I dessa dyra tider, så märker jag att det påverkar de omkring mig rätt mycket.
Mina släktingar som är pensionärer, de yngre om är studenter, är framförallt drabbade.
I vår familj har vi turen att ha ordentligt med kapital, så den högre räntan, dyrare elen etc., inte direkt påverkar våra liv. Jag vill hjälpa till i familjen. Jag vill ge alla med bolån ett “räntebidrag” och jag vill vara den som betalar för våra resor, mat och liknande, när vi gemensamt reser med släkten.
Men jag vet inte hur jag ska kunna göra detta utan att det framstår som drygt. Jag vill inte heller att det ska bli en massa “nej det behöver du verkligen inte göra…” etc. Jag vill bara betala för dem och sen pratar ingen något mer om det.
Har ni tips på hur man kan gå tillväga?
Framförallt är det att hjälpa till att betala räntebetalningar, elräkningar jag vill göra. Men vill gärna betala allt kring våra semestrar (vi har två årliga släktträffar där vissa behöver resa långt etc.).
Det här låter som en fruktansvärt dålig idé.
De som äger sina boenden (Har gott om pengar) ska du ge pengar till för att ha råd med sina räkningar, och de som hyr sitt boende (Inte har gott om pengar) ska du inte ge någonting till för att dom klarar av sina räkningar?
Det här låter som en vettigare idé, oavsett ekonomisk situation kan du hjälpa till med resor.
Till att börja med vill jag hylla dig lite för att du vill hjälpa dina släktingar och att du vill ta hand om dom. Det talar för en enorm omtänksamhet och ett stort hjärta.
Mitt enkla tips är att prata med dom, berätta hur dina tankar går och hur du känner med var och en. Det kan vara så att en del av dom inte vill ha denna hjälp och att du då inte gör dem den tjänst du upplever att du vill göra. För mig blir kommunikationen kring detta nyckeln. Lyft fram din sida av det och acceptera deras sida av detta.
Jag för egen del hade blivit lite förolämpad om min mamma ville betala mina räntekostnader. Jag och min sambo tjänar tillräckligt själva och har en god och sund ekonomi. Jag klarar mig själv och behöver inte denna hjälp - då tycker jag att hon ska unna sig själv något hon vill ha istället.
Jag delar nog Sebastians take här också att en semester hade jag haft lättare att “acceptera” som en gåva. Det innebär ett tillfälle där vi träffas och kan umgås något som jag skulle värdera enormt mycket högre än en betald räkning. Man vet aldrig när dessa möjligheter försvinner.
Återigen, det är en otroligt fin gest från dig. Det behöver dock inte betyda att alla uppfattar det på samma sätt utifrån deras perspektiv. Kommunikationen blir nyckeln.
Exakt min tanke. De flesta vill klara sig själv är min känsla. Det kan vara svårt att ge. Men också att ta emot. Kommunikation utan att tjata, så att de vet att du är villig att hjälpa om hjälp behövs, är nog vägen fram.
Definiera villkoren / omfattningen / tidsram för ditt föreslagna stöd, och berätta därefter om ditt förslag när ni har möjlighet att träffas fysiskt under lugna former.
Jag har själv hamnat i situationen där jag velat hjälpa till och har efter många år lärt mig hur människor fungerar gällande att ta emot gåvor:
Väldigt få vill ta emot gåvor som ska underlätta deras vardag. Detta för att man vill klara sig själv och att man är medveten om att man själv satt sig i den situationen (ingen annan som tvingade dem att köpa den dyra bostaden). Här ingår bostad och transport men även mat (man vill t.ex. inte bli bjuden på lunch)
Väldigt många är tacksamma för gåvor som inte är avgörande för deras liv men som sätter en guldkant på vardagen. Exempelvis resor, upplevelser, teknikprylar och leksaker. Dock viktigt att akta sig för att ge bort något som har omkostnader, t.ex. en bil (cykel går bra)
Det var ett intressant inlägg som väckte en del tankar. Jag har egentligen inget balanserat svar på frågan hur man ska gå till väga om och när man vill hjälpa sina släktingar. Det beror kanske på relation/familje/släkthistoriken.Och även på kommunikationen sinsemellan. Det ska kanske inte kallas hjälp utan gåva . Jag har aldrig känt mig förolämpad när jag fått ngn present(gåva) från mina barn eller från min sambo. Och hoppas/vet att det är ömsesidigt. I vissa stunder i livet är man själv i ”behov” av stöd ( även ekonomiskt) och i andra kan man dela med sig,stödja andra. Det är lite grann det jag menade med familje/släkthistoriken.
Avslutningsvist: ett stort tack Jan,Caroline samt mina älsklingar Freja och Elsa för en framstående resa till Rom.
