Hur mycket är det rimligt att lägga på att försöka få tillbaka livskvaliteten när allt känns osäkert?

Ett rikare liv Emotionella sidan av pengar
1

Ber ödmjukast om hjälp med att resonera kring ett hälsoval. :heart:

Jag sitter i en för mig tuff situation där jag känner att jag varken vet ut eller in, och skulle verkligen behöva hjälp att samla mina tankar.

Hösten -24 genomförde jag tre operationer av min ena fot vid ett och samma tillfälle – Hallux Valgus och två Mortons neurom. Tyvärr har operationen blivit allt annat än bra.

Från att ha varit väldigt aktiv i vardagen med promenader, vandring, dans, skidåkning och jogging kan jag idag med nöd och näppe ta mig fram i vardagen.

Samtidigt står jag inför en uppsägning och känner att jag inte orkar kämpa på jobbfronten också. Det har varit två slitsamma år sedan operationen genomfördes. Jag drömmer om ett liv där jag inte behöver förvärvsarbeta mer än i låg grad och med enklare arbetsuppgifter – helst inte alls. Jag har räknat på det och kommit fram till att det är på gränsen att jag skulle klara mig ekonomiskt.

Den opererande läkaren verkar inte kunna hjälpa mig mer. Jag har även varit på second opinion, där man bedömt att det inte finns så mycket att göra. Det har jag själv svårt att släppa, eftersom mina symtom tyvärr får mig att misstänka stumpneurom. Som jag har förstått det kan det uppstå när avklippta nervändar försöker läka men i stället bildar en ny, mycket smärtkänslig nervknuta.

Nu går jag i tankarna på om jag kanske rentav ska betala privat för att få en ordentlig bedömning av om det finns någon möjlighet att korrigera eller på annat sätt behandla det som blivit fel.

Samtidigt känner jag stor oro inför ekonomin och den stundande uppsägningen.

Det jag tycker är så svårt är att jag inte vet vad en privat bedömning eller eventuell behandling skulle kunna kosta – och framför allt inte om det faktiskt skulle kunna leda till en bättre livskvalitet på sikt.

Jag känner mig ledsen över att jag ens överväger att lägga pengar på detta när ekonomin samtidigt är så osäker. Samtidigt känner jag skam över att jag ens tvivlar på att lägga de pengar som krävs för att eventuellt få tillbaka ett liv som fungerar.

Så det jag egentligen skulle behöva hjälp med är att resonera kring hur man kan tänka i en sådan här situation utan alla dessa skuldkänslor

Hur skulle ni ha resonerat kring att lägga pengar på en privat bedömning, behandling och eventuell operation när ekonomin är osäker? Hur hade ni vägt kostnaden mot möjligheten till en eventuell förbättrad livskvalitet? Och finns det något jag kanske inte har tänkt på eller borde undersöka innan jag bestämmer mig?

Jag är inte ute efter att någon ska ställa en diagnos här, utan framför allt efter andras tankar kring själva beslutet och hur jag kan sortera mina egna tankar.

Tack om någon orkar läsa och dela med sig. :pensive_face::heart:

7 gillningar
3

Hej och beklagar att du verkar vara i en liknande sits som mig för 10 år sedan.

Först, några frågor.

• Är vårdskadan registrerad och utredd?
Du kan ha rätt till ersättning från LÖF.

• Har du haft kontakt med Försäkringskassan? Låter som du kan behöva vara sjukskriven om inte vardagen går ihop.

• Har du fått någon ersättning via dina andra försäkringar?

• Har du haft kontakt med en smärtspeciallist?

Mina tips.

Be först om en remiss till en specialist inom allmänna vården, funkar inte det, kolla om du kan hitta en privat specialist. Ett första möte är oftast inte jättedyrt och kan ibland bekostas av din region eller dina privata försäkringar.

Jag fick själv leta upp en av nordens experter på fotleder efter alla mina feloperationer i min fotled och min lokala ortopedläkare inte hade kompetensen att fixa hens misstag. Jag fick då läkarbesök hos en privat vårdgivare, vård och operation bekostad av min region.

Sen resulterade den vården i nervskador likt dina, som blev registrerade och godkända hos LÖF, vårdens försäkringsbolag.

Jag får idag 100% sjukersättning, delvis på grund av min kroniska värk, men också delvis på grund av en posttraumatisk hjärntrötthet. Så får livränta både från LÖF och AFA.

Min senaste operation för fotleden var 2013, så det kan ha skett vissa ändringar sen dess.

Säg bara till om det är något jag kan vägleda kring, är rätt berest i vård och myndighetsdjungeln, så jag vet hur frustrerande det ofta är. :pink_heart:

18 gillningar
4

Det hade jag gjort.

3 gillningar
5

Tänker att det beror på hur situationen ser ut i övrigt. Är du till exempel ensam med minderåriga barn eller har du bara dig själv att tänka på. Kanske till och med en partner som stöttar?

Du skriver om ”skuldkänslor” för att du sätter dig själv och din hälsa först. Släpp det! Om du inte tar hand om dig själv först kan du inte ta hand om andra heller.

I praktiken måste kostnaderna dock vägas mot annat. Med barn att ta ansvar för måste deras behov komma först. Men allt annat är mindre viktigt, enligt mig.

Även jag har tyvärr erfarenhet av skador, om än inte lika allvarligt, och skulle absolut prioritera vidare utredning/behandling om det skulle medföra ökad livskvalitet.

6

Om du tror att du blir lugnare av ytterligare en second opinion hos en privatpraktiserande läkare så betala för det besöket, men blir rådet hos den privatpraktiserande ytterligare operationer i området så tänk dig mycket noga för.

Man kan tro att en hallux valgus osteotomi är en liten simpel operation som är i princip riskfri. Det är den inte och det är inte så där alldeles sällsynt med upplevda komplikationer efteråt. Så att börja greja i op.området ytterligare gånger skulle iaf jag akta mig för. I synnerhet hos privatklinik faktiskt, för din risk är deras vinst.

Men nota bene, jag säger inte att det inte kan vara värt ett försök till med operation men det kräver mkt noga eftertanke då risken (speciellt om det faktiskt är nervpåverkan det rör sig om, trodde dina två första ortopeder oxå det?) kan bli att du hamnar ur askan i elden.

3 gillningar
7

Den är varken registrerad eller utredd som vårdskada.

Jag har slitit mitt hår för att få hjälp från ortopedläkaren, även så min vårdcentral.

Dom bollar mig fram och tillbaka och är inte särskilt intresserade av att ta i problemet.

Ortopeden menar att dom inte kan göra mer och vårdcentralen menar att det är till ortopeden jag behöver vända mig.

Sjukskrivning är inte aktuell pga foten då jag sitter på kontor.

Det är väl i så fall pga emotionell utmattning efter allt slit med den offentliga vården.

Behöver dessutom mina kollegor än mer nu då jag lever ensam.

Jag har äntligen lyckats hitta en specialist utanför min region, därav mina funderingar kring huruvida jag ska gå vidare.

Tack :yellow_heart:

3 gillningar
8

Tack för påminnelsen!

Den tar jag med mig.

Det är lätt att bli fartblind…

1 gillning
9

Jag har bara mig själv att ta hänsyn till. På gott och på ont.

10

Jag skulle börjat där.

Av det korta du beskrivit, så låter det som en vårdskada. Det bör utredas. Jag hade tur i oturen att mina vårdgivare själva anmälde mina skador, men ofta behövs nog en tredje part.

Men viktigast är att få klarhet i om det finns några vårdalternativ, kanske går det behandla. Om inte, så är smärtkliniker en resurs som kan ge verktyg och tips kring hur man kan lära sig leva med värken. Jag fick bra hjälp av dom.

Min värk är kvar, men fick lättare att hantera den efter mina veckor där.

4 gillningar
11

Varför skulle du få skuldkänslor?

Det finns ingen annan som kommer sätta dig på högsta prioritet. Om du inte heller gör det på grund av att det kan kosta dig pengar nu lär det troligtvis kosta dig ganska mycket mer i längden.

12

Jag vet så lite om din exakta situation och det jag skriver nu hoppas jag att du inte tar illa upp av. Men min tanke är att du beskriver din nuvarande situation i väldigt dystra ordalag. Typ som att du bara till nöds tar dig fram i vardagen men inte kan göra det du gjorde innan operationen, att ditt liv inte fungerar, skuldkänslor (för vad?) osv.

Du skriver inte hur gammal du är, men min egen upplevelse är att med åren så kommer det repetitivt saker som inte alls fungerar som det gjorde förr. Det är för den absoluta majoriteten det som är livet. Även om det alltid finns det där relativt lilla klientelet som åldras, men fortsätter att vara tjugo år i både kropp och psyke. Den där minoriteten tror iaf jag att man helt ska glömma, för att jämföra sig med dem (eller med sitt eget unga jag) innebär att ständigt förlora matchen.

Fundera istället mer på det som faktiskt fungerar, var nöjd med det och inse att både åldrande och diverse andra omständigheter faktiskt är relativa “bekymmer”. Jag menar inte att nedvärdera dina upplevelser, men du har nu flera faktorer i ditt liv som upplevs negativa och till slut kommer tuvan som stjälper lasset och då blir alla upplevda problem gärna förstorade.

Väldigt mycket i livet handlar om vilka erfarenheter man har, vad man gått igenom antingen själv eller inom närmaste familjen, vilka perspektiv man fått och ffa. vilken inställning man har, eller kan lära sig att få.

Det låter kanske tröstlöst, men min tro är att saker som inte går att göra ogjorda (som exv stigande ålder, diverse krämpor o.dyl) gör man bäst i att bara acceptera och sedan hitta sätten att hantera den verklighet som nu råder och inse att man faktiskt kan leva ett gott liv trots allt :flexed_biceps:

Jag önskar dig all lycka till framöver :revolving_hearts:

2 gillningar
13

Någon här på forumet får gärna korrigera mig om jag har fel, men vårdskadan behöver inte vara registrerad eller utredd hos vårdgivaren för att kunna anmälas till LÖF. Man måste däremot ha klagat hos vårdgivaren och vårdgivaren ska ha fått . möjlighet att svara innan man kan anmäla till IVO. IVO utreder inte händelser längre än 2 år tillbaka och tar inte ställning till ekonomisk ersättning. Det är alltså LÖF som gäller. Det som krävs för att LÖF ska utreda är att händelsen uppstått i samband med vård hos vårdgivaren inom regionen, ej privat vårdgivare samt att det finns journaldokumentation. LÖF gör sin egen utredning med egna sakkunniga och beslutar om händelsen ska klassas som vårdskada och om man är berättigad till ersättning. Om det gäller privat vårdgivare är det vårdgivarens försäkringsbolag som tar ställning till ersättning. Du kan kontakta Patientnämnden som kan hjälpa att reda ut detta och samordna kontakten med vårdgivaren och med LÖF om du inte vill göra en egen anmälan till LÖF.

5 gillningar
14

Tack för att du tog dig tid att skriva och för att du delar med dig av ditt perspektiv.

Jag tar inte illa upp :heart:

Jag tror däremot att det kanske finns en liten missuppfattning kring vad jag försökte beskriva.

Det handlar inte så mycket om att jag har svårt att acceptera att kroppen förändras med åren eller att jag inte längre kan göra allt jag kunde som yngre. Det hade jag nog haft betydligt lättare att förhålla mig till.

Det som känns svårt är att jag före operationen var väldigt aktiv och mer än fullt fungerade i vardagen och att jag efter operationen har fått en kraftigt försämrad funktion och mycket besvär.

Det är alltså inte mitt ”unga jag” jag jämför med, utan med hur jag faktiskt fungerade precis innan operationen.

När jag skriver att jag med nöd och näppe tar mig fram i vardagen menar jag faktiskt att min fysiska förmåga har blivit väldigt begränsad.

Jag har inte bara behövt släppa jogging och skidåkning, utan även sådant som promenader och att röra mig normalt i vardagen har blivit svårare.

Samtidigt har såklart gemenskapen jag haft med mina aktiva vänner gått förlorad.

Därför har jag svårt för att bara tänka att detta är en naturlig del av åldrandet och något jag bör acceptera.

När det gäller skuldkänslor uttryckte jag mig olyckligt.

Jag känner inte skuld utan snarare en skamkänsla kring att ens överväga att låta bli att betala privat för att försöka få hjälp. En del av mig tänker att om det finns en möjlighet att få tillbaka ett fungerande liv, hur kan jag då ens överväga att avstå på grund av pengar?

Samtidigt finns den andra sidan, jag står inför en uppsägning och min strävan har hela tiden varit att försöka checka ut i samband med den.

Vilket jag är rädd att inte klara då marginalerna är små redan utan att lägga pengar på privat vård.

8 gillningar
15

Jättebra råd. Det kan upplevas som att man håller på med “victimblaming” när man ger såna råd (som i princip är direkt hämtade från Stoicismen.)

Jag skulle uppmuntra OP att läsa lite om Stoicism, specifikt om det som kallas “negativ visualisering.” Det handlar precis om att träna sig att istället för att tänka i banor som “tänk vilken otur jag har som inte har X och Y” fokusera på tankar kring “tänk vilken tur jag har som ändå har Z”. Speciellt om X och Y är faktorer man inte har nån kontroll över. Många i svåra situationer har funnit att praxis från stoicismen har hjälpt att få en mer positiv attityd.

Specifikt till OP som verkligen verkar sakna sitt tidigare, aktiva liv: Du ska naturligtvis försöka bli bättre, men att fokusera på vad du inte kan göra längre hjälper inte. Fundera istället på vad som kan vara ditt “Z” ovan, vad är det i livet som du kan göra som du uppskattar. En specifik negativ visualisering i ditt fall skulle tex kunna vara nånting i stil med “vilken jävla tur jag har haft som inte sitter i rullstol.”

1 gillning
16

Tack, och jag håller med om mycket av det du skriver.

Jag försöker faktiskt redan göra just det.

Se vad jag har och vad som fortfarande fungerar.

Som tur är har mycket att vara tacksam för :folded_hands:

Men det var egentligen inte riktigt det min fråga handlade om.

Jag försöker inte få hjälp med att träna mig i att acceptera att jag inte längre kan leva som tidigare. Jag försöker ta ställning till om jag ska undersöka om det faktiskt finns något som går att göra åt situationen.

Jag kan tänka, vilken tur att jag trots allt kan göra X och Y och jag skulle gärna vilja undersöka om jag kan få tillbaka lite mer av min funktion.

För mig står de tankarna inte i motsats till varandra.

7 gillningar
17

Alltså jag vet inte om du tycker att jag förenklar din frågeställning, men du kan kanske ta reda på vad ett första besök på den där privatkliniken kostar och som jag skrev initialt gå dit för att få vetskap om de anser att något går att åtgärda och till vilken kostnad. Antingen finns det realistiska och tillförlitliga alternativ, eller så finns det inte. Men oavsett vilket så kanske acceptansen blir lättare om du uttömt de möjligheter du har.

En första undersökning bör ju inte medföra någon gigantisk kostnad… så om du har råd med det besöket, vilket du sannolikt har då du planerar någon form av FIRE om jag förstått dig rätt, så boka det där första besöket och hör vad de säger och överväg sedan noga de svar du får. Kanske tom. beställa en ny mottagningstid hos de läkare i offentlig vård som du redan varit till och höra deras inställning till de givna förslagen.

Begär ut journalkopior, opberättelser, röntgensvar osv från dina tidigare besök och operationer och ta med dig :+1:

1 gillning
18

Jag tror det ör precis det jag har landat i här ikväll. Tack :yellow_heart:

3 gillningar
19

Värt att notera. Detta kommer oftast med en kostnad, ofta x kr per sjukhus.

Så fråga vid bokning om dessa behövs. Kanske att man själv numera kan spara ner delar av journalen från 1177 om det är nyare anteckningar.

Begärde själv ut journalkopior i våras, gick på 1100kr.

2 gillningar
20

Sannolikt blir svaret nej. Privatkliniken är garanterat villiga att göra om både röntgen och allt annat som behövs för ett ställningstagande… men knappast gratis.

21

Så var det inte för mig. Så byt ut garanterat mot eventuellt.

Min privata läkare fick en CD med mina bilder på.

1 gillning