Vi har idag <50% belåning och 1,04% i bunden ränta till i höst sedan 2020. Vi såg vårt nuvarande boende som tillfälligt 2020-2024 eftersom döttrarna nästa år fyller 23/20år. (=på väg mot eget boende)
Vi fyller 49/56år i år och är också i en slags ”nedtrappningsfas” jobbmässigt och har därför begränsade inkomster och vill inte heller röra TJP-pengar för tidigt i onödan.
Av olika anledningar bor vi nog kvar ytterligare några år som det ser ut nu. Med kommande räntor på 4,5% så är det både en likviditets & känslomässig fråga att vi inte vill ha så stora löpande ränteutgifter.
Utnyttjade därför vår ”likviditetsbackup” =skog som jag ägt hela livet. Pga att det började svaja i världsekonomin valde jag därför att sälja av all skog i två omgångar under 2021/2022. Så därav har vi nu samtidigt både likvida medel och samtidigt lån.
Vi planerar därmed att minska ner lånen i två steg. I första steget i höst när de bundna lånen löper ut. Samtidigt är också planen att stötta döttrarnas första boende.
I det hela ingår eventuellt också att sälja sommarstugan inom några år som det andra steget för att minska lånen ner till lämplig pensionsnivå. Då får vi också mindre att sköta om, kan resa mer och även stötta döttrarna mer ekonomiskt till deras första boende.
Lyckades faktiskt vara skuldfri en period i livet för några år sedan. Var en otroligt skön KÄNSLA! Sen började det gnaga lite. Sen dök flytten upp på tapeten och jag började hänga här på RT. Så numera har vi landat i att vi nog ändå ska ha en del lån som pensionärer.
Vi ser det som bättre att vi som föräldrar lånar upp det amorteringsfritt till bra ränta. Ger det till döttrarna som därmed behöver låna mindre till sitt första boende.
Hej!
Tack för resonemanget!
Kan man sammanfatta din situation som att:
Dels är det känslomässigt skönt med mindre lån.
Dels väljer ni att ha en viss del lån (amorteringsfritt) för att kunna vara likvida för era barns kommande boende.
Snarare än att strikt optimera på avkastning.
Vi har också två döttrar, fast 8 och 11 år så vi har inte börjar tänka på flytt ännu.
Om jag tolkar ditt resonemang för att svara på min ursprungliga fråga, så tycker alltså du att det är en bra strategi, i dagsläget, att amortera ner till amorteringsfritt, men inte under amorteringsfritt. Och sedan investera resten. Snarare än att ligga på till exempel 70% belåning och ha mer investerat.
Jag har haft en annan stradegi, att amortera bort lån å investera på livskvalite…Dvs bo där man vill samt ha tid å möjligheten att göra de man känner för… Å inte behöva tänka på ränte procent eller avkastnings procent… De lilla som kommer in täcker flera gånger utgifter samt kostnaderna på de man vill göra…
Värt att noter är att <50% belåningsgrad innebär ju väldigt olika saker/räntekostnadet beroende på om lånet är på 1,5 miljoner eller 5,5 miljoner.
Så jag väger in både amorteringsfritt OCH de löpnande räntekostnaderna.
Jag personligen vill t ex inte ha 5 miljoner i lån amorteringsfritt (<50%) för att ha så mycket extra att investera i aktier.
I det fallet är det både ett känslomässigt och delvis ett pengaflödesmässigt beslut. (Även om jag skulle kunna använda av lånepengarna för att klara av räntebetalningarna under en period)
Den med tryggast ekonomi kan lättast ha is i magen och tillgängliga medel att investera i ur och skur. För att ge en rättvisande jämförelse för avkastningen så gör antagandet att du ökar ditt investerande med beloppet du nu slipper amortera samt sparade räntekostnader. Många gör missen att jämföra bara direktavkastning mot ränta på ränta, vilket inte ger en bra bild av någon form av direktavkastning.
Den teoretiska förlusten är oftast inte så stor när man värderar in hur mycket lägre risk man har i sin privatekonomi. Många slutar sin investeringsresa med förluster under svåra tider då de bara satsar på fonder och aktier. Arbetslöshet, stigande kostnader och ras på börsen är saker som händer.
