Min tes är att många som tar på sig heltidstjänster med hårt arbetstryck är underkompenserade. För många människor innebär befordran en fjäder i hatten som man helst inte ger upp, trots att arbetsbelastningen ökar i snabbare takt än ersättningen.
Exempel: Befordrad tjänst:
Nisse tjänar 50 tkr när han blir befordrad till chef i sin grupp. Chefstjänsten ger Nisse lite häftigare arbetsuppgifter och en viss status på firman. Tyvärr innebär den extra statusen att allt fler frågor landar på just Nisses skrivbord. Arbetstiden som tidigare var 8 tim/ dag (med en fika någon gång ibland) har ökat till 9 timmar, med stressiga pissepauser.
Nisse har öka lönen från 50 → 60 tkr genom att anta den nya utmaningen. 10 tkr anses ändå vara ett bra påslag för att ta ett kliv upp på stegen.
Nisses ersättning som är 50 tkr ger 38 646 kr efter skatt.
Löneökningen till 60 tkr ger nu 43 858 kr, en ökning om 5212 kr/ månad.
Extraknäck
Nisse bestämmer sig för att tacka nej till arbetsgivarens generösa erbjudande och startar istället ett aktiebolag vid sidan av. Till sitt förfogande har han 21 timmar per månad (den tid som den befordrade tjänsten hade kostat honom ovan).
Nisse ska nu göra en vinst i bolaget, betala bolagsskatt (20,6%) och skatt på utdelningen (20%), han behåller alltså 63,52%.
För att matcha 5212 kr måste Nisse då göra en vinst om 8 205 kr, dvs 390 kr/ timme.
Vad tänker vi om detta?
Är företagande underskattat?
Lever vi i ett kommunistiskt land där det inte går att bli rik på hederligt kneg?
Utelämnar exemplet att den befordrade tjänsten troligen ger avsättningar till tjänstepensionen?
Vilken typ av bolag borde Nisse starta?
Har jag räknat fel?
Extraknäcket blir naturligtvis än mer lönsamt om man gör exemplet från 60-70 tkr istället för 50-60, pga marginalskatten.
Som företagare måste han ju dock lägga en massa timmar på administration och betala utgifter för bokföring osv. Sedan måste han ju få något uppdrag också samt lägga tid på att leta. Kanske blir 0 timmar fakturerarbar tid men däremot en massa utgifter både i form av tid och pengar
Så, om företagande: Det är nog underskattat ja men också lite glorifierat över hur svårt det är. Jag tänker att det är relativt lätt MEN det kräver en annan typ av disciplin och det är mycket admin som man måste uppskatta, oavsett om man tar in individer för det. För ansvaret hamnar till slut på en själv trots allt.
Kunna bli rik på kneg: Vad är definitionen på rik? Jag räknar med att kunna jobba i 2-3 år med ca 68k/mån innan skatt för lön och utdelning för att sedan kunna minska till inkomst på runt 25 för att kunna ta barista-fire. Kommer ha kanske 1 miljon liggandes då så jag inte ska behöva spara mer för att även kanske gå i pension tidigt. Är jag rik då? Nja. Men att kunna jobba runt 16 h/veckan och klara mig bra är fan inte fattigt heller och min omgivning ser det som galet för att vara 35 år.
Om lön och så har jag inte koll på så kan inte riktigt ge svar men här missas oftast att alla människor har en grundkostnad att leva på. Du kan inte leva vettigt på 10k/mån i Sverige. Så säg att man lever vettigt på 15 k efter skatt. Att öka från 15 k till 20 k är 5000kr mer i DISPONIBEL inkomst. Det är väldigt mycket värt. Många gånger glömmer man bort hur mycket det betyder, framförallt när det kommer till sparande och kunna investera någon tusenlapp i månaden. Så även om det kanske inte är så mycket på pappret så blir det praktiska skillnaden rätt stor.
Så tänker att du underskattar den disponibla användningen och möjligheten den högre inkomsten ger. För du kan inte förbättra din levnadsstandard i oändlighet utan det når en topp rätt snabbt och då kan man spara/investera på ett annat sätt.
Folk i den offentliga sektorn borde ha de högsta lönerna. Lärare i olika skolformer har en strategisk viktig funktion och borde därmed ha betydligt högre löner.
Jag tror några kommentarer gör en tankevurpa (eller så missförstod jag setupen).
Jämförelsen är ifall Nisse ska ta befodran eller starta egen (men behålla den befintliga anställnignen).
I så fall är det företagande på sidan om, 21h nämns i exemplet.
Lägga undan pengar till pension, tjänstepension, semester och sjukfrånvaro bör inte behövas när det är en sidoverksamhet.
Administration och bokförning … man kan driva företag på olika sätt. Jag driver ett tjänsteföretag på 100% och lägger 1-2h bokföring i månaden + mindre än 5 timmar redovisningskonsult per år. Så det behöver inte bli mycket administration. Dessutom pratar vi här om företag som drivs på 21h/månad.
Risk när man har en befintlig anställning med lön som gränsar till höginkomsttagare tänker jag är obefintlig. Lägg ner företaget ifall det inte flyger.
Att bli mellanchef är något jag personligen helt är ointresserad av. Antagligen mer ansvar, för knappt någon extra lön, för något man antagligen inte tyckert om - ifall man tycker om den arbetsuppgift man har kommer man ju ta ett steg bort från arbetsuppgiften. Sedan finns det ju folks som gillar att vara chef (eller?).
Att få ett företag att snurra är kanske inte det lättaste - det kan gå hur bra eller dåligt som helst. Men den setupen som presenteras i exempelet tycker jag om - utan risk och möjlighet att testa sig fram.
En sak jag lärt mig är att jobba mer är inte något jag siktar på (i längden) - att alltså lägga någon timme extra varje kväll, måhända på något man älskar, kan i längden bli kostsamt för sig själv och eventuell familj. Tänk också på att ifall du älskar ditt företag kanske du lägger mer än 21h/månande och då blir denna effekt ännu större.
Beror på vad man vill ha ut av sin karriär. Är lönen det enda som räknas? Kräng avancerade placeringslösningar till pensionärer och gör det med provisionslön. Det ger nog fett med deg.
Men vill man ha utveckling är ledarskap kul. Även som första linjens chef lär du dig nya färdigheter. Är lönelyftet stort? Oftast inte, men du måste oftast ta det steget för att få en mer senior chefsroll.
Jag hade själv jobbat med ledarskap i tjugo år och har aldrig ångrat det trots att första chefsjobbet innebar en fet lönesänkning (bytte samtidigt företag), men det var en investering då jobbet gav mig rätt färdigheter för att ta nästa roll. Osv osv…
Men så ser jag inte heller jobbet som ngt nödvändigt ont för att kunna bli FIRE. FI - gärna. RE - never.
Jätteintressant! Jag tänker väldigt mycket på exakt samma sak.
Jag har ett bolag vid sidan om mitt heltidsjobb där jag håller på med musik, och genererar ungefär 150K om året (utan att egentligen försöka så mycket då jag mest tar uppdrag som slängs på mig). Musiken är egentligen min dröm och där jag vill lägga mer tid, men samtidigt så kan jag inte komma ifrån känslan av att “behöva klättra” på mitt vanliga jobb. Min rädsla är att hamna efter i min vanliga karriär, då jag vet att även fast mitt musikbolag genererar pengar, så är det lång väg att kunna försörja sig på det (om ens det går någonsin).
Just nu gör jag allt för att vara den duktigaste på jobbet, ta på mig svårast uppgifter, och göra allt för att klättra. Men jag frågar mig mer och mer på sistone: varför? Lönen går lååååångsamt uppåt, och skillnaden i pengar från när jag började är försumbar, trots att jag bidrar med enormt mycket mer tid, värde och engagemang på jobbet nu än då. Detta gör att jag jobbat övertid, och är helt slut efter jobbet när jag kommer hem, och då har svårt att sätta mig med mitt eget.
Jag tycker det är extremt svårt att veta vad som är mest rätt.
Jag använde mellanchefsjobbet som ett sätt att få upp lönen markant (dubblering). Slet på i typ fyra år och sökte sedan specialistroller igen. Till min stora förvåning var det inga problem att ligga kvar på samma lönenivå. Så jag tror att en kort, strategisk insats som mellanchef kan vara en genväg. Men visst ett par års hårt (roligt) arbete krävdes, men vad gör det när man är ung och har energi och inga barn
Socialistiskt och inte Kommunistiskt och “The problem with socialism is that you eventually run out of other people’s money.” Vilket är ungefär där vi är när man ser hur kommuner och regioner höjer skatterna åter igen i år.
Däremot som andra skriver så är risktagandet i att starta företag stort och samhällets skydd om man inte anpassar sig i mallen och har en helttidsanställning är lågt. Risk-Reward haltar med andra ord.
Arbetens olika lönenivåer är, paradoxalt nog, inverst relaterad till faktisk arbetsprestation och reellt ansvar.
Ett lysande exempel är polis versus politiker.
Jag tänker precis så som du beskriver det. Man ser lätt ner på bisysslan, trots att kneg på ”lägre” nivå + bisyssla ofta är lönsammare än det mer prestigefyllda jobbet.
Med en vettig bisyssla är det inga konstigheter att betala någon annan för administrationen…
Underbart att höra om ditt upplägg! Undrar var du idag skulle få bäst utväxling, att lägga ytterligare energi på jobbet eller musiken?
Jag uppfattar din text som att du känner att man ”borde” fokusera på jobbet snarare än musiken?Typ att jobbet är viktigare än musiken. I mina ögon säger det något om hur normbrytande egenföretagande fortfarande är.! Det är i så fall ett problem på såväl individ- som sammhällsplanet.
Rimlig parallell. Utifrån hur vi resonerar i sparandet borde risken gå upp när bufferten är fylld. Sannolikt är bufferten fylld någonstans kring brytpunkten för statlig skatt
