Efter att ha varit fackligt aktiv under ett par år, inklusive suttit i löneförhandlingsgruppen på en stor svensk arbetsplats så vill jag bara säga att detta inte är ett unikt problem (att lönen minskar när inflationen är högre än årliga lönepåslagen). Ett förfärande stor del av svenska tjänstemän, även på mkt framgångsrika högteknologiska företag, råkar ut för samma sak!
Ta tex påslagen enl centrala avtal sedan 2016, lägg till 0% påslag förra året (, och påslagen i det innevarande avtalet till avtalets utgång, och jämför det med inflationen över samma period. Tjänstemannakollektivet i Sverige har backande reallöner, dvs får ingen del alls av produktivitetsökningarna i sektorn, och blir inte kompenserade för sin kompetensutveckling.
Fördelen med detta är förstås att det blir allt attraktivare att förlägga kontorsverksamheter i Sverige. I min bransch brukade vi säga att en tjänsteman i USA kostar dubbelt mot en i Sverige som kostar dubbelt mot en i Polen, som kostar dubbelt mot en i Indien eller Kina. Så är inte längre fallet, särskilt med en halvsvag krona. Idag är polackerna nästan lika dyra (men fortfarande inte lika produktiva), kineserna har också hunnit ifatt lönemässigt, åtminstone i de stora städerna där kompetensen finns, men indierna är fortfarande billiga. Kineser och indier som är duktiga byter dock jobb i en rasande takt, så dålig kontinuitet i verksamheten → låg produktivitet.
Ni som är tjänstemän (tror många här är det) och klankar på mannen i artikeln men suttit nöjda med era ca 1.2% per år de senaste 4 åren (betänk att påslaget var 0% 2020), ni är inte i en mkt bättre sits själva… Byta jobb (uppåt eller till annat företag) OCH få löneförhöjning är enda lösningen. Lycka till!
Kan bara bekräfta detta! Uppmanar alla att rösta mer med fötterna!
Är förvånad själv att så många accepterar låga löneförhöjningar och stannar kvar på arbetsplatser trots att de sitter på extrem spetskompetens.
Jag röstade nyligen med fötterna p.g.a. detta. Trist att arbetsgivarna inte håller kvar sin personal bättre, sänker produktiviteten för alla.
Jag håller med om att det är uppförsbacke här. Men jag tror också att många underskatter hur viktigt det är med en strategi vid löneförhandling. Grunden måste vara att jag erbjuder något som dom inte kan få billigare o bättre, samtidigt som jag som person behöver tillföra energi till företaget dvs människor ska tycka om att jobba med mig.
Jag jobbar som specialist, finns inte många i sverige med min kompetens, men samtidigt ska man inte ha några illusioner om att man är oersättlig. Det är man inte. Men vid nästa löneförhandling ska jag försöka justera min lön genom att ha en strategi innan. Vi får se hur det går😬
Instämmer helt! Men notera också att mannen i artikeln alltså inte alls bara drabbats av att lönen inte hängt med inflationen, utan att lönen sänkts i kronor också från 160+ till 110 kr. Så han har drabbats av både sänkt lön och utebliven inflationsjustering. Det tror jag ändå inte särskilt många tjänstemän drabbas av? 30%-iga lönesänkningar?
Hur röster du för att få bättre inflationsjusterad löneökning? Vilket parti löser den frågan?
Den här killen har ju trillat dit av följande anledningar:
Nya företag vinner upphandlingen var fjärde år. Och de erbjuder, vad det verkar, bara ingångslöner oavsett hur mycket erfarenhet och kunskap man har.
De olika företagen som har vunnit upphandlingen använder olika kollektivavtal.
Det företag han jobbar för nu använder sig av ett kollektivavtal som utgör en miniminivå som sällan tillämpas av andra arbetsgivare.
Han väljer att stanna kvar på samma jobb trots allt detta.
Min käpphäst i det här sammanhanget är att man ska få lön efter förtjänst, i det här fallet hur bra brovakt man är. Detta verkar uppenbarligen inte vara fallet, utan man använder sig istället av en gissningsvis förändringsobenägen människas lojalitet för att inte betala för vad man får. Det här hade man kunnat lägga på individen, om det nu inte vore ett systemfel, vilket jag anser att det är. Jag har en bra lön som är mer än dubbelt så hög som personen i artikeln, men jag har också ett jobb som jag vill fortsätta med till pensionen. Och då anser jag att jag, om min arbetsgivare håller med mig om att jag är väldigt bra på det jag gör, borde belönas för det, inte bestraffas.
Visst, men om din arbetsgivare inte gjorde det. Skulle du bara sitta där i 15 år och tycka synd om dig själv eller hade du gjort något åt situationen (bytt jobb)?
”Individuell lönesättning” (att man får löneförhandla) är i princip opium för folket. Åtminstone när jag jobbade i Sverige kunde man förhandla upp med max 0.1 eller 0.2 förutom i undantagsfall. Cheferna har strikta krav på sig att inte tillåta löneglidning i sin grupp, och man håller bara tillbaka 0.05 till 0.15% i potten som det går att löneförhandla om, vilket innebär att det blir väldigt lite att löneförhandla om vid den årliga löneförhandlingen. I de företag jag har arbetat i Sverige gjordes det dessutom aldrig ngn ordentlig individuell årlig löneförhandling om inte den anställde krävde det, så 80% gick i decennier utan att någonsin löneförhandlat på riktigt.
Den enda löneförhandlingen som verkligen spelar roll förutom på marginalen är den man gör när man byter företag (i min erfarenhet). Till och med vid befordran var det mkt svårt att förhandla upp lönen utöver det man erbjöds (”du har ju ingen erfarenhet i din nya roll, så rimligen måste din lön vara lägst i den gruppen du kommer tillhöra, så vi kan inte erbjuda mer”).
Den årliga ”löneförhandlingens” funktion är framförallt att skjuta över ansvaret för en dålig löneutvecklingen på löntagaren (”du måste bara bli bättre på att förhandla”).
Som chef för chefer i min nuvarande roll och tidigare facklig har jag sett detta från båda håll.
Du sätter fingret på en öm punkt, jag tror inte ngt av våra partier är intresserade av att svenska tjänstemän (eller arbetare) ska få internationellt sett konkurrenskraftiga löner eller en riktigt bra löneutveckling. Det är bättre för politikerna att alla svenskar som kollektiv blir fattigare, men arbetslösheten blir låg, då låg arbetslöshet löser många problem. Så jag tror inte det spelar roll hur man röstar, utan det är bättre att flytta till ett höglöneland.
Jag håller med om att jag tog i lite när jag jämförde ngn som får kraftigt nominellt sänkt lön, med tjänstemän som får marginellt sänkt real lön. Personligen tror jag brovaktens löneutveckling sannolikt berodde på att han var kraftigt överbetald när han började, och att han fått uppleva att detta justerats, så det är i grunden ngt annat. Men jag tror personligen löntagarkollektivet som helhet har förlorat oändligt mkt mer på sjunkande reallöner jmf med enstaka lönekorrektioner, därav ville jag ta upp det.
Instämmer helt i att det stora problemet för befolkningen i stort är bristen på faktisk löneutveckling utöver (eller åtminstone i paritet med) inflationen.
Likt en del andra i tråden så har jag lite svårt att känna någon jättestor sympati för personen i artikeln. Själv jobbar jag inom universitetsvärlden, vilket ger rätt uselt betalt givet hur många år av utbildning det kräver. Men den relativt låga lönen är också ett pris som jag själv är väldigt villig att betala för möjligheten att hänga i akademien. Vad personen i artikeln verkar ha insett är att han faktiskt inte får ut så himla mycket nytta av att vakta broar att han kan acceptera vilken lön som helst. Det uppenbara uppföljningssteget blir då i min mening att börja söka ett nytt jobb som antingen ger honom mer personlig tillfredsställelse eller högre lön.
Men artikelnn sätter ju fingret på systemfelet som finns inom i princip hela offentliga sektorn.
Räknar vi på att det är 6 broväktarna som i början kostade 500 ksek/person ger det en kostnad på 3 msek/år.
Vid upphandling för denna operation vinner företaget som ger lägsta budet på 2.5 msek. För att få en vinst måste företaget sänka kostnaderna. I dessa fall finns det enbart lönekostnaderna att skära som medför att de anställda får lägre lön.
Det som sker nu är att flertal anställda lämnar yrket (lägre kvalitet) och de fåtaliga stackarna som stannar kvar får lägre lön (om de säger nej förlorar man jobbet).
Detta sker hela tiden inom offentlig sektor och sen säger man att man ”effektiviserar” arbetet…
De som lämnar gör det för att de får mer betalt någon annanstans. Deras kunskaper används mer effektivt. Den som tar över jobbet hade inte möjlighet att ta jobben som ger mer betalt. Alltså används alla de inblandades humankapital mer effektivt. Förutsatt att marknadskrafterna är effektiva…
Kvalitetskontroll blir allt viktigare ju högre tryck det är på denna sortens effektivitet. Det är inte meningen att man ska dra ner kvaliteten mer än vad som är acceptabelt. Å andra sidan kommer vi då tillbaka till att offentliga sektorn kanske behöver lära sig att inte beställa högre kvalitet än vad de verkligen har behov av.
Här skulle jag vilja påstå att systemfelet ligger i att löneförhandla och byta jobb om det inte passar. Förhandling som faktiskt borde läras ut i grundskolan.
Alltså hela bunten borde dra till andra jobb så får arbetsgivaren stå där med lång näsa.
(Löne)förhandla på riktigt är något som bör höra vuxenlivet till. Man säljer sin arbetstid som anställd. Folk ska inte stå (eller förväntas stå) med mössan i hand mot arbetsgivare. Ett arbete ska vara en vinn, vinn situation för arbetsgivaren och arbetstagaren.
I vår värld som tjänstemän i privat sektor håller jag dig att man måste löneförhandla men problemet är att det går inte att se det på det sättet inom offentlig sektor. Finns även brukare som det finns en relation med där många stannar kvar pga lojalitet och omtänksamet.
Handen på hjärtat vem skulle du vilja ta hand om dig personen som enbart jobbar utifrån sin potentiella lön eller personen jobbat utifrån omtanke av sina medmänniskor?
Problemet i det aktuella fallet är att det inte finns något specifikt fackavtal för broväktarna så företagen jagar kollektivavtal med lägsta lönen för maximal vinst.
Jag skulle säga att marknadskrafterna idagsläget inte fungerar i offentlig sektor.
Och vad kostar det?
Istället för att ha 1 per 20 elever sänker vi till 1 lärare per 25 elev (högre vinst) sen får offentlig sektor anställa kvalitetskontrollanter som ska kontrollera företagen.
Medför högre vinst för företagen samt högre kostnader för offentlig sektor.
Det är där skon klämmer. Jag håller inte med om att man inte kan se det på samma sätt inom offentlig verksamhet. Jag menar att det är precis samma sak egentligen, problemet är just det perspektivet du lägger. Att det ligger på arbetstagaren att ta ansvar för brukarna. Det ska vara något som arbetsgivaren värdesätter.
Enda sättet att få det till något som arbetsgivaren värderar med plånboken är att folk byter jobb. Att folk förhandlar och har redskapen att förhandla till en vinn-vinn situation.
Just nu ger ju (system)felet arbetsgivare både (över)lojal arbetskraft och låga kostnader. Det är inte längre en vinn-vinn situation utan en vinn-lose situation.
Här menar jag att skolan och till viss del svenska modellen med fackets makt är problematisk. Vi behöver en skola och en modell som ger kapacitet för människor att förhandla och påverka sina egna liv.
Jag skulle säga att problemet är större än så. Att kollektivavtalen är så starka och individuella arbetstagare inte fått verktygen att kunna ställa krav själva. Istället har man överlämnat till facken och ett system som inte längre är tidsenligt.
Men systemet vi har nu framstår ju i det närmaste som specialdesignat just för att säkerställa att de som bara vill ha hög lön håller sig borta från jobben i offentlig sektor?
Så länge som privat sektor betalar mer än offentlig sektor så kommer de som bara är ute efter att tjäna pengar att självselektera ut från offentlig sektor och in i privat sektor. De som blir kvar i offentlig sektor är istället de som värderar andra saker än hög lön, t.ex. möjligheten att få vara med och påverka samhällsutvecklingen eller kanske ta hand om utsatta människor. Om vi skulle höja lönerna i offentlig sektor så skulle det ju bara öka incitamenten för just den typ av människor som du inte vill ha inom det offentliga att ta de offentliga jobben.
Jag håller dock absolut med om att det skulle vara ett stort problem om offentlig sektor började betala så pass dåligt att det i praktiken bara är inkompetenta latmaskar som tar de offentliga jobben. Men riktigt där tror jag faktiskt inte vi är idag.
Tycker mer att det är specialdesignat så typiskt kvinliga yrken får låga löner.
Min känsla är att vi saknar kvalicerad personal till hemtjänsten, sjukvården, skolan osv där troligen låga löner är en delförklaring. Detta medför försämrad kvalitet på utfört arbete.
Annars är väl nya karolinska ett typexempel på vilka kostnader som vi får i offentlig sektor om vi inte säkerställer att duktig, motiverad personal finns på plats.
Så att arbetstagarens i artikelns enda förhandlingsmöjlighet över huvud taget är att byta jobb? Med inga som helst möjligheter att förhandla om lön eller andra ersättningar (centralt bestämda löner)?
Konstigt nog verkar ju löneglidning vara en grej i de branscher där man har individuell lönesättning, undra varför?