Måste är kanske att ta i, men att ha gott om pengar gör minimalism och frivillig enkelhet så mycket enklare!
Människor som lever på marginalen återkommer ständigt till rädslan över att ett oplanerat läkarbesök eller aktiviteter för barnen riskerar att spräcka den noggrant uträknade lön till lön budgeten 
Min fru och jag lever på ungefär €30k/år. Om vi skippade resor, taxi, utemat och underhållning skulle vi komma ner runt €20k. Ville vi komma mycket längre än så skulle vi behöva flytta, och i till exempel Bulgarien vore det nog lätt att klara sig på €10k, vilket är ungefär snittinkomsten där för ett hushåll.
Har en egensnickrad budget där jag räknar på boende + 6.500 kr per månad för en person inklusive bil. Detta är dock exklusive periodiserade kostnader. Ett tandläkarbesök eller en bilreparation till exempel ligger utanför budget. Tävlar lite mot existensminimumnivån.
Inser när jag läser denna tråd att vi lever i helt olika världar. Nyttigt att se.
Den obesvarade frågan för mig blir:
Konkret - för mig har valet alltid stått mellan:
Det är ingen hemlighet att jag gillar alternativ två mer, (enligt principen: du kan max kapa 100% av dina kostnader men det finns inge gräns för hur mycket man kan tjäna) och självklart är en kombo bäst.
Men jag har ju svårt att se i min egen situation:
Ovan är ju exempel på från mitt eget liv. Visst man kan säga - sorry, ingen basket, ingen ridning, inga läger, ingen Molten-boll för dig. För mig personligen skulle det knöka och kännas som att jag inte älskar det liv jag lever eller lever det liv jag älskar.
Dessutom, än värre så skulle jag fundera kring:
Vad är det för signaler jag sänder till barnen?
Där jag lätt hade tolkat in något slags tänk kring att den trista defintionen av ekonomi “hushållning med resurser i brist.” Jag är ju mycket mer i “tänk om det finns ett överflöd på resurser att lära sig managera”. Men each to his/her own. 
Ja, måste kanske var att ta i 
Jag menar mer att kunna leva billigt med en avslappnad attityd utan att behöva stressa över sin ekonomi. Har du inte ekonomi så blir ju ett lån för en ny kyl/frys väldigt mycket dyrare än för en annan som har pengar på banken. Dessutom tror jag inte man kan komma ner i våra levnadskostnader utan att ha gjort en del investeringar. Så 15k inkl allt är nog lite av en utopi för 2 personer, i den kostnaden saknas ju annat som man ofta behöver i livet (nödvändiga teknikprylar blir äldre och måste bytas efter ett tag ex). Vi har det vi behöver plus mycket mer, och många skulle nog påstå att vi inte lever så enkelt som det kan låta. Vi har tex ett leverne och investerat i en hel del, som gjort att andra saker tappat tjusningen. Sånt som andra gärna spenderar dyra pengar på. Vi känner att med en badtunna (vedeldad, där vi får gratis ved bara vi tar vårt ansvar att dela på arbetet som krävs för gallring i skogen och efterarbetet för att hugga veden) så får vi inte längre lusten till att åka på spa, för att ta ett exempel. Vi har en storbilds-tv som gör att biobesök inte känns lika attraktivt. Osv. 15k är baserat på vissa grundförutsättningar som långt ifrån de flesta inte har möjlighet till idag. Inte för de unga som kommer ut i vuxenlivet idag iaf. Unga som kommer ut i vuxenlivet idag har också mycket svårare att skaffa de grundförutsättningar som vi lyckats skaffa under vår levnadstid eftersom boendekostnader är så mycket större andel av inkomsten än vad det var förr. Så det är egentligen dyrare än 15k för 2 personer (med boende och rubbet). Och ännu värre för singlar.
Det finns inga billiga hyresrätter idag (som man kan få med en gång utan att ha stått i en kö i evigheter, inte i de större städerna med omnejd/förorter iaf), och ungdomar som kommer ut i arbetslivet måste acceptera ett dyrare boende eftersom de inte kunde ställa sig i bostadskön förrän de var 18. Då blir det helt plötsligt svårare att lägga undan pengar till att investera i sitt egna boende. Men jo-att ha gott om pengar gör enkelhet onekligen mycket lättare att leva i Jag har varit låginkomsttagare så länge, men haft tur med bostadskarriär i rätt tid. Så jag vet känslan av att leva från lön till lön, eftersom det kapitalet jag hade var ju bundet i bostaden. Med låg lön hade man inte kunnat låna det utrymmet. Men jag jobbade under lång tid arslet av mig med mycket övertid för att få en slant över. Jag har inte varit i stadigvarande förhållande i hela mitt liv, men jag kan lätt påstå att jag i perioder inte ville leva med någon eftersom det var svårt att hitta någon man trivdes med fullt ut. Och lever man själv så är det svårare att “leva billigare” än när man är sambos/gifta och delar på kostnader.
Kyl och Frys finns i överflöde som bortskänkts annonser!
Vi har aldrig köpt en vitvara någonsin, allt är hämtat på bortskänkes annonser.
Även om man inte hittar en billig lägenhet måste man inte ha en egen lägenhet som ung.Det går att dela en lägenhet med vänner. Då går det att komma ner i boende kostnad.
Det finns alltid vägar framåt om man verkligen vill.
Hade klarat min fin fint på 10tkr/månad. Ca 5tkr i boendekostnad. Resterande 5tkr till mat och pendelkort. Skulle uppskatta mina faktiska utgifter till 13tkr idag.
Nu är jag ju en Extrem människa så jag har annorlunda åsikt än 99 % av Sveriges befolkning!
Jag får ingen glädje av att konsumera saker, jag får större glädje av att leva billigt. Jag till och med har tyckt det är tråkigt att jag egentligen har pengar trots det är det jag strävat efter sen jag var 5-6 år.
Det enda jag får riktig glädje av att konsumera är upplevelser, men då vill jag göra en bra affär. Alltså rock bottom Hotell som är fräscha. Hellre ett år Indien på 20 000 än en vecka på Mallorca.
Nu har vi inga barn som har de vanorna än. De cyklar och jag fixar deras cyklar.
Den dagen den sorgen. Jag behöver inte grubbla över det idag, finns ingen mening.
Helt ärligt är risken med dagens barn att de känner sig FÖR bortskämda, risken att dina barn känner sig negligerade skulle jag säga är minimal.
Jo, jag fattar. Men det visar ju hur kontextberoende det är.
Jag och Caroline har OCKSÅ levt på 15.000 kr när vi bodde som studenter i Lund. Levde alldeles utmärkt. Men 15.000 kr IDAG är typ vad vi lägger på våra två barn på månadsbasis…
Olika värdar!
Hade vi köpt allt nytt till barnen så tror jag säkert vi hade legat på över 10 000 i månaden. Nu max 1000 kr.
Kläder, skor, leksaker, skidor, cyklar, studsmatta, gungställningar, kajaker, kanoter, tv spel, filmer för filmkvällarna, möbler till deras rum, fritidsaktiviteter osv osv osv
Notera att jag nu inte pratar om att köpa allting nytt. Jag pratar om aktiviteter som t.ex. deltagande i turnering, medlemsavgift i en idrottsklubb, saker som är ungefär som kompisarna har och liknande.
Vi köper också saker begagnat och thriftar som det jag lärt mig av min tonåring att det heter… 
OJ!
Alla har minst två aktiviteter var, de flesta har bara en blygsam medlemsavgift. Någon hundralapp i månaden totalt sett.
Nu i somras var första gången det var läger en vecka. Det kostade ca 2000 kr för båda.
Så det tickar uppåt för oss. Men jag tror inte vi när din nivå.
Kanske en storstadsgrej. Här är lokala lilla fotbollsklubbens medlemsavgifter (alltså inte MFF):
TRÄNINGSAVGIFTER
Träningsavgift erlägges två gånger per år. Vårtermin och hösttermin.
- 2.050:- per termin för 6 år och yngre spelare
- 2.200:- per termin från de år spelaren fyller 7 och 8 år
- 2.450:- per termin från det år spelaren fyller 9 år och upp.
Upplever inte att det sticker ut. Ca 4.000 kr per år, eller ca 350 kr per månad bara det. Lägg på lite utrustning, skor, boll, matchkläder etc.
Vad avgifter gått upp … 10x jämfört med vad jag betalade 
Ja, det har gått några år …. (eller decennier) 
Har spenderat nästan en månad i Indien i norra, östra och södra delarna.
Skulle ALDRIG försöka bo där i ett år för 20 000 kr.
Ja det blir rejäla summor med ett antal barn.
Vet inte vad fotboll ligger på här. Vi har gymnastik för två 250 kr med termin. Scouter för två kommer inte ihåg men tror 200 per termin. Dans en 175 kr per termin.
Sen har vi cykling med alla fyra. Ingen monetär kostnad. Jag hjälper till med allt.
Priserna i Indien har gått upp mycket.
Bor du inte i turistområden går det att leva bra på väldigt lite fortfarande.
Alltså, då kan jag säga att ni inte bor i Malmö. Vår yngsta går på dans. Det är den billigaste aktiviteten det är bara 7,5 gånger dyrare än hos er (=1300 kr per termin).
EDIT: Bor ni i Indien? Tro fan att jämförelserna inte håller isf.
Jag kan bara tala för mig själv. Men jag kommer från en bakgrund där jag är uppväxt i extrem barnfattigdom pga olika omständigheter vi inte behöver gå in närmare på, där studier efter gymnasiet inte var ett alternativ. Inget alternativ jag visste om iaf.
Från det att man får höra “du måste skaffa jobb direkt efter studenten, för sen kör vi ut dig” så får man ett slags tunnelseende där allt handlar om att ta första bästa (och tyvärr lågbetalda) man kunde-pga rädsla att hamna på gatan. Kommer från landet, och det var (då) inte vanligt att studera vidare efter gymnasiet-det flesta gick yrkesgymnasium.
Sen rullade livet på och man fastnade tyvärr i det spåret. Allt handlade om att kapa kostnader, för det är ju så jag är uppväxt och fått lära mig att det är så man löser situationer. Inte att tjäna mer-tyvärr. Jag har inte gort det för att jag trott att det varit det bästa valet, utan för att jag trott att det varit enda valet. “Jobba hårt” istället för “jobba smart”.
Jag har haft potential, men inte riktigt insett det. Jag har inte haft någon vettig vägledning i livet som vissa fått med modersmjölken, inget “såhär kan man leva om man bara…”. För vår familj handlade det om att äta så mycket man kunde i skolan, för det var ont om mat hemma. Det handlade inte om att ha råd med fritidsaktiviteter för oss barn, utan om att föräldrarna inte ens hade råd med gymnastikskor till skoljympan så en period fick jag springa barfota istället (det glömmer jag aldrig, jag skolkade tom en del lektioner för att slippa pinsamheten. Jag vet inte hur många gånger jag hade mens varje månad, för det var så man som tjej kunde slippa gymnastiken). Att gå från det till att vara självförsörjande och klara sig “bättre” och ha det lite bättre ställt än ens föräldrar var ju bara det i sig en “klassresa”.
Sen rullar livet som sagt på, och man gnetar på så mycket man kan. Tills man en dag träffar en partner som blir ens vägledning och får en att inse att jag kan bli så mycket mer (han är själv akademiker) än det här. Jag önskar så att jag gjort det här tidigare, men jag visste inte i vilken ända jag skulle börja.
Förstod inte ens ränta på ränta-effekten. Jag vet att man kan ta reda på mycket själv, så jag kan inte skylla allt på min bakgrund. Men när man inte ens vet alternativen? Den andra världen existerade ju inte ens för mig, vad man hade för möjligheter i livet. Det sitter så djupt rotat, att överleva.
Att leva har kommit senare när det andra är tryggat. Trygghet har jag inte riktigt fått uppleva under min uppväxt på samma sätt som många andra, så det har jag saknat. Mycket kärlek har vi fått, men det är inte samma sak. Därifrån kommer nog mycket av min rädsla och tunnelseende.
Finns väl hur mycket dansvideos som helst på Youtube man kan apa efter, helt gratis