Troligtvis, tror att de lyssnar för mycket på hur andra tycker att de ska leva sina liv och orkar inte bryta sig ut ur det…
Jag tror dessutom inte att enbart tonåringar och barn mår mycket illa av sociala medier, jag tror det drabbar många föräldrar också.
Utan tvekan.
Jag tror att barn i mer “strukturell” mening kan fungera som “förstärkare” av olika tillstånd i livet. Är man i grunden lycklig och tillfreds med livet blir barn något som ökar på det tillståndet. Känns livet mest som kaos så ökar barnen på det läget istället. Att barn i sig i generell mening själv skulle skapa lycka eller olycka tror jag rent allmänt inte på. Sedan går det säkert att hitta olika extrema exempel om någon nu vill det. Barn är sinsemellan olika och samtidigt en spegling av föräldrarna. Har man själv en uppsjö diagnoser så kan man räkna med att det gäller barnen också.
Jag har själv en liten son och ett barn till på väg. Vi är förhållandevis gamla föräldrar och har därför en hygglig materiell nivå. Att ordna med materiella saker eller bra bostad är inga direkta problem.
De flesta som jag känner i min egen ålder som inte har barn har i grunden ganska meningslösa och misslyckade liv. Det här är min värdering och det står jag för. Jag är dock inte ensam om att bedöma läget så utan även andra gemensamma vänner har liknande bild. Det finns helt klart människor som lever bra liv utan barn. Jag menar då att man har stora framgångar på olika områden som gör att man kanske inte har tid för barn. Man kan rent krasst inte få “allt” i livet utan gör klokast i att välja vad man vill prioritera. Andra har dock inga större framgångar. Man är typ lönnfet, flintis och har ett halvtrist jobb. Man har dejtat någon gång i världen men blir numera bortvald av alla som har något förnuft. På fritiden sysslar man med kryptovaluta, poker på internet och diverse andra meningslösheter och gör samtidigt sitt bästa för att intala sig att de där sakerna är meningen med livet.
Jag håller med i mycket av det du skriver. Speciellt det om barn som livstillståndsförstärkare, och en ändlös jakt efter mening i livet hos många som saknar barn.
Med det sagt så har tyvärr många män problem att hitta en kvinna idag. Och vill man inte ha barn så skall man självklart inte skaffa det, bara för att.
Herregud vilka föraktfulla åsikter som dryftats i de senaste inläggen.
Jag vill väga upp detta med ett medskick om att de allra flesta är goda människor som kämpar på efter bästa förmåga för att skapa så bra förutsättningar för sin familj.
Det är lätt att se ned på andra från höga hästars rygg, men fallera ned är också långt.
Jag har inte sett något föraktfullt, snarare realistiskt eller kanske förnekelse…
Man kan skriva om saker i tillrättalagd form eller rakt ut som det är. Om man pratar med någon är det första är det första oftast att föredra. När man är mer anonym, som här, bör det gå bra att vara mer rak.
Jag tror mig inte sitta inne med någon sorts sanning om “hur det är” men de saker jag nämner här handlar om egna observationer. Att andra kan ha en annan bild är rimligt och det vore då mer intressant att höra mer om det, snarare än olika besserwissiga svepande påståenden utan substans.
Det är helt säkert sant att de flesta människor är anständiga och gör sitt bästa. Samtidigt finns det en del “blockeringar” som gör att vissa misslyckas med att realisera sin potential avseende lycka. Att själv förstå var dessa blockeringar sitter och hur man kan hantera dem är en bra sak. Det är förstås möjligt att försöka hjälpa någon men ytterst sett måste var och en själv förstå vad som är bra och våga välja den vägen.
legitimisering av din åsikt via högre makter
din egen åsikt om våra åsikter, men självklart upphöjd till sanning via din språkliga ekvilibristik
val av en prestigeladdad synonym för att ladda dig själv med prestige
medveten svepande otydlighet för att försvåra motattack
Tips: Försök att ta avstånd från avståndstaganden! De är vår tids ondo!
Hahaha den här var rolig tyckte jag. Speciellt ’legitimisering via högre makt’.
Annars anser jag att egna åsikter får lyftas subjektivt
Jag tror absolut att det ger en kick att lyckas bättre än andra(händer mig så sällan så det är faktiskt bara ett antagande från min sida:joy:
), men att det skulle vara långsiktig lycka har jag svårt att köpa. Att det dessutom skulle utgöra enda sättet att uppnå lycka, det håller jag då rakt inte med om. Då skulle ju lycka vara extremt svåruppnått för majoriteten efter som toppen per definition är förhållandevis få.
För min egen del är mina lyckligaste stunder när jag är i nuet med mina barn när vi drabbas av skrattkramp ihop eller bara njuter av något tillsammans. Jag har dock extremt svårt att vara i nuet vilket berövar mig på en hel del lycka.
Jag upplever att lycka och tacksamhet hänger starkt samman. Är du inte tacksam över det du har, utan ständigt jagar mot någonting annat, är det svårt att uppleva mer varaktig lycka.
Har haft många tillfällen att praktisera det förhållningssättet, åkte på ett par ordentliga skador med lång efterföljande rehab. Efter första känslan av förlust över allt jag inte kunde göra, allt jag var det tvungen av avstå, kunde jag mer och mer fokusera på det jag faktiskt kunde göra. Med det förhållningssättet kom mer glädje och med tiden även en känsla av lycka.