Jag tänkte på det här med mål. När vi närmar oss målet så skjuter vi fram det.
På samma sätt tänker jag att man underskattar värdet av sitt sparande. Först tänkte jag att det är en ålderrelaterad grej, att 100 000 kändes så mycket när man var i 20 års åldern men inte nu… men när jag tänker på det så inser jag att det inte är åldersrelaterat utan beror på mängden pengar man har.
För skulle man ge 100 000 till någon som inte har ett sparande så skulle det för den personen troligtvis vara mycket pengar, oavsett ålder.
Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta men kanske att det är svårt att vara nöjd och inte alltid sträva efter mer.
Någon som har tips på hur man lever i nuet och blir bättre på att värdera det man redan har?
Det är bara att göra.
Lev i nuet och anpassa dina mål efter det.
Sen kan det va så att du justerar målet och då är det naturligt att det tar längre tid att uppnå eller kortare tid.
Som jag ser det sker det automatiskt ur ett FIRE-perspektiv när man slutar arbeta som en konsekvens av att ha uppnått det finansiella målet.
Övergång från get-rich till stay-rich, eller uppbygnadsfas till uttagsfas.
Måste motsäga föregående. Det är inte bara att göra, kräver lite arbete ifrån en själv. Men det finns lite inlägg och avsnitt om det här som kan hjälpa dig på traven. Vidare så ska man verkligen inte skaffa barn bara för att få en mening i vardagen.
Är ett stort beslut som man inte kan ångra. Egoistiskt. Då kan man först skaffa hund för att se hur mycket det påverkar ens liv
Menar att det är skillnad på att skaffa barn för att man vill ha barn mot att skaffa det för att man vill ha en mening i livet. Risken är ju att man sitter med samma ”tomhet” men har ansvar för ett annat liv då också.
Jag skulle säga att det viktigaste är att ha ett barn. Som med många saker i livet har barn en avtagande marginalnytta. Sedan finns det faktorer som gör att 2-3 barn kan vara enklare att ha än bara ett barn, såsom att de kan leka tillsammans och lära sig saker av varandra.
Om man har någon sorts problematisk situation i livet så är det helt säkert så att ett förhållande eller barn inte i sig utgör någon lösning. Man behöver först jobba med det som fungerar dåligt först.
Om man däremot inte har några betydande problem utan mest bara hat hamnat i en lite trist livsfas så kan barn mycket väl vara lösningen på hur livet ska bli mycket bättre.
Mitt motargument skulle vara att jag har svårt att se att någon som tänkt igenom det ordentligt och tror att det skulle vara meningsfullt blir en sämre förälder än genomsnittet. Egoistiskt? Jag har också svårt att tro att folk skaffar barn med utgångspunkten att det skulle göra ens liv sämre och att man gör det av altruistiska skäl.
Tacksamhetsövningar har ett ganska gott vetenskapligt stöd för att öka lyckan och hjälpa en att vara nöjd med det man har. Prova att starta en tacksamhetsdagbok.
Att ”leva i nuet” är ett ganska löst begrepp som är lätt att flumma runt kring, men ursprungligen är det ju ett buddistiskt koncept om att hindra tankarna från att snurra och bara uppleva världen utan att tolka den. Där är det meditation som är nyckeln.
Jag har på resans väg kommit till insikten att för egen del iallafall var alla de där mätbara målen ett tillfälligt substitut för det jag egentligen var ute efter mening och syfte. Jag tror att det är en stor anledning till tomheten många känner efter uppnådda mål, sin mening och sitt syfte försvann också.
Jag tror man ska ha ett syfte där traditionella mål snarare blir hjälpsamma KPI:er för om man är på rätt väg eller behöver göra om något i systemet man bygger livet på.
Läst många filosofier som säger mer eller mindre ordagrant ”dedicate your life to progress”. Att låta utveckling av sina förmågor men framförallt sin utveckling som person vara syftet i livet eller målet om man så vill, kommer det aldrig kunna försvinna.
Marcus Aurelius en av de absolut mäktigaste personerna i den mänskliga historien skrev i sin dagbok ” glöm aldrig att påminna dig själv om att ditt jobb framförallt är att vara en god människa”
Bestäm hur och vem du vill vara, för min del utan inbördes ordning: en god person, fysisk och psykisk god hälsa, styrka och förmåga, god ekonomisk hälsa, bra make, bra vän, bra far. Bestäm dig för vilka egenskaper och dygder du tycker stämmer in på det och arbeta mot ständig förbättring, använd mätbarhet där det är möjligt och utvärdera så gott det går i övrigt. Det är ok att misslyckas ibland men godta det inte och gör inte ursäkter för dig själv, dina handlingar och tankar. Sen fundera på vilka förmågor som kan vara bra att ha i olika tänkbara situationer för att prestera bra för de olika rollerna målen i livet.
Jag tror helt enkelt att främsta anledningen till missnöje är att man strävar efter fel saker och gör fel saker i det dagliga. Vi väljer att sträva efter saker inte menade att vara annat än tillfälliga nöjen och njutningar. Självklart skapar det en känsla av tomhet, när man innerst inne inser att det ända det nyss uppfyllda målet gjorde var att skänka en kort stund av ”kul”. Oavsett om man håller med eller inte så är knappast lösningen på ett problem mer av samma. Är man inte nöjd mer än initialt med vad man strävat efter så strävar man efter fel saker.
Bygg livet där resan är tillfredställande ( inte lätt eller problemfri) istället för något att stå ut med mellan rast stoppen.
Jag tänker att det inte är fel att skapa nya mål när man uppnått de gamla. Det viktiga är att inte låta målgången gå en förbi med en axelryckning utan verkligen stanna upp, fira och reflektera och sedan sätta ett medvetet mål som inte nödvändigtvis innebär att bara höja ribban.
Lite krasst, men sant. Men skulle nog hellre rekommendera en bra bok på ämnet än att söka upp olycka.
Men när man varit med om riktigt jävliga säsonger, så blir man tacksam över de små grejerna. Så är det för mig i alla fall.
Blåste halv storm idag, njöt ändå av ett par timmar på kollo. För det är bara lite blåst. Var tacksam att jag kunde snickra lite, vattna lite, odla lite, ha mysigt sällskap. Sånt som jag bara drömt om under vissa perioder.
Ett tips kan vara att prata med någon äldre man känner, om vad de är mest tacksamma för. Vad de kanske ångrar, vad de önskar de hade gjort mer av, eller mindre av.
Har personligen aldrig någonsin hört talas om någon som känt någon “tomhet” efter att ha skaffat barn, snarare tvärt om. Min mor har ett antal ensamma “kompisar” utan några barn på äldreboendet som ofta säger till henne att hon skall vara lycklig som har barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Men det finns säkert exempel på motsatsen också.
