Hur hanterar man känslan av att inte hänga med?

Bara en grej: det är inte så farligt att låta barnen byta skola som man kan tro. Idag är det överlag vanligare att man inte går i samma klass i nio år utan klasserna brukar skiftas lite då och då. Så våga ta det steget. Min erfarenhet är att barnen växer av det.

7 gillningar

Som de andra säger är ju inte detta forumet direkt representativt.

Själv lite över 30 år. Tjänar runt 30 före skatt. Bor med sambo och hund i lägenheten. Sambon har varit sjukskriven en längre tid men börjar komma tillbaka. Vilket är otroligt skönt för oss båda. Precis köpt större lägenhet och det som känns bäst är att även om lån och avgiften är större så kan jag spara precis lika mycket. (Ca 5000/månad)

Well, nog om mig. Ville bara ge perspektiv på att alla inte tjänar över 50’ och bor i villa etc.

Angående att kunna hänga med kompisar hem, handlar ju det till stor del vart man bor över lag. Jobbar på fritidshem och tycker mig se att det är lättare att hänga med för de som bor nära skolan och varandra. Men också att många själva väljer bort att ta med kompisar hem. Skoldagen är lång, sedan fritids och hänga med kompisar (ofta ganska så många relationer att försöka hålla koll på i och med stora barngrupper). Sen hem, käka och sedan någon träning (fotboll, hockey, etc). Många dagar ser ut på det sättet och kan uppleva att det som många egentligen saknar är tid med familjen.
Tror det är viktigt att ha med sig att det. Även om det såklart är kul att kunna hänga med kompisar hem ibland.

Kanske egentligen inte gav så otroligt mycket. Men. Hoppas det på något sett kan ge lite perspektiv. Tänker att mycket egentligen i grunden handlar om vad som gör er glad/ nöjd.

Alltid lätt att sträva efter mer, men ibland också bra att stanna upp och reflektera över vad vi har och att vara tacksam för det (Klyscha?).

10 gillningar

Vi har valt att inte göra någon bostadskarriär. Jag har absolut inget behov av att bo i en villa även om jag förstås gärna skulle vilja ha värdeökningen. Vi bor i en hyreslägenhet och kommer förmodligen att fortsätta göra det. Kanske vill vi någon gång flytta, t.ex. när vi blir äldre och kanske vill slippa tomten, men då har vi mycket poäng och kan välja var vi vill bo.

Jag hoppas att värdet på mammas villa fortsätter gå upp men förutom det ser jag inte bostaden man bor i som en investering utan som en kostnad för boende.

4 gillningar

Oftast handlar det om att man har en viss idé hur det ska vara när det är bra.
Vårt exempel.
Vi bodde med 2 barn på 90-talet i en trea centralt i stan. Lite trångt men direkt vid parken, egen mkt fin trädgård till bostadsrättföreningen, 5 min med cykel till dagis och 10 min till jobbet.
Som många andra skulle vi så klart skaffa hus. Hittade drömhuset 20 min med bil utanför stan. Renoveringsobjekt med havsutsikt- kan det bli bättre?
Det följde 12 år av konstant stress med renoveringar, behov av 2 bilar, barnflicka mm för att få livet att gå ihop både tidsmässigt och finansiellt. Huset såldes slutligen efter 17 år- fantastiskt renoverat- omnämnd i känd inredningstidning, mm. Var det värt det- nej är mitt bestämda svar.
Bor idag åter i lgh centralt med 10 min cykel till jobbet intill parken. Kan visserligen sakna egen gräsmatta ibland men det hade i ärlighetens namn räckt med ett billigare radhus på cykelavstånd till dagis- senare skola och jobbet.
Som sagt många gånger handlar det om ens idé vad ett lyckad liv/bostad mm är.
Lycka till

15 gillningar

Du lider av FOMO.
Byt ut till billigare JOMO.

Joy Of…

//

3 gillningar

Jag har samma känsla som trådskaparen. Har själv inte någon vidare bostadskarriär, har haft otur och är väl dålig på att värdera bostader men har lyckats köpa in mig i fel tillfälle för att sen flytta vid fel tillfälle.

Det är förjävligt trist att se hur mycket pengar folk har genom bostaden när man själv praktiskt taget sparat ihop allt (möjligtvis en viss ökning i dagsläget). Jag har en bra lön men det känns tyvärr rätt onödigt för jag har litet intresse för att ha en dyr bil och köpa en massa onödigt. Men däremot hade jag gärna bott mycket bättre än jag gör.

Så har väl inte så mycket råd utan bara igenkännande egentligen.

Först och främst, grattis till det här. Det är en ENORM prestation. Det kommer alltid finnas någon som är rikare. Eller som någon skrev, om Bill Gates hade vaknat upp en morgon och haft Oprah Winfreys förmögenhet så hade han hoppat ut genom ett fönster. Om du ska jämföra dig, jämför dig med siffrorna här:

Forumet är EXTREMT snedvridet. Det är inte det normala, inte ens nära. Mitt genuina tips är att du tar lite pengar och firar med din sambo för ni har gjort något som fler än 9 av 10 aldrig har gjort eller kommer att göra. Verkligen, fira det! :clinking_glasses:

Ja, det är klart att jag känner igen det här. För mig var det till och med avundsjuka i vissa fall, särskilt med kompsiar som hade ärvt pengar eller företag från sina föräldrar. Jag kände att hur jag än skulle göra så skulle jag aldrig komma ifatt och jag kände till och med att det var orättvist.

Lösningen för mig kom mycket med hjälp av @MoaD och den coachning jag fick av henne och några andra goda vänner. För mig handlade det om att identifiera att vi inte spelar samma spel. Min ena kompis (som har mål att bli miljardär och är på god väg) brukar alltid skoja med mig - när jag säger att jag snart har alla pengar jag behöver - att jag bara har dålig fantasi. De ska köpa en sådan här eldriven yacht för 50 Mkr inom kort.

För mig handlade det således om att hitta vad som är viktigt för mig och att sikta på att nå det målet. För oss handlade om att ha en bra vardag, att kunna ha vissa områden (t.ex. ICA, vardag, träning) där vi inte behöver tänka på vad saker kostar, att Caroline inte ska behöva jobba, att jag ska kunna ägna mig åt olika projekt, att vi ska kunna resa lite med barnen under uppväxten och så vidare.

Sedan anser jag att det i princip bara är två saker som är värda att spara till i Sverige:

  1. Boende
  2. Pension

Allt annat är mer eller mindre bonus. Med det sagt, så tömde vi mer eller mindre vårt sparande (tömde t.ex. barnens sparande) när vi 2016 köpte vårt hus. Vi köpte dessutom ett dyrt hus med Malmö-mått mätt (ca 7.5 Mkr) och det var tufft. Men vi resonerade som så, vad kommer vi ha för glädje av att ha X miljoner på kontot om vi inte omsätter det i något som ger oss lycka, energi, glädje och en mängd andra saker. Visst, vi räknade på det och gjorde det ansvarigt, men i princip det enda som var viktigt för mig var att vi inte sabbade vårt framtida liv som pensionärer.

Därav så brukar min rekommendation vara till folk, köp boendet under ansvariga former. Låt det kosta, för vad ska du annars lägga pengarna på? På samma sätt som använd bufferten i situationer där det behövs, det är ju det bufferten är till för (hade en kompis som nästan vägrade använda bufferten under Corona när hans företag tappade typ alla omsättning). Se till att ha en plan för din pension, ha en plan för oförutsedda händelser (sjukdom, dödsfall, arbetslöshet etc) och om alla de boxarna är ikryssade kör på. Sikta på att på 10 år och då kan man dessutom skita i om det är dyrt eller billigt just nu.

Ja, det är mitt lilla måndagsrant. :slightly_smiling_face:

26 gillningar

Många bra svar i tråden tycker jag!

Jag upplever samma problem, jag känner mig ledsen och avundsjuk att jag inte kom in på bostadsmarknaden tidigare. Några av de jag känner som är 2-3 år äldre har trots lägre lön och “sämre” karriär kunnat köpa villor för sex miljoner som nu är värda tio miljoner, och har således en förmögenhet (medräknat bostad) som är 4 mkr högre. I praktiken inget jag gör i min karriär kommer någonsin att ge mig fyra miljoner kronor till.

Jag köpte en bostadsrätt förra året och det senaste årets värdeökningen på den (några hundra tusen) borde ju göra mig glad, men det gör bara att det känns meningslöst att försöka göra uppoffringar för att kunna spara 35% istället för 30% av inkomsten eller att ta mer våghalsiga karriärsbeslut när bostadsrättens uppgång motsvarar halva hushållets löneinkomster. Om ingenting jag gör spelar någon roll, vad är poängen?

Jag har egentligen bara ett enda val som har någon noterbar påverkan på min ekonomi, och det är följande: ska jag köpa en större bostad eller “stanna kvar” där jag bor nu? Det är en relativt enkel “ja/nej”-fråga, men den påverkar hela min framtid och det finns ingen som vet vilket svar som är rätt.

  • Om jag inte köper, och priserna går ner, är det toppen - jag kan köpa billigt senare
  • Om jag inte köper, och priserna går upp, kommer jag aldrig ha råd igen och jag har återigen “gått back” om miljoner
  • Om jag gör köper, och priserna går ner, så har jag åtminstone en bostad.
  • Om jag gör köper, och priserna går upp, så är allt toppen.

För att förtydliga, jag bryr mig egentligen inte så mycket om pengar, och jag är inte särskilt avundsjuk på andra personer heller. Jag tjänar bra och lever ett bra liv. Det jag tycker är mentalt jobbigt är att jag inte kan påverka mitt eget liv så mycket som jag hade önskat. Väldigt lite som JAG gör påverkar min ekonomiska framtid noterbart, istället är det marknaden som styr och jag åker bara med.

3 gillningar

Se det så här. Vi som bor i delar av landet där hus kostar under en miljon (och en hel del under en halv miljon) får inte ta del av den här utvecklingen alls.

Vi kan inte heller tillgodoräkna oss värdehöjande investeringar på samma sätt som andra.

Samtidigt så slipper vi höga kontantinsatser och dryga ränteutgifter. Vi har också goda möjligheter att faktiskt bo skuldfria i våra hus.

Den som idag bor någonstans med höga huspriser kan ju i många fall flytta till en plats med lägre huspriser. Det omvända blir ju väldigt mycket svårare.

Där vi bor så börjar så sakteliga priserna stiga. Ser det dock inte som något positivt.

Den enda som vinner på kraftigt höjda huspriser är de som kan antingen göra en exit eller flyttar till område med lägre huspriser.

Är jag bitter på grund av detta? Inte alls. Det är uppfriskande att bli mångmiljonär tack vare eget arbete och sparande och inte bara genom att man har köpt bostad i rätt områden.

10 gillningar

Tack för tipset, vi har övervägt det, men vill helst inte bli alltför bilberoende.

Jo det gav mycket, kul att höra hur ni har det och vad ni kämpar med. Bra jobbat med lägenheten! Tack för det tänkvärda angående att följa med kompisar hem. Helt sant det du säger.

Stort tack för din historia! Verkligen kul att höra den sidan. Det vanligaste är att man hör att folk gör uppoffringen med ett renoveringsobjekt och att man sen tjänar massa pengar vid försäljning etc., men det finns en baksida som du belyser fint.

Där håller jag inte med. Vi söker inget extravagant, till och med en lägre nivå än när vi växte upp, det är inte heller värdestegringen vi är ute efter.

Hoppas att svaren i tråden kan hjälpa även dig! Det känns bättre för min del men det är något man får jobba på tänker jag.

Jag känner igen mig i den sammanfattningen. Jag uttryckte det som att känna sig svag. Enda sättet, som jag ser det, att hänga med de som gjort bostadskarriär är att vinna på lotto eller starta ett superföretag eller dylikt. Via arbetande och månadssparande går i princip inte på hyfsat normala löner.

Sen har samtliga med bostäder som ökat kraftigt i värde inte varit duktiga på att investera etc., flera har nog konsumerat upp låneutrymmet på nöjen och annat flyktigt, så att de kan inte casha ut så mycket vid en exit. Därav kanske glappet är mindre än vad det verkar som.

Bra inställning :slight_smile: Kommer du kunna vara lika rationell den dagen ett barn behöver en bostad i en storstad, och en hyfsad del av sparandet kommer behöva rensas för att kunna vara till hjälp, kontra de som bor i större städer och kan utöka bolånet litegrand?

1 gillning

Om värdet på bostaden upp rejält så kan du ju “casha ut” även om du håller avbetalningen kring 15% eller 30%-sträcket (dvs. köper bilar, båtar och renoverar för allt man amorterar).

  • Du köper en villa för 8 mkr, 15% kontantinsats (1.2 mkr)
  • Amorterar 15k/mån i två år (=360k)
  • Du köper en bil för 360k och bakar in den i lånet, du är tillbaka på 15% kontantinsats
  • Året efter säljer du villan för 12 mkr (15% värdeökning i tre år), betalar av lånet på 6.8 mkr och har nu 5.2 mkr i handen (och en nästan ny bil) när du för tre år sedan hade 1.2 mkr

(Alternativkostnaderna att jämföra här med är om du t.ex. bott i hyresrätt och investerat dina 1.2 mkr i börsen istället. Kanske för att du satt med 1 mkr i kontantinsats och väntade på att spara ihop lite mer, istället för att dyka på första bästa).

Tack för berömmet, insikterna och de kloka tankarna.

Att omsätta pengarna känns helt OK, det skaver bara av vetskapen att de som flyttar ut nu kan sälja med vinst, vilket innebär att pengarna vi har gnetat ihop går till säljarna, som i sin tur köpte med låg handpenning och resten på lån. Summa summarum går vårt sparande till de som gjort bostadskarriär, och eventuellt också sparat under denna tid, alltså dubbelt “slag” mot oss och vårt sparande, om jag gör mig förstådd.

Dock leder inte detta tankesätt till annat än att vi inte köper huset, och att jag känner mig dålig. Frun är mer positiv så får försöka lyssna på henne.

Du har helt rätt. Vi känner oss bekväma med att rensa sparpengarna och bygga upp det igen, och är inte oroliga att någon yttre omständighet kommer ställa allt på ända. Får jobba på det mentala bara för att inte gå in i husköpet och känna sig som en loser, vilket jag jobbar på nu. Det tar även glädjen ur hela grejen.

2 gillningar

Jag håller med, glappet finns där onekligen, men om man slänger på utlandsresor, renoveringar man inte får igen vid försäljning, allmän konsumtion, etc. så är glappet mindre :slight_smile: Vidare har gemene man inte mycket kvar att spara om man amorterar 15k per månad (plus alla andra utgifter man har (mat, ränta, etc. etc.)). Den som inte amorterar 15k kan spara dessa, om man är förnuftig.

Jag håller dock med dig, den som har tagit del av värdeökningen på bostäder ligger långt “före” de som inte varit med. Då försöker jag argumentera på ett mer optimistiskt vis, om inte annat för att man mentalt inte ska känna sig som en loser.

Min poäng är att de oförnuftiga grejer du gör helt äts upp av värdeökningen. Du kan bränna en miljon på att göra meningslösa renoveringar, resa i förstaklass och köpa en dyr bil men bostaden går ändå upp med många gånger det värdet.

Valet att köpa en dyr bostad påverkar MYCKET mer än något annat val du gör.

Detsamma gäller givetvis åt andra hållet också: går bostaden ner jättemycket och du förlorar jobbet och behöver sälja förlorar du absurt mycket mer än vad du gör på att konsumera lite för mycket thailandsresor.

Vad spelar det egentligen för roll hur mycket boendet är värt? Min bror har lägre lön än jag och bor i ett hus som kanske är värt 13 mkr. Mitt hus är värderat till 5,6 mkr. Min bror har förstås lite mer lån än jag men netto kanske han ligger på 10 mkr plus och jag på 4 mkr. Är det här en anledning för mig att vara missnöjd? Upplever jag att jag “inte hänger med”? Jag har inte alls tänkt tanken och uppfattar hela frågan som oviktig.

Värdet på boendet är ju i någon mening låstsaspengar som inte går att göra något med. När jag dör kommer förstås arvets storlek att påverkas men det är ju inte hela världen. Att det alls blir ett arv av anständig storlek är ju bra men i övrigt känns detaljerna oviktiga.

Min bror har i princip inget sparande alls. Alla pengar går åt. Jag kan lägga undan halva lönen ttill att köpa aktier, om jag inte har en massa andra påegående dyra projekt. Jag uppfattar möjligheten att lägga undan pengar som fullt i paritet med min brors högre gfastighetsvärde. De pengarna har jag ju glädje av och kan göra något med.

Min bror äger boendet tillsammans med sin sambo. Skulle deras relation ta slut pajar hela bygget. Jag äger mitt hus själv och kan utan problem bo kvar om livet skulle förändras. Där min bror bor är billinnehav ett måste och många har två bilar. Där jag bor behövs ingen bil egentligen. Just nu har jag bil men det går att avveckla den. Jag ser det som en vässentlig långsiktig poäng att inte vara beroende av bil. Om/när samhället börjar ställa om mer på allvar kan jag plocka bort bilen enkelt.

2 gillningar

Ganska litet, tills det spelar väldigt stor roll :slight_smile:

Tankeexperiment: om tio år har bostadspriserna dubblerats. Ditt brors hus är värt 26 mkr, ditt är värt 11.2. Om din bror säljer sitt hus och köper ett motsvarande ditt så har din bror nu samma hus som dig och kanske tio miljoner kronor i handen, och kan gå i lyxpension. Du har fortfarande ditt hus, och kan inte sluta jobba. Dina möjligheter att investera lite mer i aktier, slippa köpa bil osv. är ingenting i relation till tio miljoner kronor.

Samma sak gäller tvärtom: blir det världskatastrof och ni båda förlorar jobbet och allt ert sparande och ni behöver sälja era respektive hus för halva nuvarande värdet, så går din bror back flera miljoner mer än vad du gör.

Poängen är att hur mycket ni väljer att spara undan, vilken livsstil ni väljer att leva nu osv. inte spelar en SÅ stor roll för framtiden. Däremot påverkar värdet på era hus er väldigt mycket i framtiden.

Jag tror inte riktigt på den bild du målar upp här. Jag tror inte på att varken mitt eller min brors hus kommer att öka i värde på ett så radikalt sätt. Det framstår som mer sannolikt att de kan öka i värde mer måttligt eller sjunka i värde. Det spelar egentligen inte så stor roll.

Jag har inte som mål att sluta jobba. Jag planerar tvärtom att jobba kanske till 70 eller längre än så. Däremot kanske jag skulle vilja gå ner i arbetstid framför allt de sista åren efter 65.

I rikare områden är det vanligt att man efter att barnen flyttat hemifrån väljer att sälja huset och flytta till lägenhet i innerstan. Där jag bor är det vanliga att man bor kvar. Jag ser inte frågan som så intressant. Jag räknar med att bo kvar.

Absolut - det är inte allas ambition att ha tio miljoner i handen. “Var nöjd med vad du har!” är ett populärt mantra, och det är ju en lösning.

Men jag tycker inte alls det är orimligt att inte vara nöjd, utan tycka det är jobbigt.

Nu har vi ju valt att inte skaffa barn, så det argumentet faller bort för oss. Sedan kan man inte redan nu säga att storstäderna fortfarande kommer att behålla samma attraktionskraft, eller att eventuell avkomma vill stanna kvar i Sverige. Bostadssituationen på vissa håll i Sverige återfinns inte överallt.

Det har du rätt i, men allt annat lika kommer de som äger i större städer ha andra möjligheter att finansiera barns flytt eller ens egna drömmar, eller som du skrev, flytta till en mindre ort och ha x antal miljoner på banken.

Jag gillar din inställning, ska försöka ta till mig den, ville bara försöka utmana den med den typ av tankar jag får när jag försöker ha dina tankebanor :slight_smile: