Vården är dålig på grund av att den är bra. Låt mig utveckla:
Svensk sjukvård förstatligades på 50-talet efter andra världskriget. Det föddes också många barn. Det var sju vuxna med jobb per pensionär, och en tiondel av jobben var inom offentlig sektor.
Antalet pensionärer per vuxen med jobb har sedan ökat i takt med högre kvalitet i sjukvården. Priset har hållits lågt, men kostnaden ökar. Antalet som söker vård ökar också. Inte konstigt med tanke på den åldrande befolkningen, ensamhetsepidemin bland unga och gamla.
Antalet pensionärer är idag 2,3 miljoner.
Sveriges vanligaste jobb är idag undersköterska inom hemtjänst, hemsjukvård eller äldreboende
3,4 människor jobbar i privat sektor och 1,5 miljoner i offentlig sektor
Försörjningskvoten gör det alltså mycket tyngre ekonomiskt att vara en arbetande vuxen idag. Vi har gått från 7 personer med jobb per pensionär till 2,1 med jobb.
Om femton år kommer kvoten ligga på ungefär 0,8 vuxna i arbete per pensionär. Det kan vi veta eftersom vi vet hur många barn som kommer bli vuxna inom de närmaste åren. De människor som förväntas kunna försörja de nästa två-tre decenniernas pensionärer är redan alla födda.
Det finns, och kommer finnas, fler och fler att ta hand om. Skattetrycket har ökat sen alla förmånerna infördes. Det lönar sig mindre och mindre att arbeta. Färre och färre unga män får jobb, och färre och färre av de unga kvinnorna blir sambo eller fruar, vilket leder till ännu färre barn som föds. Fler och fler behöver pension, hemtjänst, sjukvård.
Kvaliteten i sjukvården ökar, men kvantiteten kommer inte ikapp vår demografi.
En höjd pensionsålder hjälper föga, för när problemet slår som hårdast så kommer majoriteten av våra åldringar vara runt 80-90 år.
Kanske kommer unga män helt checka ut från ett skattebetalande yrkesliv när pensionärer och kvinnor röstar fram en massa tunga bördor för männen? Skatterna slår ju otroligt orättvist mellan könen.
Hur stora har behoven varit? Hade ni sökt vård om den kostat en halv månadslön. Eller var det “villhöver” vård där personalen kanske tyckte det var lite pinsamt att lägga fokus på så små problem?
Jag kan tänka mig att kvaliteten och bemötandet skiljer beroende på om det är vardagsmående eller riktiga medicinska problem. Iom att det knappt finns någon tröskel för att söka vård så måste man ju prioritera i flodvågen av vårdsökare på något vis.
Att de knappt vill skriva remiss och att du pratar om preventivt tänk tyder väl lite på det, eller?
När man tänker på det är det väl inte konstigt. Det har gått några generationer sedan man kunde vänta till nästa dag för att… ja, vad som helst. Det är väl inte många människor i dessa internettider som tycker att det är naturligt att behöva vänta? Allt ska helst ske precis när man har fått idén.
Min erfarenhet är att vid akut vård fungerar svensk sjukvård alldeles utmärkt och snabbt.
I stockholm har kedjan vårdcentral följt av remiss till specialistinstans (ofta privat typ Ersta, sergelkliniken mfl ) fungerat snabbt.
De fall i bekantskapskretsen där det funkar sämre är vid odefinierbar smärta, yrsel och liknande svårdiagnosticerade symptom.
Problemet är när det inte går att få en tid förrän efter ett par månader eller som på min förra vårdcentral inte alls, tiderna var slut. Då åker folk till akuten fast det inte hade varit nödvändigt.
Näe, det är knappast hur enskilda anekdotiska fall upplever vården som räknas.
Det är den korrekt sammanställda statistiken som är det intressanta att följa. Det kommer ALLTID finns exceptionellt bra och dåliga exempel, precis som det finns inom alla produkter och tjänster. Det intressanta är hur det ser ut för den stora massan.
Faktiskt konstaterade dåliga fall, t ex när någon dör på grund av felbehandling finns det rutiner för att följa upp.
Jo, man får välja vårdcentral. Där jag bor finns det flera men det är ju inte likadant överallt. Bytet gjorde det lättare med tider men ändå ganska lång väntetid. De har ju också ”akuttider” men då är man ju lite där igen, att man ringer på morgonen och bokar en sådan fast det inte är nödvändigt.
På det sätt svensk sjukvård finansieras utgörs kunden (om man nu alls ska tala om en sådan) av det skattebetalande kollektivet, inte den enskilde patienten. Den som har störst behov av vård ska ges företräde till desamma, även om någon annan skriker högre eller är mer missnöjd - för att översätta lagtexten till talspråk.
Jag skulle gärna vilja ge perspektivet från en läkare som jobbar inom offentlig sektor. För tillfället gör jag min AT-tjänst, vilket innebär att jag roterar runt mellan internmedicin, psykiatri, kirurgi och allmänmedicin, det vill säga både sjukhus och vårdcentral.
Sjukvård är inte en tjänst på det sätt som många tänker att en tjänst skall vara. Vi ska erbjuda vård enligt tre principer; Människovärdesprincipen, Behovs- och solidaritetsprincipen och Kostnadseffektivitetsprincipen. I den ordningen. Vi arbetar också patientcentrerat, vilket innebär att patienten ska få vara delaktig i sin egen vård. Det betyder dock inte att du som patient har rätt att kräva viss vård, utan de medicinska prioriteringarna sköts av vårdpersonalen utifrån ovan principer.
När jag träffar en patient så ska jag framförallt utesluta farliga tillstånd (som kräver snabb utredning och behandling), sen skall jag försöka utreda de mindre farliga tillstånden och behandla och lindra det som går. Det preventiva är otroligt viktigt, och vi jobbar enormt mycket med det (framförallt yngre kollegor). Vad som är akut och inte brukar ofta patient och läkare vara oense om, och detta tenderar till att generera missnöje. Här ligger utmaningen i att vi ska förklara våra resonemang för patienten, vilket kan vara utmanande i sig då det som är självklart för en medicinskt utbildad person, kan te sig helt ologiskt för patienten. Och vi har inte alltid tiden att förklara allt i detalj.
Några utmaningar jag ser i sjukvården:
Patienter som ställer stora krav på utredningar som inte är medicinskt motiverade, eller som vänt sig till privata provtagningscentraler/nischade vårdgivare som sedan lämpar över alla avvikande prover till den offentliga vården.
Nedskärningar, ofta på viktig administrativ personal eller på hela medicinska enheter, vars patienter då läggs över på en annan enhet utan tillskott av resurser.
Fruktansvärt ineffektiva IT-system. I VGR arbetar vi i journalsystem som hör hemma på 90-talet, där remisser fortsatt faxas mellan enheter. En remiss till kollegan som sitter i rummet bredvid mig kan ta 2 veckor att komma fram.
Brist på AT- och ST-läkartjänster, vilket gör att läkare har svårt att komma framåt i sin karriär och specialisera sig.
Svårigheter att rekrytera sjuksköterskor och omvårdnadspersonal till slutenvården.
En befolkning som lever längre, och därmed är i behov av mer vård, ofta från flera olika instanser.
Med det sagt så tycker jag att vi ändock har en fantastisk vård i Sverige, och det är också upplevelsen från majoriteten av de patienter jag träffar. Sen har vi givetvis stora utmaningar, men jag har aldrig varit orolig för att folk runtomkring mig inte ska få den vård som krävs, när den behövs.
Det är alltmer tydligt att svensk sjukvård befinner sig i en djup kris. Om 20 år finns nog inte detta systemet kvar i dess nuvarande form tyvärr. Nu har jag främst samlat evidens från olika delar av Stockholmsområdet, där bilden klarnar allt mer. Förhoppningsvis är det lite bättre ute i landet.
Jag förstår av er som arbetar inom sjukvården att där även finns problem. Så är det såklart i de flesta sektorer, inget som ursäktar det dåliga bemötandet och den inkompetens som miljoner människor möter dagligen vid vårdcentraler och i kontakt med läkare.
Att vården ändå ‘är helt ok’ och ‘akutsjukvården funkar ju bra om något allvarligt händer’ är inte en respektabel nivå med det skattetrycket vi har i Sverige.
Det är också tydligt att det behövs ökad transparens och accountability i sjukvården. Kommer därför att starta ett sidoprojekt som fokuserar vid att betygsätta och ge transparenta reviews av olika vårdcentraler och läkare i Sverige, ett Glassdoor för sjukvården, för att påbörja resan mot att motverka den tystnadskultur som tycks råda i branschen.
Jag har läst ditt första inlägg ett par gånger nu, och funderar lite på vad du anser är en bra vård? Vad är det mer specifikt du tänker krävs för en bra vård?
Personligen tycker jag att vården behöver styras mer av folk från golvet, dvs vårdpersonal. Läkare bör också vara chefer i större utsträckning, något som saknas idag då de flesta läkare inte vill lämna det kliniska arbetet och det är svårt att kombinera chefstjänster med kliniskt arbete på ett bra sätt.
Sen håller jag helt och hållet med om att vi behöver större transparens och accountability inom vården. Olika typer av tjänster för recensioner av vårdcentraler och andra vårdinstanser finns det en del. Alla dras med samma problem, låga recensioner. Detta speglar oftast inte verkligheten eftersom det till största delen är missnöjda patienter som recenserar. Det hör inte till att vi ber patienter recensera vården utåt, bland annat på grund av sekretess. Interna utvärderingar sker dock regelbundet.
Jag tycker dock inte att vi ska se patienter som kunder. En patient är en person som kommer i beroendeställning, ofta i ett skört tillstånd och med stor rädsla eller oro för sin hälsa. De skall bemötas med empati, respekt, förståelse och nyfikenhet. De förtjänar medicinskt motiverad utredning och vård i världsklass, inom rimlig tid.
Men vi kan inte ha en offentlig vård där patienten kan kräva icke-medicinskt motiverade utredningar. Ser redan idag med fasa på privata provtagningsföretag och hälsokliniker som gärna gör extensiva (icke-motiverade) utredningar, utan att ta vara på svaren. Små avvikelser i blodprover skrämmer up patienten som sedan hänvisas till vårdcentralen för vidare utredning och vård. Dessa besök tar upp tid, och allt som oftast resulterar det enbart i ett nytt prov som då är normalt. Sen så förstår jag att folk vänder sig till dessa företag, då folk är väldigt välinformerade och hälsomedvetna idag. Kanske blir man inte så högt medicinskt prioriterad och får vänta med en tid till sin vårdcentral, vilket man inte har tålamodet till? Men mycket handlar också bara om bra reklam från företagen…
Jag är också proffspatient med runt tiotalet diagnoser. Mitt största problem är att få kontinuitet och att bli hörd och förstådd.
De senaste åren har jag dock hittat fram till en bra lösning, men det har tagit extremt mycket ansträngning och pengar.
Att få en kontinuerlig kontakt med en bra allmänläkare har varit A och O. Det krävdes en del pusslande men nu går saker äntligen åt rätt håll igen. Det är ju utmaningen när man är ett otypiskt fall, de vanliga vägarna är inte alltid att de fungerar. För mig som ibland har svårt att kommunicera verbalt har det varit guld värt att ha en läkare som är bekväm med att jag skriver brev och hen svarar på ens frågor. Kallar till uppföljningar och provtagningar när det behövs. Som ställer öppna frågor och lyssnar/läser det man svarar.
Sedan håller jag med om att akutvården på sjukhusen fungerar bra tills man kan avskriva något livshotande, överlämningen till den icke akuta vården lämnar dock mycket att önska.
Många pratar om det dåliga bemötandet men vad folk ibland missar är baksidan på myntet. Jag lägger enorma mängder tid på bemötandet i form av kompromisser, förklaringar och annat lullull som inte leder till att patienten faktiskt blir frisk fortare.
Att hålla på med allt “mjukt” påverkar utan tvekan effektiviteten. Helst av allt skulle du ses som ett problem som ska lösas (botas).
Jag arbetar fortfarande helhjärtat med, och för patienten, men jag förstår också att det kommer med ett pris som tyvärr leder till försämrad kvalitet i det långa loppet.
Har du belägg för att det är så? Jag tänker snarare att det skulle kunna vara tvärtom, lägger man inte tid på att förklara syftet och alternativen, etc, är risken högre att patienten struntar i läkarens råd och inte tar de mediciner hen ska och därmed blir frisk långsammare.
Läkare är inte de auktoriteter folk följer blint som de en gång var. Särskilt med tanke på alla alternativa förslag till behandlingar som går att googla fram. Nu skulle jag snarare anta att samtal och förklaringar är det som är avgörande för läkarens trovärdighet.
Fler perspektiv, både på hur det är som hur det skulle kunna komma att bli framöver, kan hittas i Hälso- och sjukvårdspodden. Har lyssnat på några (minns tyvärr inte vilka!) stycken.
De i min närhet har sökt akut för att 1177 har uppmanat till det. Om det är ett stort problem att folk med inbillade besvär åker till akuten borde man kanske börja där?!