Här kommer en uppföljare. Jag jobbar nu sen drygt sex månader hos privat vårdgivare enligt upplägget ovan och tänkte här dela med mig av mina erfarenheter.
Frågan om status kom ju för att jag inte längre kände att status var viktigt i livet för mig. Detta forum kändes som ett passande forum att väcka frågan i, många trådar berör ju berikning av livet. Jag har/hade inga kollegor som frågan passade att ta upp med. Lite sorgligt eftersom det var den miljön som triggade statuskänslan från början och senare avtriggade den. Det kanske är så det är, att miljön som inducerar ett beteende kan också hämma den? Speciellt om man överdoserar?
Men efter att ha vridit och vänt på statusuttrycket själv så skulle jag vilja nörda ner mig mer i frågan här med er på ett amatörmässigt vis. Jag försöker medvetet hålla mig ifrån läkarsnack och sjukvårdsperspektiv.
Många beskriver status som känslan av att vara behövd. Men hög status är en sak. Att känna sig behövd en annan. Många blandar ihop hur de ser på andras status med vad de själva har för status. Hur jag statusvärderar andra är en sak, hur jag statusvärderar mig själv en annan.
Först, känslan av att vara behövd vs status. I mångas liv och yrken går dessa hand i hand. Tex chefer har högre status än anställda eftersom chefen påverkar och styr fler personer, är på så vis mer behövd än de anställda. En pilot har högre status än flygvärdinnan eftersom behovet av att styra planet rätt är större än värdinnornas uppgifter. Jag tror de flesta håller med om detta. Men hur blir det om man disossierar dessa från varandra?
Status är lika med känslan av hur jag blir sedd.
Känslan av att vara behövd, är hur jag ser på mig själv ur ett inre statusperspektiv. Hur det inre perspektivet uppenbarar sig för mig är resultatet av en serie mentala omedvetna processer och kanske en hel del medvetna också. Självkänslan är en säker ingrediens.
Det är alltså helt olika saker.
Jag tror många gör misstaget att blanda ihop dessa. Professorn har högst status på min gamla klinik. Men sköterskan, undersköterskan och läkaren (många ggr underläkaren!) är ju de som är mest behövda i det vardagliga avdelningsarbetet. Hur uskan ser på sig själv, och hur professorn ser på sig själv, skiljer sig ganska ordentligt åt.
Vilket av dessa vi väljer att värdera högst och viktigast är väl upp till var o en. För egen del har värderingen av status störtdykt och värderingen av att vara behövd ökat vilket jag tror var roten till denna tråds frågeställning. Så har det också förblivit, trots att jag inte gör högspecialiserade ingrepp längre.
Saknar jag stora sjukhuset? Både och. Jag saknar inte miljön, men jag saknar vissa kollegor, att vara i hetluften ibland och att operera tunga fall. Det fanns en viss charm med det som inte uppnås någon annanstans. Vad får jag här som jag inte fick där? För det första får jag mer uppskattning. Långt mycket mer uppskattning av både personal och patienter jämfört med på univ sjukhuset, fastän patienterna var mer sjuka och hade “farligare” sjukdomar. Tid. Jag har mer tid för min familj, mig själv, för min personliga utveckling, träning, meditation, göra ärenden på stan, ta emot paket när ingen annan är hemma, mina egna intressen och hobbyn.
Finns det inga nackdelar då? Ibland undrar jag över hur mina gamla kollegor ser på mig när jag lämnat det stora vackra univ sjukhuset som för många är toppen av den högsta flaggstången. I övrigt är jag väldigt glad över att ha gjort denna resa.
Kortfattat, våra tankar och krav på oss själva kan också orsaka mental ohälsa.
Ska bli intressant att läsa era inlägg.