Först vill jag bara tacka för ett fantastiskt forum och jag får villigt erkänna att jag söker nog oftare svar på Rikatillsammans än vad jag gör via Google. Bredden som forumet erbjuder är svårslagen.
Så nu till min situation, ska försöka fatta mig relativt kort men flaggar redan nu att det kan bli svårt… Edit: blev ju mer en livsberättelse, detta får bli del 1, måste jobba lite… kompletterar ikväll 
Bakgrund:
Nu 39 år, har väl egentligen alltid jobbat, sommarjobb, helgjobb under gymnasietiden, millitärtjänst för att sedan hoppa in och “hjälpa till” i min fars firma. Just denna period visad sig bli nästan 10 år. Köpte hus relativt ung(23 år) och levde i relation stora delar mellan 22 och 30.
Kring 30-årsstrecket hände ganska mycket i mitt liv då jag behövde en förändring, relationen tog slut, jag sa upp mig från jobbet på dagen(tanke fanns att jag skulle ta över verksamheten) och jag sökte en 2 årig yh-utbildning 25 mil från mitt hem.
Jag påbörjade min yh-utbildning och jobbade parallellt vidare i egen regi(enskild firma) i den omfattningen som var görbar. Veckopendlandes, sovande hos min bror i veckorna första delen av utbildningen för att sedan skaffa mig en övernattningslägenhet på studieorten.
Utbildningen i stort var kanske lite tunn men i detta läge var det en förändring som var det viktiga. Mådde överlag ganska dåligt under denna perioden.
Köpte båt på studieorten och denna användes som en förlängning på den ganska tråkiga övernattningslägenheten, detta för att inte få total panik.
Passade under denna period på att resa lite och var bland annat i USA två vändor och utforskade de två kusterna.
Studierna övergick sedan till en anställning som konsult och jag började 2017 arbeta på orten som tidigare varit min studieort.
2018 beslutade jag mig för att sälja mitt hus och köpte mig en liten lägenhet på studieorten, omställningen var total från att ha haft hus med fristående garage i större delen av mitt vuxna liv. Har i alla år haft ett bilntresse och detta blev nu självklart lidande.
Har en entusiastbil kvar som parkerades på långtidsförvaring 2018.
För att stilla min bilabstinens plockade jag ut en ny bil som förmånsbil, en för mig drömbil som jag inte skulle ha något emot att äga i många år.
Kring denna period så träffade jag min flickvän och vi beslutade efter något år att flytta ihop och bli sambos. Det mest rimliga här var att jag sålde min lägenhet och flyttade in i hennes större hyresrätt för att spara pengar och gör oss så flexibla som möjligt.
Detta hände och jag flyttade in hos henne, vantrivdes något ofantligt, detta är idag en period som jag inte försöker tänka på. Allt var omständligt, bara att hitta parkering till bilen, boka tid för att tvätta, ingen diskmaskin, leva mer eller mindre nedflyttad i kartonger…
Bilen som var ett av mina stora glädjeämnen i vardagen smälldes och det krävdes omfattande reparationer för att få ordning på den. På verkstad i över 5 månader och reparationsnotan slutade kring 250k. Tappade känslan för bilen, litade inte på reparationerna som utförts, och i början av pandemin beslutade jag mig för att sälja den.
Köpte en coronacab och hade den över sommaren.
Vi hittade nu ett hus som passade in i vår begränsade budget och slog till.
Cabben såldes och jag köpte en gammal holk från 2004. Då min sambo ej hade något sparat och relativt låg inkomst blev det till att skramla ihop allt jag kunde för att lösa kontantinsatsen. Att retroaktivt kunna skjuta upp vinstskatten på mina tidigare försäljningar blev en av lösningarna.
Del 2
Vi flyttade in och trotts månader i renoveringsdamm så kändes det som en stor befrielse. Skönt att återigen ha något “eget”.
Jobbmässigt var det en turbulent period, många neddragningar och många kollegor som får lämna, både fastanställda samt konsulter. Men för mig flöt det ändå på och kontrakten förlängdes fortsatt.
Sensommaren 2022, var jag på väg körandes hem från jobbet, stillastående vid ett rödljus blir jag påkörd bakifrån.
Det smäller till bra, jag samlar mig relativt snabbt, kliver ur bilen och knallar bak till bilen som har kört in i mig, Möts här av en skärrad kvinna som svamlar om att hon missbedömt situationen och jag kan inte annat än att hålla med… Det fanns inte en chans att hon haft blicken framåt utan fokus var antagligen ner i knät…
Vi står mitt i en korsning och jag ber henne följa mig till en parkering en bit bort för att byta uppgifter.
Här byter vi uppgifter, anmälan till försäkringsbolag upprättas och vi lämnar sedan platsen.
Senare på kvällen kommer stelheten krypandes men jag tänker att det är väl fullt normalt med tanke på den smäll jag har varit med om.
Det går några dagar och mina kroppsliga symtom blir bara märkligare och märkligare. Händer som domnar, krampkänningar, svårt med balansen, huvudvärk osv. Vänder mig till vårdcentral som hänvisar mig direkt till sjukgymnast.
Går till fysioterapeut som efter undersökning misstänker whiplashrelaterade problem, övningarna triggar igång konstiga fenomen och jag blir hänvisad till att träffa läkare.
Träffar läkare som undrar vad han ska göra., “det är ju inte så att jag har brutit nacken” för då borde jag ju inte kunna gå. Försöker förklara de fenomen jag är med om och jag får tillslut något muskelavslappnande samt något annat nervavslappnande preparat utskrivet. Men läkaren står på sig att den bästa bedömningen kan fysioterapeuten göra
Dessa preparat gör att sömnen kan bli aningens bättre.
Parallellt med detta försöker jag att sköta mitt konsultuppdrag
Börjar uteslutande att jobba hemifrån, märker att jag bryts ner mer och mer. Sömnen är kass, tinitusen är svår att ta sig ifrån, möjligheten att fokusera är snart obefintlig. Jag får välja bort sociala tillställningar, isolerar mig mer och mer.
Vid nästa läkarkontakt så får jag till en remiss till magnetröntgen, något fel måste väl gå och hitta!? Läkaren har här ändrat ton och förklarar att vid whiplashrelaterade problem så kan det ta tid men att det med tiden oftast ger med sig.
Här börjar jag för första gången bli orolig, varför går det inte över? Såhär kan jag ju inte leva!? Det går ju totalt åt fel hål med nya konstiga fenomen som uppträder.
Del 3
December 2022, magnetröntgen kom tillbaka och bilderna skickades för utlåtande till överläkare på ortopedi Sahlgrenska. Bilderna visade en mindre degenerativ utbuktning på en disk men detta var inget som med säkerhet kan knytas till olyckan. I överläkarens uttalande framgår tydligt att detta är inget som normalt opereras om inte stora problem med domningar höger arm/hand kvarstår. “Patientens besvär är med största sannolikhet relaterat till Whiplashtrauma”.
Jag har redan här tidigt involverat mitt försäkringsbolag. Olyckan är sedan länge “utredd” och det är helt klarlagt att det är den andra parten som är vållande. Det blev beslut på inlösen av bil.
Jag har här dialog med handläggare från mitt försäkringbolag, det känns från första början väldigt forcerat från bolagets sida. Jag möts av vård som säger att detta kan ta tid och att det är helt omöjligt att sia om hur det kommer se ut framöver med mina problem. Samtidigt så vill handläggaren betala ut 1200 kr i sveda och verk och sedan stänga ärendet, Jag säger som det är och vad jag får till mig från vården och vi enas att hålla ärendet öppet,
Jag lyckas få remiss till öron näsa hals för att utesluta kristallsjuka och efter undersökning kan detta avslås. Diagnos från det besöket blir tinitus…
Jag fortsätter jobba men det blir tillslut ohållbart framåt vårkanten 2023, det går inte längre leva på “gamla meriter” utan jag tvingas sjukskriva mig på 100%.
Meddelar detta till min handläggare på försäkringsbolaget, nu blir det fart och han vill direkt ha en fullmakt för att kunna begära in journalunderlag för att gå vidare till beslut. Jag säger att jag fortsatt går på rehabilitering och att jag precis efter att ha bytt fysioterapeut några gånger faktiskt hittat någon som har tidigare erfarenhet av liknande problematik.
Jag är i detta rejält nerkörd i skorna och det mentala är i botten. Får här samtalsstöd och en faktisk rehabiliteringsplan upprättad med hjälp av min nya fysioterapeut. Yoga, avslappning, medveten andning, akupunktur, stärkande övningar, chi gong, träning i bassäng osv .
Bara efter en vecka återkommer försäkringsbolaget med besked. I korthet: “Vi finner inget samband mellan dina nuvarande problem och den olycka du var med om”. Men de finner mig haft problem i fyra veckor efter olyckan så de betalar ut 1200kr till i sveda och värk.
Jag brukar vara ganska samlad och rationell men här började faktiskt benen svikta, INGET SAMBAND!!? Jag lever ju mitt i skiten och mitt försäkringsbolag finner inget samband! Luften går ur mig totalt. Att helt plötsligt bli ifrågasatt…det är så jag tolkar det iaf! Skulle jag ljuga!?
Jag har inte varit sjukskriven en dag i mitt snart 38 åriga liv!
Försäkringsbolaget grundar sitt beslut på det “medicinska omdöme” som är utfärdat av av dom utsedd medicinsk rådgivare.
Bedömningen är så dåligt utförd och tunn så jag vet inte i vilken ände jag skall börja…
Del 4
Det första jag läser i den “medicinska omdömet”:
Besvär efter olycka:
Ångest
Psykisk ohälsa
Ospec smärta eller värk
Min första reaktion, var i hel*vete kommer dessa påståenden ifrån!
Ringer direkt och konfronterar handläggaren, jag kallar det nu konfrontation då han är totalt genomskådad.
Min naiva tanke om att lyssna på honom tidigare är som bortblåst.
Han backar ganska omgående och säger att det har blivit fel rubrik. Fel rubrik? Vad menar du? “Jo det skulle ha hamnat under konkurrerande besvär, men detta är inget som påverkar utfallet”
Det snurrar nu totalt i min skalle, “konkurrerande besvär”? Jag frågar igen var kommer dessa “besvär” ifrån då?
Jo i tidigare samtal så har jag svarat ja på “har du någonsin haft ont i ryggen”, detta medför att han har rätt att begära ut fullständiga journalhandlingar.
I dessa journalhandlingar framgår det att jag tidigare har haft problem med psykiska måendet och ångest(kommer ni ihåg att jag hade en jobbig period kring 30?). Jag gick då hos en kurator.
Det finns även historiska journalanteckningar kring en ryggproblematik i nedre ländrygg(många år sedan).
Det framgår även att jag har haft en inflammerad testikel kring årsskiftet…
Jag blir helt till mig och försöker återigen förklara den situation jag befinner mig i. Handläggaren är len i tonen och säger att han kan göra ett undantag och göra en omprövning internt. Det är inget dom brukar göra men han tycker det är lämpligt.
Jag lyfter min tanke om att jag borde ha ett ombud för att sköta detta men han är av åsikten att detta inte är av någon betydelse för utfallet. “Blir bara en kostnad”.
Begär att få se vilket underlag som handläggaren har skickat till sin oberoende medicinska rådgivare.
Inser, vid kontroll av underlaget, att allt inte står rått till.
Handläggaren har via sin fullmakt begärt in journalhandlingar från fel ställe.
Detta medför att inga av journalhandlingarna från min kontakt med fysioterapin är med!(Förutom två tidiga som jag manuellt skickat in, så tveksamheter vilken klinik jag varit på borde varit noll).
Återigen kontakt med handläggaren och begär att han kompletterar underlag innan han skickar vidare för second opinion. För mig är det viktigt att allt är rätt!
Får till svar att det är försent, han har redan skickat iväg det…
Jag kokar inombords…
Men du vet att man kan spara utkast också? 