Vi har två barn varav ena har en funktionsvariation (Downs syndrom).
Som funkisförälder blir det väldigt lätt att man hoppar långt fram i tiden och tänker “hur ska det gå sen?”. Jag vill ha ett rättvist barnspar där båda får lika mycket men ser bara skräckbilder spelas upp framför mig där vårt barn får någon God Man tilldelad sig som stoppar pengar i egen ficka typ? Det kan tilläggas att både jag och min partner har högavlönade jobb och har möjlighet att spara ganska mycket åt våra barn så det kommer antagligen att röra sig om stora summor pengar.
Jag och min partner vill spara på ett sådant sätt att våra barn får leva det bästa möjliga livet men vi lever ju också i verkligheten och inser att det kommer se väldigt olika ut för våra två barn. Min (möjligt ogrundade) fördom är att det barnet som har DS inte kommer ha lika höga utgifter i framtiden, hen kommer ju inte bosätta sig i en bostadsrätt i innerstand i Stockholm direkt utan kanske behöva bo på ett stödboende eller liknande.
Är det någon som sitter i en liknande sits och har ägnat tankar åt detta? Eller någon som kan sätta sig in i vår sits och komma med goda råd och tankar?
Jag känner igen mig i situationen. Jag har också ett barn med allvarliga funktionsvariationer som gör att det är osäkert om hen kommer kunna försörja sig själv som vuxen.
I vårt fall finns en orättvisa också som består i att mitt andra barn som är (hyffsat) normalfungerande har en diagnos som han har fått och kommer att få ytterligare ersättning av från barnförsäkringen. Mitt barn med flera diagnoser får noll från försäkringen pga deras villkor.
I alla fall. Jag tycker det känns smartast att jag förfogar över pengarna som jag sparar till barnen. Så jag sparar i en kapitalförsäkring i mitt namn med barnen som förmånstagare. Då kan jag själv ta ställning till hur de ska fördelas när barnen blir äldre.
Jag tror det är ett feltänk att tänka att ert barn med funktionsvariation kommer ha ett billigare leverne. Plats på LSS-boende kan vara dyrt och om ert barn inte kan ta en vanlig anställning så är de bidrag hen har möjlighet att få skamligt låga.
Jag har inga egna barn med funktionsvariationer men har haft en del att göra med personer i LSS personkrets via jobbet. Det som är tydligt är två saker:
Gruppen har väldigt låga inkomster och krasst sett ont om pengar i vardagen.
Många har svårt att hantera pengar och det blir ofta läsk och godis som pengarna går till.
Modellen med god man är väl inte i sig dålig. Jag skulle allmänt tycka att någon modell av sparande som är utdelande skulle kunna vara bra. Då skulle kapitalet finnas där och ge ett regelbunden extra tillskott. Istället för att pengarna går åt så finns de kvar långsiktigt. Fonden XACT Norden Högutdelande är ett exempel på en sådan tillgång som skulle ge ett regelbundet tillskott. Det finns ju även ECT:er som har motsvarande inriktning.
Oj vilken svår situation, kan tänka mig att det ger grubblerier. Jag är inte så insatt i sådant, men kan inte en kapitalförsäkring med månatliga utbetalningar vara något?
Jag jobbade i ungdomen med en person som hade funktionsvariation. Han hade föräldrar som köpte ett hus han fick “hyra” förmånligt samt hjälpte till med både bil som kunde användas av assistenter dagtid, skoter, båt samt utlandsresor.
Tack vare föräldrarna har han ett otroligt mycket rikare liv än de med likande besvär som bara lever på bidrag. Nu är jag inte insatt i hur livet ser ut med DS, men jag tänker mig att lite extrapengar väsentligt kan öka livskvaliteten.
Hur man gör för att undvika god man vet jag dock inte. Finns möjlighet för syskon att kliva in där?
Jag har jobbat inom LSS för några år sedan och förstår det du menar med att barnet med funktionsvariation inte behöver så mycket pengar. Som någon tidigare skrev så är det nog vanligt att det är svårt att hantera pengarna själv och det går till godis, mat och läsk. Har en bekant som också jobbat inom LSS med äldre personer som alla faktiskt var ganska “rika” pga arv och liknande. Pengarna satt bara på banken då de själva mådde bäst av den enkla vardagen samt att de inte hade släkt att kunna resa med.
Jag tänker att det är viktigt att se till att det finns pengar så att barnet i framtiden kommer kunna genomföra sina intressen utan att behöva fundera på den ekonomiska biten. Beroende på hur dyra intressen så får nog det bestämma hur stor summa.
Har för egen del, som förälder till två funktionshindrade vuxna barn varav den ene bor i gruppboende och den andre har förvaltare, funderat hur man ska se på framtiden, när dessa nu bor i ett land, där politikerkåren håller på att nedmontera välfärden.
Har landat i följande slutsats:
1 Har köpt en villa i attraktivt område som jag hyr ut på lång sikt och inte bor i för egen del. Kan med hjälp av hyresintäkterna underhålla villan och amortera lånet, som förhoppningsvis är slutamorterat innan arvskiftet.
2.Testamenterar villan till barnen 50/50, men ställer den delen av dödsboet under särskild förvaltning. Tanken är att villan ska behållas och hyras ut på lång sikt och barnen kunna tillgodogöra sig hyran.
3. Till särskild förvaltare har jag utsett en släkting i arvingarnas generation, en hedersman som är kunnig och omdömesgill i ekonomiska frågor och som får till uppgift:
a. att sköta förvaltningen av huset (ekonomiskt och juridiskt, däremot för reparationer och underhåll ska han anlita och betala fackfolk - för det är inte hans starka sida.)
b. att tillförsäkra mina barn ett årligt belopp (som är baserat på prisbasbeloppet) att utbetalas månadsvis till dem
c. att som ersättning för sin insats ur dödsboets tillgångar tillgodogöra sig själv ett årligt arvode kopplat till prisbasbeloppet.
På det viset har jag försökt gardera så långt det går.
Om alla bidrag i Sverige faller bort - vilket Gud förbjude - så har dom i alla fall dessa belopp att leva på.
Om de skulle förlora sitt boende så kan dom båda flytta in i villan och hyra ut en del.
För att formulera testamentet har jag tagit hjälp av en advokat, som dessutom utsetts till boutredningsman och som menade att min förmögenhet var för liten för att bilda en stiftelse. (Förvaltningskostnaderna för stiftelser är höga.)
Naturligtvis har jag gått igenom det hela med den framtida förvaltaren som haft vänligheten att åtaga sig uppdraget.
Det känns betydligt lugnare sedan detta är ordnat.
Jag är inte insatt i vad som gäller i ert fall eller om jag svarar på dina funderingar.
Men jag tänker generellt att om barnet är ungt, så är det ett bra tillfälle att börja bygga upp en ”pengamaskin”.
Säg att du sparar 1000 kr/mån. Då kan ni ha 500 tkr vid 20 års ålder. Om ditt barn sen väljer att fortsätta spara 1000 kr/man så kan hen ha 3 miljoner vid 40 års ålder osv.
Det blir ett nödvändigt tillskott till ditt barns framtid.
Det fantastiska med barnen är att de har en lång tidshorisont framför sig, oavsett situation. Att börja spara tidigt hjälper dem.
Många bra och kloka tankar här som gett oss saker att tänka på! Stort tack till alla som svarat!
Våra barn är fortfarande i förskoleåldern så det finns ju väldigt många okända variabler fortfarande och det är svårt att sia i hur det kommer att se ut om 15 år vad gäller stöd och vad vårt barn med funktionsvariation kommer att kunna göra och inte göra. Vår förhoppning är ju såklart att hen kommer kunna ha ett jobb och kunna bo själv på något boende men man vet ju aldrig.
Rent konkret känns det iallafall som att vi kanske kommer vilja använda pengarna olika för barnen. Barnet med särskilda behov kanske kommer få ta del av det ihopsparade beloppet mer som ett tillskott på eventuell lön/bidrag medan det “normativa” barnet kanske får det som en klumpsumma vid lägenhetsköp eller liknande.
Vi tror iallafall att det kanske är klokt att hålla isär sparanden men att det inte är hugget i sten sen när barnen börjar närma sig 18 och man har en tydligare bild över hur framtiden kommer bli. Men vår känsla är att “spara till båda barnen i ett konto för rättvisans skull” kanske är mer applicerbart när barnen också kommer ha möjlighet att använda pengarna på ungefär samma sätt.
Har också barn med funktionsnedsättning, båda barnen och oklart hur det kommer utveckla sig när de blir äldre så delar samma oro som andra som skriver här. Det ena kommer dock mycket sannolikt behöva omfattande hjälp hela livet. Pratade med banken, de hade inga bra förslag utom en bankkvinna som hänvisade mig till detta forum för att få bättre råd.
Efter att ha läst tråden så landar jag i följande slutsats.
Börja med att spara i K-försäkring till barnen i eget namn men med barnen som förmånstagare. Utse särskild förvaltare som är så ung de går men är extremt pålitlig. Skriv testamente att arv ska skötas av särskild förvaltare så undviker man förvaltare från kommunen (vilket inte behöver vara dåligt dock men omöjligt att välja person).
Om kapitalet blir större så överväg att bilda stiftelse. Frågan är hur mycket kapital som krävs för att stiftelse ska vara vettigt att sätta upp, någon som vet?
Aktivitetsstöd för unga vuxna är ca 10k i månaden och därtill går det att få bostadsbidrag om det inte finns tillgångar över typ 100k. Så undvik för allt i världen att ha pengar i barnens namn för då ryker bostadsbidraget.
