Jag fick beskedet igår att ett barn till en mamma i en förening min familj är med i fått svårbotad cancer. Jag känner inte barnet så väl, och inte mamman heller, men vi har ändå funnits i samma förening med ca 100 medlemmar i ca tio år.
När jag träffade henne pratade vi ett tag, vi sågs av en slump på parkeringen utanför, hon grät och vi höll om varandra, pratade om hur svårt det var, sjukhusbesök och annat.
Nu vill jag såklart hjälpa henne och hennes familj på bästa sätt men min fråga till er där ute, och kanske främst till er som varit en familj som drabbats av något liknande, vad vill man ha för hjälp?
När något liknande hände mig för ca tio år sedan, en tidigare kompis barn dog, så fanns jag inte där för honom. Jag var helt enkelt för rädd. Vi var inte nära vid tillfället men vi hade varit väldigt nära i tjugoårsåldern och sågs ändå några gånger om året. Det här mår jag dåligt över, aldrig mer att jag inte ska finnas där har jag lovat mig.
Min pappa var svårt sjuk i cancer när jag var barn. Det som skulle hjälpt oss som familj hade varit rätt enkla grejer.
Städhjälp.
Hjälp med matlagning och inköp.
Barnpassning.
Komma med fika och sig själv ibland.
Samtalsstöd, fanns i princip inte då.
Hjälp med vardagssysslor, om de bor i villa främst, så gräsklippning, trädgårdsskötsel, vedhämtning, osv.
Hitta på roliga aktiviteter för eventuella syskon, bio, lekland, utflykter osv. Dessa var oerhört givande för mig och mina syskon.
Mamma fick en hel del hjälp av släktingar, men det var en oerhört tuff och tidskrävande period. Främst för mamma men även för oss barn och övriga närstående.
Tack för ditt svar! Sånt här tänker jag mig också, att gå över med en gryta en kväll och bara säga att idag behöver de i vart fall inte laga middag.
Barnen i familjen är så stora att de sköter sig själva och det finns inte mycket att hjälpa till med där, men med huset kan man förstås hjälpa till. Kanske några biobiljetter för att tänka på något annat en stund.
Jag har tänkt att jag ska försöka skriva några rader, men det blir lätt bara ett “vi finns här för er” – vilket bara betyder att de måste fråga om hjälp, och det skulle de aldrig göra. Så man måste kliva in, och våga ta plats, även i deras svåra stund, och hjälpa aktivt.
Det gäller nog bara att dyka upp, eller säga på torsdag kommer jag med mat.
Att fråga är knepigt, för de flesta är stolta och vill inte vara en belastning. Så att bara göra är nog bättre, men med lite förvarning och fingertoppskänsla.
Som Melwa säger tror jag att folk ofta är för stolta för att säga vad de egentligen skulle vilja. Jag tror det bästa är att till en början göra oförargligt små saker som ändå visar att du finns där. Att ta med fika från ditt favoritbageri och komma på besök, etc. Börja litet, men närvarande. Jag hade i tonåren en väldigt nära vän som blev sjuk i cancer och närvaro var det mest värdefulla.
En av min frus kollegors son dog 8 år gammal och i efterhand så sa de att det som hjälpte mest var sådant som andra sagt tidigare. Komma med mat, ta hand om barnen, klippa gräs osv. Att låta dem bara få gå igenom det utan att behöva bry sig om allt sådant.
Håller också med om att om man säger ”säg till så kommer vi och hjälper till” oftast inte leder till något. Så var lite framfusig med fingertoppskänsla och ge av er tid och närvaro utan att fråga.