Vad hjälper över 2 miljoner när drömmen att få barn nästan går i krasch?
Jag och min man har kämpat över ett år för att få barn. Allt började efter att jag slutade med p-piller – min mens kom aldrig tillbaka. Jag gjorde spolning av äggledare och min ena äggledare är blockerad så jag har bara en som kan fungera vid ivf och liknande.
Jag fick veta att jag har misstänkt POI (prematur ovariell insufficiens), alltså att jag i princip hamnat i ett tidigt klimakterium trots att jag fortfarande är relativt ung 33 år gammal. Förra året blev jag dessutom diagnostiserad med diabetes typ 2. Jag vet om par som inte fått adoptera pga diabetes.
IVF 1: Trots högdosstimulering fick man bara ut ett enda ägg – som inte blev befruktat.
IVF 2: Jag fick ännu högre doser sprutor, men det växte nästan för få äggblåsor och behandlingen fick avbrytas. Istället fick jag Ovitrelle och rådet att försöka hemma.
Förutom att mina egna ägg nästan är helt omöjliga att få och använda så fick jag denna gång nu min första ägglossning på 16 år fram problem med livmoderslemhinna blir tunn (ca 5 mm) och typ i osynk nästan färdig /stängd (hyperekogen slemhinna) innan ägglossningen istället för efter. Det betyder att även om ett ägg skulle befruktas så är kroppen inte längre mottaglig om Jag förstår rätt.
Dessutom ska jag ta Cyclogest 2 veckor nu som också känns som ett hån när det i princip är omöjligt att lyckas.
Nu pratar de om äggdonation som nästa steg. Känns okej då det är enda chansen men Jag är helt slutkörd och undrar:
• Är det någon annan som haft POI/tidigt klimakterium och ändå lyckats?
Någon som haft tunn slemhinna på 5 mm som stängt sig för tidigt men lyckats bli gravid ändå i naturlig cykel?
Någon som gått vidare till äggdonation efter flera försök?
På 4 månader har jag blivit diagnostiserad med diabetes typ 2, infertilitet och för tidigt klimakterie
Jag känner mig så otroligt ledsen och vill gärna höra era erfarenheter. 
Ja, de flesta regioner, inklusive min egen, har BMI 35 som övre gräns. Jag har ett BMI på 27,2 och ungefär 5–6 kg övervikt, så jag ligger långt under den.
Nu är det inte min diabetes typ 2 som är problemet. Jag behandlas för den och mitt HbA1c är 43 mmol/mol. Gränsen för normalvärde utan diabetes är 42, så jag ligger precis ovanför normal nivå.
Enligt min diabetessjuksköterska är det ett mycket bra värde.
Dessutom behandlas jag inte för infertilitet på grund av diabetes eller övervikt, utan på grund av för tidigt klimakterie.
Jag blir provocerad och upprörd, det känns som att alla frågor om övervikt, kost och diabetes får mig att känna som att det är mitt eget fel att jag är i den här situationen. Att om jag bara ”äter rätt” så skulle jag inte ha det här problemet.
Der är det för tidiga klimakteriet (POI) som orsakade min diabetes typ 2 från allra första början. Jag gick obehandlat med hormonbrist i minst 5 år då min mens försvann trots p-piller som skulle ge mens (ingen mens med det märket jag inte valde själv var vanligt och jag visste inte ens om att för tidigt klimatforskning fanns så jag visste inte att det var något fel) vilket betyder att jag var i stadiet innan för tidigt klimakterie flera år innan 28 års ålder. Jag gick med diabetes typ 2 obehandlat utan att veta om det minst 1 år. Fick veta av en hälsokontroll jag gjorde när jag fyllde 30 jag betalde privat.
Jag gick med båda sjukdomarna obehandlat samtidigt i flera år utan att veta om der
Är snällt att folk bryr sig om mig och vill mig väll men snälla antyd inte att det är mitt egna fel eller bara är enkelt att lösa med kosten. Ni menar nog inte det men det är så det känns för mig.
