Detta är ju sjukt. Om man räknar in inflation så har hans lön nog mer än halverats.
Utan en arbetsmarknad som ger en bra förhandlingsposition kontra den utbildning och erafernhet man har idag så kan man verkligen få det väldigt tufft. Har stor respekt för arbetstagare som stannar (frivilligt eller ej) i samma yrke, på samma arbetsplats och gör ett bra jobb, i synnerhet eftersom det är lönemässigt så ofördelaktigt.
Som kuriosa är det alltså hockeymiljonären Nicklas Lidströms son Kevin som är VD för företaget som dumpat hans lön. Han kanske gått lottlös, men en inte alltför vild gissning är att Kevin nog har inte har en särskilt trängd ekonomi.
Vi vet inte bakgrunden. (Jag har visserligen inte läst artikeln.) Hur många finns det? Vad är utbildningsnivån? Vad är efterfrågan? Kan jobbet enkelt ersättas med automatik? Finns det en konflikt i botten som är mer komplex än det vi anar etc?
Jag har lite svårt för detta? Varför ska man ha respekt för att någon stannar frivilligt även om de inte är nöjda med sin ersättning för det arbete de gör?
Tycker faktiskt att byta (eller försöka byta) jobb om man har möjlighet är lite av en skyldighet om man inte är nöjd med ersättningen. Delvis för att tvinga arbetsgivarna att öppna plånboken mer.
Helt klart så. Det individuella fallet är alltid svårt att uttala sig om. Men det jag läser av artikeln är ett systemfel, som inte heller vore helt orimligt att det förekom med den typ av upphandlingar som görs. Det är en svaghet när det är många led mellan beställare och utförare, i mitt tycke.
Håller helt med dig i regel. Men det kan dels finnas omständigheter som gör det svårt för en anställd att röra på sig så som familj eller brist på ekonomisk buffert. Det kan också finnas personliga omständigheter, t.ex. oflexibel personlighetstyp, eller yrkesstolthet i något som man gjort i 14 år och som uppenbarligen fortfarande finns behov av. För allt detta har jag stor respekt. I synnerhet det sistnämnda.
Jag tycker också det är skillnad på att löneutvecklingen brister, eller lönen är generellt sett låg. Men att lönen halveras för ett yrke man har erfarenhet av, och som fortfarande behövs, tycker jag fortfarande är ett systemfel mer än ett individfel.
Jag har läst nu. Det verkar vara både riktiga fel, men också en som trivs på sin bro och vägrar inse att världen därute förändrats.
Han pendlar en timme till jobbet. Hur vore det att t ex pendla för att köra tunnelbanetåg eller vanliga tåg istället. Rent arbetsmässigt verkar det handla om ungefär samma sorts arbetsuppgifter.
Men då gör man ju ett aktivt eller passivt val. Man värderar annat högre än högre lön!
Det är inget jag lägger någon värdering i, det som jag motsätter mig är förväntan om högre lön om man inte är beredd att ändra på nåt. If you don’t like it, move! You’re not a f****ing tree!
Det finns ingen skyldighet att ge någon ett jobb (givet att man är frisk nog att arbeta).
Det var inte detta jag sa. Jag menade att det nog finns saker därute som påminner om arbetet och som betalar bättre. Jag förstår om han inte vill omskola sig vid 44, men jag vet också att tågförarutbildningen är hyfsat kort och delvis betald (sist jag hörde om det). Oavsett, det han beskriver att han gillar med jobbet verkar kunna lösas på andra ställen i samhället. Det var poängen.
Blir mest förvånad över att han ännu inte blivit ersatt av kameror kopplade till nån sambandscentral, som på alla broar inne i stan. Han kanske bara är kvar där för att han är billig i jämförelse med att dra fiber till bron.
Jo, systemfelet är att vi tillåter privata företag i statlig sektor. Blir samma sak som överallt annars mam stoppar in privata företag sämre kvalitet till medborgarna ihop med sämre arbetssituation för arbetstagarna.
Det kan jag hålla med om. Privatisering blir även dåligt för arbetstagarna ifall arbetstagarna står helt handfallna inför nya dåliga villkor, vilket denna artikel påvisar.
Jag är för en ökad konkurrens på samtliga marknader, men arbetarna (genom fackförbunden) måste stå i motvikt till kapitalet.
Jag tror att du har för stora förväntningar på att arbetstagare ska värdera yrkesstolthet, arbetsplats, kollegor och historik så pass lite. Personligen tycker jag det är trist att arbetstagare ska tvingas välja mellan dem och att få en dräglig lön. Jag uppskattar också mycket när jag handlar i en butik eller på en restaurang, eller beställer en tjänst eller produkt, och den som utför jobbet har gjort det i ex 10-20 år. Det ger en annan typ av kvalitet (såklart ibland sämre också), men framförallt ett sammanhang som är intressant. Ofta kan personen berätta något om arbetsplatsen. Det är ytterligare en anledning till att jag gärna ser att den typen av lojalitet också kan premieras. Såklart är rörlighet på arbetsmarknaden också bra, men det brukar inte vara ett särskilt stort problem för den som vill. Det ena borde inte utesluta det andra.
Problemet är ju att vi har ideologiska partier vid makten som anser det bästa för Sverige är att enskilda privatpersoner blir rika på medborgarnas bekostnad. Man bryr sig tyvärr inte om vad som är mest effektivt.
Jag förstår inte hur du får att arbetarna ställer krav på sin arbetsgivare till att inte värdera sin egen yrkesstolthet, arbetsplats etc.
Arbetaren kan genom fackförbund ställa krav på sina arbetsgivare. Ifall arbetaren som grupp däremot accepterar dåliga villkor, kommer de få dåliga villkor
Jag har aldrig förstått artiklar som dessa riktigt. Som jag förstår det så är det övergripande sentimentet som förmedlas att arbetsgivaren på något sätt har något ansvar att ge arbetstagaren en viss lön som han eller hon ska vara nöjd med och kunna leva hyfsat gott på utefter en viss justering baserat på sådana faktorer som utbildning- och erfarenhetsnivå.
Själv är jag av åsikten att det enda ansvaret som en arbetsgivare (och arbetstagare för den delen) har är att hålla sig till det som de båda parterna har kommit överens om. Om en person går med på att göra någonting extremt slitsamt för en väldigt låg lön så har hen uppenbarligen kommit till slutsatsen att detta är mer attraktivt än alternativet att inte jobba alls.
Sedan kan man såklart förfäras över att det finns människor som känner att det är värt att jobba 16 timmar om dagen i en radioaktiv urangruva för pengar till en halv kopp ris, men då är ju inte problemet jobbet i sig (som alltså har bidragit till att göra arbetstagarens tillvaro bättre) utan personens horribla grundsituation, något som, om man vill, kan vara föremål för välgörenhet eller statliga insatser såsom försörjningsbidrag.