigförklarad av en mycket otrevlig kvinna som arbetade där - Den här fåtöljen kostar faktskt xxx kr… Till saken hör att jag var mycket välklädd vid tillfället, kanske var det min unga ålder som gjorde det? Så jag gick och köpte den i annan butik istället.
Lite samma sak med bankens säljare som ringer och vill boka tid för att “styra upp” ens lån och man säger att man inga har. Det blir tyst i luren…
Kul när de följt upp med: “-Oj, vilken fin sits ni sitter i då” och jag svarat med “-Du får säga du till mig”. 
Jag brukade spela med förr, men har skippat det numera för de flesta är ändå helt ointresserade av mig som kund.
Måste väl varit i min ungdom när jag tågluffade? Blev haffad av en kvinna från en kristen hjälporganisation på tågstationen i frankfurt. Hon skulle absolut ha med mig till ett soppkök för gratis soppa och bröd. Där var jag och typ 50 missbrukare och uteliggare 
Just ja en till historia,
När jag började mitt första jobb så tog jag en 2:a snabbt samt fyllde en bil med det viktigaste på vägen dit.
Det kom en dammsugarförsäljare andra dagen jag bodde där, tittade in i min extremt spartansk möblerade lägenhet och vände i dörren .
När jag på en bilmässa kring millienieskiftet blev tillfrågad om jag vill test-sitta en av årets hetare roadsters, svarade jag att en sådan bil äger jag redan
Dom visste väl inte hur många sköna tusenlappar du hade lagt ut på den bilen 
Min svärfar sa ofta: man ska se fattig ut för då förväntar sig ingen att man ska betala för mycket.
Jag jobbade en gång på en arbetsplats som resonerade likadant. Vårt kontor fick inte bli för fint för då skulle vi uppfattas som dyra enligt VD.