Så du vill veta vad din 13-åring gjorde i skolan, vem den umgås med på fritiden, om den har någon pojkvän eller flickvän, om den konsumerar knark eller inte, etc… Men tonåringen antas inte klara av att veta er nettoförmögenhet?
Jag tror man måste uppfostra sina barn väl och lära sig lita på dem. Att bygga upp ett ömsesidigt förtroende.
Vilka andra liknande fakta och kunskaper tror vi barnen mår bäst av att inte få veta? Förhoppningsvis inte så många.
Jag tror de flesta här vill lära sina barn om aktier och sparande. Är barnet då någorlunda tänkande kommer frågan snabbt, hur mycket pengar har du, hur mycket pengar har vi? Vad skall man göra då, ljuga och undanhålla? Men sedan förvänta sig engagemang och sanning från sitt barn?
Dessutom är 13 år allt för länge att vänta med ekonomiutbildning i hemmet, och ja även 7-åringar är smarta nog att fråga efter nettoförmögenheten.
Självklart är ju “rik” ett mångfacetterat begrepp. Som jag ser det så uppstår en problembild först vid cirka 20 miljoner kronor i förmögenhet per barn, där någonstans behöver ju barnet inte arbeta om det inte vill. Men då får man väl ha ett samtal om när och hur mycket pengar barnet kan förvänta sig att få tillgång till. (Ärligt talat räcker 20 miljoner inte så långt om barnet vill bo “bra” i Stockholm, men det är en annan fråga.)
Samt arbeta med insikten om vikten att ha en sysselsättning som är meningsfull. Även om en persons framtida arbete i extremfallet mest kommer att handla om att sitta i en stiftelse och ge bort pengar, så är det ju viktigt att vara utbildad och kunnig så man inte blir lurad, inklusive i förvaltningen av kapitalet.
Sanningen är ju den att även i fallet med 20 miljoner per barn så kommer en god utbildning och inkomst att tydligt förbättra ekonomin, och inte minst livskvalitén. Att bara dekadent bränna igenom 20 miljoner kan gå snabbare än man tror, speciellt med dyra vanor och fel vänner.
Jag tror vi i Sverige dessutom måste bli bättre på det längre perspektivet, släkten och generationerna. Man måste pränta in att de pengar vi har inte är våra att förbruka, de kommer (i alla fall delvis) för många av oss (men inte alla, jag vet) från tidigare generationers slit. Ibland många tidigare generationer.
Även om du inte fick så mycket pengar av dina föräldrar, så gav kanske en stabil uppväxt dig möjligheterna och självförtroendet att välja en lång utbildning - så är det inte för många. Kanske för du slapp växa upp i ett dåligt område.
Det är därför inte vår rättighet att förbruka pengarna, utan förvalta dem. Detsamma gäller ju vår natur eller tex en statsbildning som vårt land Sverige. Hur stor rätt har vi att förändra och förbruka med tanke på kommande generationers liv - vad riskerar vi att försätta dem i?
Målbild att ge barnen: Hur förvaltar vi för att ge något ännu bättre till nästa generation?
Detta är inte något som man kan kasta i knät på en 18-, 20- eller 27-åring, det måste du odla fram hela uppväxten för att lyckas med.
Relaterad tråd, se mitt inlägg där en bit ner.