Jag har nyligen varit med om ett trauma som har påverkat både mig själv och min fru (jag var med i en olycka och fick en otäck smäll mot bakhuvudet) min fru såg det hända i realtid. Det var en intressant och samtidigt skrämmande upplevelse. Under en period kunde jag inte gå ordentligt eller prata normalt, och då hade jag en evinnerlig tur. Inte bara talet var påverkat utan jag upplevde mig själv som långsam och hade svårt att ens tänka rätt ord. För mig som är en naturlig pratkvarn och en tänkare så var det otroligt frustrerande.
Min terapeut bad mig att jag skulle fundera på vad som var viktigt för mig och vad vi ska prioritera att jobba med. Jag har börjat skriva dagbok om mina tankar och mående och i den så växte en lista fram. Intressant nog var inget av de saker som jag har prioriterat väldigt mycket vakentid till med på listan överhuvudtaget. Det var i stället mer “back to basics”-grejer.
Några take-home-messages från min händelse:
*Jag är väldigt glad över att jag är överförsäkrad. Just nu kan jag inte jobba som jag gjorde innan olyckan, men vetskapen om att jag har de försäkringar som jag behöver ger ett väldigt lugn (avbrottsförsäkring för företaget skulle man dock ha haft och det finns tydligen olika varianter).
*Den viktigaste försäkringen är att man har investerat i sina relationer, relationer som jag trodde var svagare “stepped up” samtidigt som andra som jag upplever som starkare höll sig undan.
*Vad som är viktigt på riktigt och varför det är viktigt är inte alltid uppenbart.
*Utan att veta om det själv så visade jag tydliga tecken på utbrändhet innan olyckan
*Min chef sa att paradoxalt nog så kanske olyckan var “det bästa som kunde ha hänt mig”, vet inte om det stämmer men något klingar sant i det uttalandet. Blir jag helt återställd så kan det nog vara så.
Återigen har jag fått användning av mina privata försäkringar. När man hade uteslutit hjärnblödning och jag hade fått tillbaka viss basala kroppskontroller så blev jag hemskickad. Läkaren som skrev ut mig sa att jag kunde återgå till det normala redan nästa dag (hade en tjänsteresa inbokad). Pratade med vårdkoordinatorn som jag har via sjukvårdsförsäkringen och hen hade väldigt annorlunda åsikter om det. Skulle ha lyssnat mer på vårdkoordinatorn för jag fick ett hemskt bakslag när jag försökte göra för mycket för tidigt.
Ta hand om er där ute, livet kan förändras på ett kort ögonblick. Skydda huvudet när det är gör bart och kanske övervintra någonstans där det finns ordentligt vägunderhåll eller avsaknad av snö och is.
Har själv också lärt mig vissa saker efter olika trauman.
Viktigt att veta vad som egentligen betyder mest för en själv och ens familj. Det är ofta inte det man tror innan man genomgått livsomvälvande händelser.
Skönt att höra att du haft bra människor omkring dig och att det verkar som du får bra stöd att komma tillbaka!
Känner själv igen mig i mycket, tror de flesta av oss som överlevt hjärnskador delar många erfarenheter. Just tacksamhet att det ändå inte blev värre, det är något jag lägger fokus på även när vardagen är tuff på grund av kvarvarande symptom.
Men också att livet blir tydligare på flera plan är en bonus.
Livet ändrar sig fort….Förra året var jag påväg ut till båten, jag stannade för rött trafikljus det gjorde inte kvinnan bakom. Hon hade fokus på för henne viktigare saker…
Vi promenerar mycket och det är rätt skrämmande hur många ouppmärksamma förare som man lägger märke till när man själv går. Ofta sitter de och stirrar ner i skrevet, dvs sin smartphone.
Checkar in i tråden för en liten uppdatering:
*fortfarande inte återställd
*ska göra en ny datortomografi
Fy tusan alltså. Har fått diagnosen “postkontusionellt syndrom” och för de flesta går det över inom 1-3 tre månader (jag närmar mig 3-månaders strecket). Bland det jobbigaste har varit sömnsvårigheterna, de har långsamt blivit bättre och jag sover nu relativt ofta ungefär som jag gjorde innan olyckan. Försämrat korttidsminne är en annan tung grej, speciellt i kombination med koncentrationssvårigheterna. Har väldigt lätt att tappa humöret också.
Har fått lära mig mycket om vårdprocesser och hur man kan hitta en väg fram. Som boende på en liten ort på landet så har man fått komponera ihop en egen lösning genom att kombinera vård från regionen med privata aktörer. Har varit till olika läkare, psykolog, fysioterapeut, massaterapeut och ska till arbetsterapeut till veckan.
Har fått tagit en paus från studierna. Jag var på väg från skolan och till arbetet när olyckan hände. Allt detta behövde tydligen anmälas till olika instanser (försäkringskassan, kammarkollegiet, mitt eget försäkringsbolag). Innan olyckan visste jag inte ens om att de två första var “spelare” utan det har jag uppmärksammat senare.
Har fått ersättning för utlägg och kostnader (för sjukvård, läkemedel, hjälpmedel, resor) från min privata försäkring. I och med att skadan har medfört sjukskrivning så kan det bli tal om andra ersättningar, “sveda och värk” är något som har nämnts. Vet inte i vilken utsträckning sådana ersättningar samordnas om flera instanser är inblandade, förmodligen något jag kommer att få veta mer om framöver.
Hade aldrig kunnat tro att något så “banalt” som att halka på en isfläck skulle kunna leda till sådana konsekvenser. Jag som inte har rest på 20+ år överväger skarpt att övervintra nästa vinter i solen.
Hej på er. Själv har jag klarat mina fall utan skador. Peppar Peppar. Otrevligt många jag känner har halkat omkull vintertid och brutit handleden eller slagit i huvudet allvarligt. Här i Stockholmsområdet kan trottoarer mm vara mycket besvärliga för äldre eller fåfänga i olämpliga skor eller dom som har för bråttom. Vissa får svårt att ta sig ut periodvis. Puckelpist på trottoarer mm borde hållas efter bättre.
