Hur kommer Riksbanken att agera nu när inflationen överstiger inflationsmålet?

Blev inspirerad av det senaste hos Cornucopia inlägget och ville dra igång en gissningslek vad ni tror konsekvensen blir av att inflationen nu är på den högsta nivån sedan 2008 (2,8%). Detta är såklart även lite relaterat till diskussionerna med @AuAgEric.

Ingves m.fl. kommer senast att ge oss ett svar den 25 november 2021 då nästa penningpolitiska besked skall presenteras.

Hur kommer Riksbanken att agera nu när inflationen överstiger inflationsmålet?

  • Räntebanan kommer justeras med en tidigarelagd höjning av räntan
  • Räntebanan ligger kvar efter att KPIF ersätts med KPIF-XE (KPIF exkl. Energikostnader) → “Här finns ingen inflation”
  • Räntebanan ligger kvar med hänvisning till att inflationen är tillfällig

0 röster

1 gillning

Jag gissar på att Riksbanken följer Husse och pekar på transitory inflation. Sen får man fundera på definitionen av tillfällig. Allt är ju tillfälligt i ett större tidsperspektiv.

4 gillningar

Och de flesta verkar få rätt :slight_smile:

4 gillningar

Att tro att inflationen ligger på 2,8% är bara löjligt, centralbankerna måste sluta justera sina ”korg med items” som passar deras agenda, snacka om att flytta målstolpen hela tiden…

Sen borde alla andra centralbanker sluta följa fed slaviskt, fed har även ansvar för arbetslösheten vilket jag inte vet någon annan centralbank som har…

#endthefed

3 gillningar

Vi är fortfarande i fas 1 på Trauma-trappan.

  1. Förnekelse
  2. Ilska
  3. Förhandling
  4. Depression
  5. Acceptans
3 gillningar

Drar alltid öronen åt mig när det börjar insinueras konspirationer eller liknande, så även i denna tråd. Riksbankerna gör så gott de kan med den data, de verktyg och den uppgift de har, varken mer eller mindre. Blir ju bara löjligt att skriva som att de medvetet försöker “gömma” någon inflation för att passa någon hemlig “agenda”.

14 gillningar

16 gillningar

När signalvärdet av centralbankernas agerande är så viktigt så kommer det alltid finnas utrymme för väldigt mycket tolkning kring det som kommuniceras.

Att beslutet kring noll-/minusränta är grundat i nån form av data har jag svårt att se eftersom att det aldrig testats förrut. (Fun Fact: På Riksbankens hemsida stod det t.om att det inte var möjligt med en styrränta under noll innan de faktiskt införde den)

1 gillning

Jag saknar alternativet KPI-XI (“Exklusive Inflation”)

Låt oss införa KPI-XI. Vi vi definerar den till exakt det vill att inflationen ska vara; 2 %. Eftersom den per definition inte tar hänsyn till inflationen utan är konstant, så kan vi också spara in på alla de kompetenta och säkerligen välavlönade riksbanksgissare som just nu jobbar med att just gissa.

Fördelar:

  • Billigt i drift
  • Alltid exakt svar
  • Marknaden har lätt att förutspå framtida inflation, för den är konstant

Nackdelar:

  • Ungefär lika dåligt verklighetsanpassat som KPI eller KPIF

Men eftersom den är lika dålig på att stämma som det vi redan har, men kommer med fler fördelar enligt ovan, så tycker jag att vi går över till denna. :rofl:

5 gillningar

Men vad är egentligen agendan? Vad är riksbankens mål? Vem sätter vad de ska försöka uppnå?

1 gillning

Jo jag vet vad som står där. Min poäng var mer att målen och riktlinjerna som riksdagen gett riksbanken inte riktigt är så hårt specade och inte heller är helt fria från motsägelser (sysselsättningsgrad vs KPI inflation).

KPI inflation behöver inte nödvändigtvis vara ett bra mått på den inflation som befolkningen upplever. Därmed eldar riksbanken på ekonomin när den inte bör om målet hade varit ett annat inflationsmått som ger högre inflation vid samma ekonomiska situation.

Det är heller inte nödvändigtvis så att den uppgift man får från riksdagen behöver vara det som är vad befolkningen vill ha. Det är trots allt staten och makthavarnas intresse som riksdagen står för.

Har nån koll på när målet blev just 2%?

Ursprungligen var väl målet att inflationen skulle vara stabil?

Om man leker med tanken att inflation är ett önskat läge (vill ändå tro att Riksbanken vill Sveriges bästa) men att det är svårt att säga detta öppet. Vad är då anledningen till att (och andra centralbanker) sträva efter detta?

Vice riksbankschefen Martin Flodén anser att riskerna för att inflationen överträffar Riksbankens prognos har ökat. Det uppgav han under årets andra utfrågning om penningpolitiken i riksdagens finansutskott.

”I ljuset av att inflationen legat under 2 procent många år är det välkommet att den nu har stigit. Det kan bidra till att inflationsförväntningarna inte blir för låga och stärka förtroendet för inflationsmålet. Inflationstrycket är inte särskilt starkt, vilket talar för att uppgången är övergående. Men jag tycker att riskerna för att inflationen ska bli högre än i vår prognos har ökat. Vi behöver löpande följa hur de höga energi- och producentpriserna påverkar andra priser, inflationsförväntningar och löner", sade Flodén.

Ibland tycker jag att de slänger sig med termen “Inflationstryck” utan att jag fattar vad de menar.

Tänker att man har ett dämpat inflationstryck om aktiviteten i ekonomin sjunker i allmänhet, men just nu är det väl snarare tvärtom?

Ja jag tror att “inflationstryck” är synonymt med KPIF-XE på riksbanks-svenska. Som ju de facto ligger under 2%-målet på 1,5% YoY.

2 gillningar

Mm. Sedan är ju målet i sig värt en egen forumtråd nästan … undrar om ens Riksbanken själva vet varför det är 2%

Det verkar inte finnas någon större vetenskap bakom det annat än att ~2% verkar vara lättare att justera räntor efter och att “det alltid varit så”.

Riksbanken skriver:

Varför just 2 procent?

Det viktiga är att inflationen är låg och stabil.

  • För hög inflation är problematiskt eftersom det brukar innebära att inflationen varierar mycket. Det skapar osäkerhet som påverkar ekonomin på ett negativt sätt (se ovan).
  • För låg inflation ökar risken för deflation, det vill säga att den allmänna prisnivån faller vilket historiskt har visat sig skapa stora problem i ekonomin.

Det finns flera skäl till att inflationsmålet sattes till just 2 procent då det infördes:

  • Inflationen var ungefär 2 procent när inflationsmålet introducerades och det var en vanlig nivå på inflationsmålet hos andra centralbanker.
  • Ett mål på 2 procent ansågs också ge ett tillräckligt stort handlingsutrymme för penningpolitiken, det vill säga att det fanns tillräckligt utrymme att sänka räntan för att få upp inflationen i lågkonjunkturer utan att räntan skulle slå i golvet (som de flesta då ansåg vara 0 procent).
  • Med en inflation på 2 procent underlättas också nödvändiga justeringar av relativa priser och löner.

Men det verkar ha sitt ursprung från en Nya Zeeländsk finansminister 1988 :sweat_smile: Where did the Fed's 2% inflation target come from? — Quartz

Why is the inflation target 2%?

When Don Brash became the governor of the Reserve Bank of New Zealand in September 1988, his country was slowly recovering from a spell of heated inflation; just a year or so previously, the rate had surged past 15%. At the time, central banks around the world certainly tried to ensure stable prices, but they used different measures to gauge their effectiveness: the exchange rates of their currencies, for instance, or the rate of growth of money supply.

“The Labour government at the time was very keen to deal with inflation” Brash remembered. “They instructed the Reserve Bank to get it down, without getting too precise about what getting it down meant.” A few months before Brash assumed his post, Roger Douglas, New Zealand’s finance minister, went on TV to talk about the government’s approach to monetary policy. This involved targeting inflation specifically—a method that had kicked around in economic literature for years but that hadn’t been implemented anywhere.

At the time of Douglas’ TV appearance, the inflation rate had just dipped below 10% for the first time in some years. Brash recalled that Douglas’ interviewer asked him: Was the government satisfied now, with this lower level of inflation?

No, Douglas replied, adding that he’d ideally want an inflation rate of between 0 and 1%.

The remark was entirely off the cuff, Brash said, but now that it had been made, the Reserve Bank had to work out what the inflation target should be. After Brash joined the Reserve Bank, he and his colleagues learned from the literature on cost-of-living estimates that there tended to be an “upward bias” to these calculations—that an inflation rate worked out to be 1.7%, say, might in reality be closer to 1% or 0.7%.

Brash and his team estimated the bias for New Zealand to be around 0.75% and rounded it up to 1%, which gave them a maximum target boundary of 2%. “It wasn’t ruthlessly scientific,” Michael Reddell, one of Brash’s colleagues at the Reserve Bank, admitted. But once the target was set, its gospel had to be spread, so that people could factor the 2% figure into their economic activities. “I spent an endless time traveling the country,” Brash said. “I talked to farmers, to Rotary groups, to anyone who would listen, saying: ‘This is going to be the target, so adjust your plans to that, or the social and economic costs will be considerable.’”

4 gillningar

Det är naturligtvis vansinne att vi har haft krisränte-nivåer i högkonjuktur för att uppnå ett mål som det inte viss ett tydligt syfte med att vi satte… “låg och stabil inflation” låter väl bra som det är :sweat_smile:

1 gillning