Med risk för att detta är ett känsligt ämne för många så tycker jag att lön och lönesättning är extremt intressant ur ett moraliskt och samhällsekonomiskt perspektiv.
Jag följer Vad har du i lön? - Nr 159 av ludvigZ med spänning och förvånas över hur många olika känslor och reaktioner som finns där. Allt ifrån glädje och stoltet till ilska och bitterhet. Jag tror det finns en enorm nytta i att förstå sina känslor kring lön och varför vissa tjänar mycket och andra tjänar lite.
Som @janbolmeson säger ibland: “När du blir arg eller irriterad, då är det dags att vara observant och lyssna, för då är det något du inte förstår eller gillar och som din hjärna försöker försvara sig emot”.
Mina egna teorier jag skulle vilja diskutera:
Lön är inte en mätare på hur viktig man är, eller hur mycket värd man är som människa. Lön är endast ett mått på hur väl man har hittat en personlig nisch där man kan kräva en viss lön utan att arbetsgivaren säger nej.
Lön sätts inte baserat på hur jobbigt, tungt eller samhällsviktigt ett jobb är. Lön sätts endast baserat på hur många som kan och vill utföra jobbet i relation till vad andra kan och vill betala för den tjänsten. Krav på utbildning och erfarenhet minskar poolen av tillgängliga kandidater och höjer därmed lönen. Högre betalningsförmåga hos arbetsgivarna höjer också lönen. (t.ex. finansbranschen)
Höga tjänster, chefer, VD och styrelse tillsätts ur ett förtroende och “minimera risk”-perspektiv mer än utifrån ett kompetensperspektiv. Det är viktigare att tillsätta en VD som man litar på än en VD som är extremt kompetent. För att överdriva, man ger gärna en extra miljon i årslön till en VD-kandidat ens golfpolare känner än till en okänd person som potentiellt skulle krascha bolaget.
Jag jobbar som lönesättande chef inom offentlig verksamhet. Personligen sätter jag lönen utefter prestation i relation till verksamhetens mål. Historiskt har jag upplevt att löner sätts rätt godtyckligt och beror mycket på vem som är chef och vad den premierar. Ska sägas att det finns en subjektiv komponent som inte går att komma ifrån.
För mig blir det underligt att inte utgå från verksamhetens mål i lönesättning. Tydliga mål i relation till tydligare förväntningar och rätt förutsättningar gör så att lönesättandet går smidigt och med minimal gnissel. Mina medarbetare förstår vad de fått och varför. Olika tjänster har olika lönespann där man rör sig inom, så lång erfarenhet och bra prestation så hamnar man högt och på samma sätt tvärtom. Löneförhöjningar förhandlas främst centralt och med ett riktmärke. Sifferlösa avtal löser man lokalt.
Men ja, för mig är det centrala inte att jobba mycket, utan att jobba med rätt saker som skapar värde för de vi är till för. Det går liksom inte att jobba med det man själv tycker man är bäst på, även om det är bra ifall det är så. Alla behövs, men har olika roller i en organisation. Vi jobbar alla mot samma mål.
Men just här hamnar många snett i sina tankar känner jag. Jag tror inte att värdeskapande är en bra modell för att förklara lönesättning. Inom samma yrke kanske, men inte mellan yrken. En duktig undersköterska som skapar maximalt med värde inom sin roll kommer aldrig att nå en lön på 65 000 kr/mån, men det kan t.ex. en duktig aktiemäklare. Skapar en aktiemäklare mer värde på sina 40h i veckan än en undersköterska? Om svaret är ja, vad är egentligen värde i så fall?
När jag flyttade till London hade min högsta chef där (frilansare) ett arvode som idag skulle motsvara mer än 30 000 kr om dagen. Avsevärt mer än en svensk statsminister. Det vore ju lögn att säga att han hade ett större ansvar än att driva ett helt land.
Hur kunde han då få ut så mycket? För det första så handlade det om utbud och efterfråga. Det var svårt att hitta den typen av kompetens och erfarenhet. Mycket stod på spel så det behövde vara rätt person för uppdraget. För det andra så jobbade vi i en bransch som hade förmåga att betala sådana löner. Utbud/Efterfråga handlar ju om att konkurrera med andra företag om samma kompetenser. Där spelar lönesättningen så klart stor roll för att vinna över kandidaterna.
Förstår hur du tänker. Precis som du säger så är den vanskligt att jämföra äpplen med päron här med. Det skiljer sig troligtvis i ansvarsområden, utbildning osv mellan yrken som gör jämförelser knepiga. Jag tycker att man ska fundera för vem man finns till. I mitt fall så spenderar jag skattemedel till råge på allt. Något som jag tycker ska hanteras varsamt. Lön ska också vara ett incitament till att vilja göra ett gott arbete.
En anledning till att lärare, sjuksköterskor och poliser inte får högre lön, trots att de flesta anser det rimligt, är väl att det är så stora breda yrkesgrupper, så det skulle kosta mycket att höja dessas löner. Kommunikatörer, personalvetare, människor som arbetar med värdegrundsdokument, och upphandlare på en kommun har väl högre löner än de som jobbar inom välfärdens kärna, vilket kan ifrågasättas. De förra börjar ju också bli en stor grupp i samhället…
Bra och viktig trådstart. Det är helt centralt i att vara en god människa att inte sätta likhetstecken mellan en persons värde och en persons lön.
De som tror att ett sådant sammanhang existerar skulle jag aldrig låta komma mig nära inpå livet o helst inte ha någonting att göra med överhuvudtaget.
Samtidigt strävar många efter en högre lön och det är (hoppas jag) inte p.g.a statusen utan för att pengar ger frihet. I ett renodlat kapitalistiskt samhälle som jag nog tycker vi har blir pengar den viktigaste komponenten till att få leva sitt liv så som man önskar. Vem vill inte det?
Supply and Demand gäller på arbetsmarknaden oxå. Kombinerat med hur många pinnhål man klättrar upp i hierarkin dvs hur många andra det är på ens nivå som borde ha samma lön. Tyvärr är inte alla som blir chefer lämpliga för det, utan en del blir det för att det är enda karriärsvägen. Tyvärr för alla parter
Däremot på VD nivå så upplever jag det som att tillsättning mer är baserat på att han/hon ska maximera vinsten för ägarna. Det blir tyvärr ibland kortsiktigt vilket går ut över medarbetare och kunder som aldrig är bra i långa loppet. Många VDar jag jobbat under har dock gjort oerhört bra jobb så då är det väl helt ok att de också får mycket betalt. Om något går åt helsike, så får de ju oftast ta ansvaret och reda upp, eller lämna.
100% enig att lönen inte har ett dyft att göra med hur viktig man är, varken på jobbet eller som människa. Dessuton i många fall är en VD lättare ersättningsbar än en specialist på arbetsplatsen
Jag tror inte att löner följer logiska mönster. Mycket är tradition och karriärsvägar som möjliggör lönelyft. Ett mönster som man skulle kunna hitta på är att ju mindre andra förstår vad du kan/gör, ju högre lön…
Jag jobbar själv statligt och har kikat på chefslöner inom staten. Vissa är något obegripliga. Exempelvis har rektorer på högskola/universitet (1000+ medarbetare + tusentals studenter, budgetar på över 1 miljard) i många fall sämre betalt än museichefer, tex för Nationalmuseet och Moderna museet. Inte för att ringakta museer men rimligen har dessa chefer ett mindre ansvar och mindre komplex verksamhet att leda än rektorerna.
Jag tror löner till stor del sätts utifrån principen att betala så lite som möjligt utan att de anställda säger upp sig. Alltså att man vill komma undan så billigt som möjligt.
Både personligen och flera jag känner har hamnat i en situation där arbetsgivaren börjar bli redo att öka lönen först när dom förstår att dom måste för att behålla en. Ett exempel är från min förra anställning där jag erbjöds ett stort lönelyft först när jag hade fått ett erbjudande från en konkurrent. (Att höja min lön när jag blev mer produktiv verkade inte aktuellt förens det fanns en uppenbar risk att jag skulle byta arbetsgivare.)
Om denna tesen stämmer så skulle det innebära att yrken med många arbetsgivare och få med rätt kompetens får en hög löneutveckling, och motsvarande om ett yrke har få arbetsgivare eller många med rätt kompetens så förblir lönen låg.
Kom ihåg att det inte bara är många arbetstillfällen som är viktigt, utan även många arbetsgivare. Därför kan ett yrken som polis förbli utan stora lönelyft för att antalet arbetsgivare är lågt. Liknande gäller lärare, i de flesta städer och kommuner så är antalet arbetsgivare relativt litet och man kan inte lika lätt byta arbetsplats trots att det råder brist på ens kompetens. Om vi jämför med chefer och IT-personal som ofta har många olika arbetsgivare att hoppa mellan, där ökar lönen mycket.
Instämmer. Trots att jag jobbat väldigt hårt, haft supernöjda kunder, tagit certifikat och annat har mina lönelyft varit blygsamma på ca 2-3000kr per år. Men när jag sa upp mig så var chefen beredd att höja lönen med 15k direkt.
Jag sa upp mig ändå. (pga av andra omständigheter) Men väl värt att komma ihåg till framtida jobb…
Håller med om att det ligger något i att minsta möjliga lön för att personen ska göra sitt jobb bra delas ut. Jag tror att när jobb är endast inhouse är det mindre viktigt att ha glada och nöjda medarbetare. Men när man ska vara ansiktet utåt blir det viktigare och därmed blir lönen högre.
Jag gjorde ett hopp från 30000 till 52000 per månad när jag gick från att jobba inhouse endast till att jobba mot kunder.
Så länge man är nöjd finns det väl inget skäl att ställa ultimatum runt lön, men så fort man längre ej är nöjd kan det vara på sin plats att göra just det, på ett schysst rakt sätt. Det blir ju mer en praktisk sak att ta ställning till istället för en vag önskan om “mer”.
Såklart, men inte bara. När jag anställer ex en hantverkare vill jag dels inte betala gör mkt men jag vill också ha god kvalitet och dessutom en bra relation så jag kan få hjälp om nåt strular.
Det samma med personal - jag vill betala tillräckligt för god kvalitet och säkra en långsiktig relation och motivation. Däremot vill jag inte vara marknadsledande så jag får personer som bara bryr sig om lön (för de kommer sticka så fort de får ett erbjudande)
Poliser, sjuksköterskor etc. får egentligen bara 1/3 av den lön de borde ha och de donerar 2/3 för samhällets bästa. Löner är inte allt och egentligen ska man vara tacksam till dessa människor som utövar dessa samhällsviktiga yrken med ambition och stolthet. Tänk om polis och sjuksköterskor hade sina egna AB? Vad hade vi inte betalat för att prenumerera på ett kompetent polisavtal vid kris eller tillgång till en kompetent sjuksköterska vid brutet ben eller cancer-sjukdom.
Om du är verksam i privat eller statlig sektor (beroende på yrke)
Din prestation
Din förhandlingsförmåga vilken i sin tur beror på din personlighet:
Det är väl belagt att människor med vissa personlighetsdrag når längre i sin karriär och har högre lön. Ju mer behaglig och samvetsgrann personlighet desto lägre lön (på gruppnivå)
Dessa yrkesgrupper har marknadsmässiga löner. Det finns bemanningsföretag både för sjukhuspersonal och polisliknande yrken, om man kunde få 300% högre lön där så hade varenda en sagt upp sig och börjat där.
