Att utforma stödsystem på alltför exakta sätt straffar sig lätt. Det är alltid någon som bor 1 km för nära jobbet eller som har 100 kr för låg kostnad. Man kan också ha olika förhållanden som gör att kostnaderna inte syns fullt ut. Att ge alla ett fast stöd är en enklare lösning. Att några får stödet som inte behöver är mer hanterligt än att personer hamnar utanför och vädrar sitt missnöje på olika sätt.
Om du bor i en storstad, klarar av kostnaderna vid räntehöjning och kan bo minst tio år i bostaden är det rimliga just nu att låna så mycket du bara kan och köpa det dyraste du kan och sedan hålla andan. De som har gjort detta någon gång de senaste tre decennierna har varit vinnare. Försiktiga generaler som jag själv har orerat lika länge om att kraschen snart kommer utan att det händer…
1 gillning
Nåja, för 3 decennier sedan var det lite annorlunda.
På 90-talet när vi köpte hus och bostadsräntorna låg över 10% var det rationellt att amortera för att få ned räntekostnaderna.
Då fanns för övrigt både hög fastighetsskatt och förmögenshetsskatt där husets taxeringsvärde fanns med i underlaget för förmögenhet.
Vi var i samma situation i höstas när vi köpte hus. Vi valde att köpa ett dyrt hus men där vi kan cykla till jobbet båda två. Förvisso har vi bil men använder den inte till vardags.
Resonerar att bilpendling för två personer kostar lika mycket som räntan på vårt dyra hus. Så stirra dig inte enbart blind på boendekostnaden. Vi band dessutom vårt lån på 5 år - så att ska kunna känns oss hyfsat trygga.