Jag har slagits av hur benägna ekonomi-intresserade miljöer är att resonera kring lycka, mening och hur man “bör” leva livet. Ofta återkommer formuleringar om att pengar inte är allt utan snarare en möjliggörare, och att lycka istället handlar om relationer, närvaro och att leva i nuet.
Det framstår ibland som att samma optimeringslogik som används för ekonomi också appliceras på livet i stort, som om lycka vore något man kan resonera sig fram till, designa och maximera.
Ibland får jag intrycket att själva reflektionen blir ett egenvärde, nästan som att resonemanget i sig , och känslan av att formulera kloka tankar är viktigare än om något faktiskt levs eller upplevs.
Jag menar inte detta som kritik, utan som en ärlig observation, just bland människor med stort intresse för ekonomi. Men det har väckt några frågor och funderingar hos mig:
– Jag har märkt att de som pratar mest om lycka ofta är de som sällan verkar uppleva den särskilt spontant.
– Kan behovet av att definiera och analysera lycka ibland vara ett tecken på att man inte riktigt lever den?
– För mig känns det som att lycka tenderar att försvinna så fort man försöker formulera en teori om den.
– Jag upplever att lycka ofta behandlas som ett optimeringsproblem i miljöer där det mesta redan är praktiskt löst.
– Jag litar mer på människor som inte har någon uttalad teori om lycka, men som verkar må ganska bra i vardagen.
– Ibland undrar jag om lycko-reflektion fungerar som ett substitut för att faktiskt stå ut med sina känslor när de är röriga eller obekväma.
När man inte längre måste lägga massa fokus på att försörja sig har man plötsligt tid att känna efter hur det verkligen är—saker man kunde skjuta framför sig och ignorera kommer plötsligt fram i ljuset och man kan inte strunta i dem längre. ”Jag var så upptagen, så jag hade inte tid att vara olycklig.”
Det är lätt att säga att vissa är lyckliga utan att behöva fundera så mycket på det—men de har bara haft tur att helt naturligt landa i nåt som fungerar. Vi andra får anstränga oss lite—fundera och prova och försöka identifiera vad som funkar. Vi funderar inte på det så mycket för att vi tycker det är kul, utan för att vi är tvungna.
Det här är anledningen att folk som gjort exit snabbt hamnar på nästa Burning Man eller nåt Tibetanskt retreat
Jag tror att mycket av detta hänger ihop med hur individualiserat vårt samhälle är idag. När kollektiva ramar, traditioner och givna roller blir svagare hamnar ett väldigt stort ansvar på individen att själv skapa mening, balans och lycka. På gott och ont.
I ett sådant sammanhang blir det nästan oundvikligt att lycka börjar behandlas som ett projekt eller ett optimeringsproblem. Inte nödvändigtvis för att människor vill teoretisera, utan för att det inte längre finns något utanför individen som bär upp känslan av sammanhang. När strukturen försvinner, återstår analysen.
Jag upplever att mycket av den intensiva moderna diskussion om lycka och välbefinnande snarare är ett symptom på existentiell alienering än på ekonomiskt överflöd. När arbete, relationer och tillhörighet inte längre automatiskt förankrar många i vardagen tvingas man vända blicken inåt och försöka lösa existensen kognitivt. Det kanske kan se ut som sund “personlig utveckling”, men är nog snarare ett sätt att behandla känslan av rotlöshet.
Det är extra tydligt i klyftan mellan unga och medelålders/äldre i Sverige idag som vuxit upp under helt skilda kulturer och ramar:
Sverige rankas återkommande som ett av världens lyckligaste länder.
Samtidigt framkommer ett paradoxalt och oroande mönster: unga vuxna, särskilt i åldern 18–24 år, rapporterar lägst livstillfredsställelse, minst mening med livet och psykiskt välbefinnande – trots materiell trygghet och höga framtidsförväntningar.
Om lyckorankingen baserades på unga skulle Sverige rasa från fjärde till runt 30:e plats – bakom länder som Kosovo och Belize.
I mer kollektiva eller mindre individualistiska sammanhang verkar människor ofta “må bra utan teori”. Inte för att de är omedvetna, utan för att livet i sig redan ger tillräckligt med riktning, friktion och sammanhang. Där finns något att delta i, snarare än något att optimera.
Så kanske är frågan inte varför vissa tänker så mycket på lycka, utan vilket samhälle som gör det nödvändigt att göra det. När mening blir ett individuellt ansvar snarare än ett emergent resultat av deltagande, är det inte konstigt att fler fastnar i reflektion istället för upplevelse.
Som filosofen Josefine Bornemark uttryckte det:
När filosofin blir nödvändig, då är det något grundläggande i samhället som har rubbats
Det är nog inte mer komplicerat än att när man har tillräckligt med pengar så inser man att de inte kommer att lösa alla ens problem och i samband med det kan sådana reflektioner börja komma.
De som inte har det kan fortsätta att lura sig själva att allt löser sig när de väl har tillräckligt med pengar.
Fram till dess stjäl ekorrhjulet så mycket uppmärksamhet att man inte hinner stanna upp och reflektera.
Det stämmer såtillvida att man har en inneboende ofrihet som barn, absolut. Man kan bokstavligen inte rent kognitivt ens ha existentiella tankar om mening, lycka och plats i världen förrän man är någonstans närmare tidiga tonårsåldern. Beroende från person till person.
Men det är något annat än att vara vuxen i ett samhälle med starka sociala och existentiella ramar.
Det finns gott om kulturer och samhällen, både historiskt och i samtiden, där ren existentiell meningslöshet och rotlöshet aldrig blir ett problem att behöva ta tag i. Varken som barn eller vuxen. Inte för att människor är “barnsligare”, utan för att mening, riktning och tillhörighet i hög grad är kollektivt förankrade. Alla är mer eller mindre “ovetande glada och lyckliga” rent existentiellt från vaggan till graven på grund av de sociala och existentiella ramar de lever i.
Huruvida det är tragiskt eller underbart är subjektivt och upp till var och en. Många munkar verkar inte direkt vantrivas, till exempel. Trots nästan obefintlig materiell standard eller kontakt med omvärldens intryck. Men just det kräver nog en speciell sorts personlighet
Det finns dock många historier om folk som är olyckliga i strukturer. Både många kvinnoöden på 1709-1800-tal och en hel genre med Young Adult postapokalyps där staten kontrollerar protagonisten. Och många berättelser om folk som är olyckliga i byn med dess inskränkta förväntningar.
För att inte tala om alla ungar som lider i rigida skolsystem. Det finns en hel rörelse med digitala nomader som flyttat utomlands med sina familjer för att bli befriade från svenska skolsystemet.
Absolut, det finns exempel på människor som mår dåligt i strukturer, inte minst förtryckande sådana
Jag tänker att fokus här egentligen är på hur de allra flesta upplever lycka i vardagen, inte på huruvida vissa strukturer kan vara problematiska. Även i fria, demokratiska och flexibla miljöer kan människor bli överväldigade, fast på andra sätt. Poängen är mer att lycka inte alltid automatiskt följer vare sig av materiell trygghet eller valfrihet, utan kräver att man faktiskt deltar och engagerar sig i livet.
Jag är övertygad om att det ser väldigt olika ut för olika personer. Men att de allra flesta inte vill behöva producera sina egna manifest/recept för lycka. Det är lite mer komplicerat än att knyta skorna
Så här tror jag, alltså en helt ogrundad filosofisk spaning utom egen observation. Alla människor finns på ett spektrum av kort- och långsiktighet. Inom ekonomi värderar den kortsiktige det pengar kan leverera i nuet. Den långsiktigt lagda lägger pengar på hög. Den biten är uppenbar och genom livet befinner man sig någonstans på det spektrumet i olika faser av livet.
Spaningen är: ju mer långsiktigt lagd man är, desto svårare har man att ha stor emotionell svikt i vardagen. Jättestora händelser åsido, söker den typen av person sig till en vardag den är nöjd med riktningen på. Det är snittet av vardagen som blir ribban för lycka. Engelskans ”contentment” är en bra beskrivning. Den som värderar nuet mer än hela resten av livet bryr sig såklart mycket mer om stora händelser: kalas av olika slag, evenemang etc.
På ett ekonomiforum med folk som ansamlat förmögenhet, förmodligen genom att uppoffra nuet under tiden, kommer det självklart filosoferas var man ska dra gränsen. Oftast är frågeställningen här: ”hur mycket kan jag ge mig själv tillåtelse att släppa på tyglarna?”
Intressant spaning om individualism. Jag tycker faktiskt mitt liv är ”lättare” rent existentiellt och vad gäller lycka desto mindre individuellt jag lever. Bo och dela ansvar för familjen med gravida flickvännen. Ta hand om snart 100-åriga mormor med föräldrarna. Livet är större än mig och att göra det som är bäst för alla fyra generationer verkar hittills vara det bästa sättet att vara ”lycklig” jag testat i mitt liv, utan att ens ha lycka som mål.
Ekonomi har för mig aldrig varit ett fordon för ökad lycka. Det kan nog vara det om man går från att leva under existensminimum till över median, men för mig har ekonomisk motivation alltid handlat om att undvika ångest inför framtiden. Att förebygga mot olycka.
Ja, jag läste i Joseph Heinrichs “The WEIRDest people on earth” att Western, Educated, Industrialized, Rational och Demokratiskt folk blir väldigt rika genom att vara just självgående och ångestdrivna. Vi kontrollerar ständigt oss själva genom ångest snarare än att drivas av skuld och rädsla för andra. Det möjliggör ekonomisk tillväxt genom hög tillit.
Han kopplar delvis ihop det med neurologiska förändringar som följd av skolsystemet där delar av hjärnan fysiskt växer och förändras på bekostnad av andra mer intuitiva känslodelar. Det var inte genetiskt utan kunde mätas genom MRI på läskunnighet enl. tvillingstudier på vuxna analfabeter. Man kunde fysiskt se förändringen tydligen.
(Fast det var väl exakt den här typen av observationer ts menade var meningslösa? Man blir inte mer eller mindre lycklig av att veta något av detta. )
Snubblade f.ö. över ett fenomen som stämmer väl med Khanemans forskning om avtagande marginallycka. Visst man blir inte olyckligare, men lyckan kanske inte överensstämmer med förväntningarna för många, vilket skapar viss besvikelse:
Kan bara instämma. Att bli mitt eget försäkringsbolag, först och främst.
Väldigt fascinerande. Det ska nördas ner i. Tack för den
Det känns ju rätt intuitivt att neuroplastiska unga hjärnor borde kunna påverkas rätt ordentligt av modernt skolsystem. Men hade inte hört om så konkreta studier och upptäckter förut.
Ja det känns intuitivt. Inom vetenskaplig personlighetsteori (Big Five) brukar man ju prata om samvetsgrannhet/conscientousness. Ens tendens till disciplin, plikttrogenhet, ordningssinne och målinriktning.
Marshmallow-testet är ju också ett känt test som med mycket bra korrelation knyter ett litet barns prestanda på det testet och framtida “framgångar” inom flera faktorer så som BMI, utbildningsnivå och andra akademiska prestationer.
Det roliga är att jag personligen nog sticker ut rätt ordentligt här på forumet i min profil. Jag har väldigt låg samvetsgrannhet i de nedre percentilerna runt 5-10:e Alltid haft. Men också väldigt låg neuroticism, tendensen att känna ångest, oro, ilska och nedstämdhet i ungefär samma percentiler.
Så jag har aldrig kunnat relatera till hög (aktiv) sparsamhet, målinriktning, prestationsångest, planering osv. Jag har däremot också varit nästan orimligt lugn inför min ekonomiska situation som ung vuxen innan jag började heltidsarbeta. Jag har varit nära Lyxfällan-nivåer fast utan själva skulderna då. Mer med obefintliga inkomster Men med ett relativt stabilt, stoiskt lugn inför det, som jag har än idag med mycket bättre förutsättningar.
All förmögenhet jag byggt över åren är mer för att jag också “råkar” ha låga ekonomiska behov, helt enkelt. Mer än att jag målmedvetet har kämpat mot några särskilda mål under ångest och känslor av otillräcklighet.
Jag tycker lycka är ett svåranvänt begrepp som jag helst undviker. Odefinierat, vagt och laddat med en massa idéer från olika håll.
Föredrar att istället fundera på vad som får mig att känna mer distinkta sinnestillstånd, som “utvilad”, “energisk”, “lugn”, “stimulerad” respektive “utmattad”, “stressad”, “uttråkad” osv.
Jag ser inga problem med att försöka optimera för de positiva sinnestillstånden ovan och så långt det går fasa ut de negativa. Jag upplever att jag blir bättre och bättre på det i takt med mer livserfarenhet, samt att fler möjliga sätt att jobba med det öppnar sig i takt med att jag får mer pengar.
Jag tror att det kan börja i andra änden för många – att intresset för att öka sin lycka leder till ett intresse för ekonomi. Om man känner sig missnöjd eller olycklig i sin livssituation och börjar fundera på lösningar, så är ett större kapital (och i förlängningen en större frihet) antagligen en del av svaret för många. Att uppnå ett visst kapital är också ett mycket enklare optimeringsproblem än lyckofrågan i stort, och många upplever säkert (om än kortvarig) lycka av att se kontot på Avanza växa. Tillslut inser man dock att en större summa på kontot faktiskt inte ledde till någon större skillnad i ens inre mående, och då är man tillbaka på denna sidan av forumet för att hitta andra lösningar på sitt lyckoproblem.
Jag tror att må bra i vardagen är det de flesta av oss strävar efter, men att de som är lagda åt ett analytiskt håll ofta har svårt att låta bli att försöka optimera framtiden. Om man istället stannar upp och anstränger sig mer för att känna tacksamhet för livet man har idag så hade många säkert varit lyckligare.
Min känsla för att nå lycka lutar alltid mot att jag vill ha “mindre lönearbete” och mer fritid och då är det lätt att tänka att pengar är grejen. Sen är det lättare att jobba mer för att spara mer än att faktiskt gå ner i tid här och nu och leva på mindre.
Det är nog ingen slump. Jag har inte heller dyra hobbys eller en vilja att leva dyrare. Under uppväxten var mina föräldrar inte snåla, men de var extremt medvetet sparsamma. Extrapris på kött, rea på kläder, osv. Aldrig köpa något onödigt. Spara till det som behöver köpas och aldrig använda avbetalning. Jag tänkte såklart inte aktivt på något av det som barn, men jag är, kanske delvis som konsekvens av att ha deras gener, exakt likadan. Det är alltså ingen slump. Jag tror dock jag har ganska hög samvetsgrannhet och hög neuroticism…
Jag utsattes aldrig aktivt för marshmallowtestet som barn, men är ganska säker på att jag aldrig hade rört den. Oavsett vilken sorts godis. Inte för att jag inte hade velat ha den.
Min pappa hade alltid ett litet fat med mynt när jag växte upp. Massor av de gamla guldtiorna och stora femkronorna. Jag övervägde många gånger som barn att ta en femma. Hände inte en enda gång.
