Vad hjälper över 2 miljoner när drömmen att få barn nästan går i krasch?
Jag och min man har kämpat över ett år för att få barn. Allt började efter att jag slutade med p-piller – min mens kom aldrig tillbaka. Jag gjorde spolning av äggledare och min ena äggledare är blockerad så jag har bara en som kan fungera vid ivf och liknande.
Jag fick veta att jag har misstänkt POI (prematur ovariell insufficiens), alltså att jag i princip hamnat i ett tidigt klimakterium trots att jag fortfarande är relativt ung 33 år gammal. Förra året blev jag dessutom diagnostiserad med diabetes typ 2. Jag vet om par som inte fått adoptera pga diabetes.
IVF 1: Trots högdosstimulering fick man bara ut ett enda ägg – som inte blev befruktat.
IVF 2: Jag fick ännu högre doser sprutor, men det växte nästan för få äggblåsor och behandlingen fick avbrytas. Istället fick jag Ovitrelle och rådet att försöka hemma.
Förutom att mina egna ägg nästan är helt omöjliga att få och använda så fick jag denna gång nu min första ägglossning på 16 år fram problem med livmoderslemhinna blir tunn (ca 5 mm) och typ i osynk nästan färdig /stängd (hyperekogen slemhinna) innan ägglossningen istället för efter. Det betyder att även om ett ägg skulle befruktas så är kroppen inte längre mottaglig om Jag förstår rätt.
Dessutom ska jag ta Cyclogest 2 veckor nu som också känns som ett hån när det i princip är omöjligt att lyckas.
Nu pratar de om äggdonation som nästa steg. Känns okej då det är enda chansen men Jag är helt slutkörd och undrar:
• Är det någon annan som haft POI/tidigt klimakterium och ändå lyckats?
Någon som haft tunn slemhinna på 5 mm som stängt sig för tidigt men lyckats bli gravid ändå i naturlig cykel?
Någon som gått vidare till äggdonation efter flera försök?
På 4 månader har jag blivit diagnostiserad med diabetes typ 2, infertilitet och för tidigt klimakterie
Jag känner mig så otroligt ledsen och vill gärna höra era erfarenheter.
Det är ju såna här situationer man sparar för. Det finns en tråd i forumet om att man som svensk inte ”behöver” spara. Denna tråd visar att det tankesättet kan kastas i papperskorgen.
Surrogat är inte lagligt i Sverige vad jag förstått det som. Plus att jag vill ändå bära barnet . Vilket kliniken tänker ändå ska vara möjligt med äggdonation.
Har inte mycket matnyttigt att bidra med, men din tråd fick mig att tänka på denna artikel som publicerades för drygt ett år sen. Vi försökte få barn under ett års tid (det kanske var ett halvår, minns inte så noga), men det bet först (och snabbt) efter de spolat fruns underliv. Så klen tröst för dig/er, tyvärr. Kan bara beklaga.
Har inte varit i exakt samma situation, men jag och min fru försökte i tre år innan hon till sist blev gravid med IVF.
Minns tydligt hur jobbigt det var med ovissheten och hur alla tankar började kretsa kring detta. Och känslan av att alla omkring en ploppade ut barn efter barn utan bekymmer.
Ett tag var jag inne på att vi skulle sluta försöka och istället ställa in oss på ett liv som barnlösa/barnfria. Att det inte är värt att lägga kanske ett decennium på att förgäves försöka om och om igen på olika sätt.
När det nu gick vägen till sist så är jag förstås glad över att vi inte fattade något beslut om att sluta försöka. Men jag tror det kan vara bra att ställa in sig på att det blir ett maratonlopp och planera därefter. Dvs försök ta lite paus ibland, i både försök och tankar, för att orka hålla ut i längden.
Om ni känner några med småbarn kanske ni kan be att få låna dem en helg. Ni kommer märka att de är rätt jobbiga och då kanske suget lättar för en liten stund.
Jag hoppas att äggdonation kommer fungera att de kan lösa problemet med slemhinnan då.
Jag blev så glad när de sa att vi skulle få göra IVF för doktorn sa att vi hade goda chanser. Jag trodde verkligen på det. Och så har jag insett nu när ivf 2 blev inställd att mina chanser med ivf med egna ägg är i princip omöjligt
Först vill jag säga att jag känner verkligen med er
Är kliniken där du går nu välrenommerad? Om inte: finns kanske möjlighet att söka sig till en annan klinik för att få bästa möjliga hjälp? Jag gick på Linné i Uppsala för ganska många år sedan - på den tiden var den iaf välrenommerad (men så kanske inte är fallet idag).
Vill bara skriva att jag verkligen beklagar, och precis som någon ovanför skrev, sök den bästa kliniken för att få bra underlag kring vilka olika vägar som finns att få
Och, som en som upplevt missfall på missfall, utomkvedeshavandeskap som gjorde att jag numer bara har en äggledare: En äggledare räcker; om en av vägarna som presenteras gör att du oroar dig för det.
All kärlek till er, oavsett väg som kommer framför er
Vi har fått landstingsfinansierad hjälp. Jag utredds i min hemkommun och själv behandlingen bestäms av Örebro som jag förstått är bra. Så det känns ändå bra.
Jag har ingen egen erfarenhet men vet folk i min närhet som gick surrogatspåret utomlands och lyckades med det. Men det var typ 5-7 år sedan, så jag vet inte om saker har förändrats. Det kostade en del pengar men de tycker att det var absolut värt det.
