Som jag själv upplever som JÄTTEviktig men där mottagandet känns som mer “mäh”… Därför är jag nyfiken är det för att det är självklart? Eller att det är en sådan grej som inte är så rolig att tänka på och man därför skjuter på det, eller för att det upplevs att det inte behövs?
För mig rankar det nämligen som en av topp-3 grejerna jag har gjort i vår ekonomi i år. Både att gå från att ha samma försäkringsbelopp till att kombinera ihop det med våra befintliga tillgångar och göra en uppsättning så att Caroline och barnen kan ha exakt samma liv som idag, om jag trillar av pinnen. Det vill säga att jag har försäkrat mitt humankapital gentemot familjen (och även gjort samma sak vid sjukdom/olycksfall, men mer om det i en annan tråd).
Hur tänker du kring livförsäkring?
Jag har inte tänkt på behovet / möjligheten
Jag har räknat och har fullgott skydd
Jag har räknat och har fullgott skydd via tjänstepensionen
Jag har en livförsäkring men har inte aktivt tänkt kring storlek
Jag borde ser över det
Livförsäkring är inte relevant i min/vår situation
Övrigt, skriv en kommentar
0röster
Tack på förhand, är supernyfiken!
Jan
EDIT:
Nu är följande avsnitt släppt som jag varmt rekommenderar:
Jag har en livförsäkring som jag betalar 60kr/månad för. Beloppet är upp till 1 Mkr, som kan hjälpa barnens mammor med eventuella kostnader, terapi, hjälp för mina barn i framtiden, körkort, ledigheter med barnen m.m
Tycker att det är viktigt att tänka på, inte bara beloppet, utan även varför det behövs.
Det är för barnens skull jag har det och det gör mig ingenting att betala den lilla summan, när det kan vara till stor hjälp i framtiden. Jag vill att barnen ska få en så bra och trygg uppväxt som möjligt.
Mina privata besparingar är uppdelade i 2 delar, så att barnen ska få 50% var.
Som 50+are och utan barn är det en ickefråga för oss. Den kvarvarande klarar sig på kapitalet och återbetalning/familjepension från TJP.
Under de åren vi kanske hade behövt säg 30-50 år så jobbade vi mest utomlands och då har den utstationerade en schysst livförsäkring via kontraktet. Så även då kände vi inte behovet. I Sverige hade vi kanske tänkt annorlunda.
Jag tror det blir viktigt om
Man har stor skillnad i inkomst mellan partners. Humankapitalet.
Man sitter med stora fasta kostnader som man inte är beredd att rucka på även om en går bort
Och kanske viktigast om man har barn
Faller man utanför någon eller alla av dessa så tror jag inte behovet är så stort
Svarade övrigt: Har i dagsläget fullgott skydd. Ska täcka laglott till bonusbarn så att jag ska kunna behålla gården. På sikt kommer det kanske inte räcka. Vi får ta nya beslut framåt.
Jag saknade helt informationen om livförsäkring för att täcka upp innan jag tack vare rika tillsammans och Lysas vd hörde om det i podden. Tack för det!
Då hade jag frågat banken om råd och ekonomikunniga runt i kring mig - ingen pratade/tänkte på livförsäkring gällande att kunna täcka laglott till bonusbarn.
Jag kände mig utsatt ekonomiskt av det och hade i samma veva djup oro för att det skulle hända min sambo något så att jag skulle förlora honom. (Min far hade dött, covid var i farten och jag tycker livet skulle vara så tråkigt och sorgligt utan sambon. En djup oro utöver det normala infann sig.)
Ekonomiskt var jag förvirrad om jag överhuvudraget skulle ha mitt kapital investerat. (Jo, jag vet - en del suckar nog nu… men när oron är där så tänker man så klart man kan men inte bättre än så.)
Inför pensionen så pratar alla om att man behöver mindre pengar. Jag tänker - tänk om jag blir ensam kvar och sparar så mycket jag kan.
En viktig poäng med försäkringar är just att man slipper ha kapital bundet i en bufferthink bara-ifall-att. Med bra försäkringar kan man minska bufferten.
Jag gillar “Die with Zero”, håller på att lyssna igenom ljudboken nu. Men man ska inte glömma att det är en “boomer” som tittar tillbaka på sitt eget liv… T ex ungdomar som har tufft att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden och kämpar på med gig-jobb och korttidskontrakt osv har ju inte samma förutsättningar att inte spara.
Jag har ju sålt 1000-tals livförsäkringar samt konstruerat egna varianter för mig själv och hustrun och ur mitt perspektiv är en livförsäkring först och främst en skön huvudkudde och god nattsömn för den svagare parten (ekonomiskt) i ett parförhållande.
Någon eller några miljoner som frigörs tätt inpå ett dödsfall kan göra stor skillnad i en svår situation där någon mist sin livskamrat.
Att slippa ställas inför svåra ekonomiska frågeställningar kring arbete, bostad och kanske skolgång för barn i en redan tuff livssituation är absolut värt någon hundring i månaden i unga dar.
Likväl kan det vara av värde när man som vi slutade att jobba vid 55 år och FIRE-kalkylen skulle kunna ställas på ända när man inte längre omfattas av försäkringar via arbetsgivare och vi aktivt tömmer våra tjänstepensioner.
Vi har livförsäkringar som löper med sluttid 75 år med naturlig premie, dvs blir dyrare för varje år.
Men vi har också livförsäkringar till 90 år men som slutbetalas vid 65 och därefter rullar på ytterligare 25 år. (Denna typ är sannolikt svår att teckna idag)
Dessutom äger jag en livförsäkring på en bekant som är skyldig mig en stor summa pengar - om han skulle dö i sjukdom/olycka innan han hinner betala av skulden så slipper jag besvära hans hustru med ekonomiska krav utan utfallande belopp från livförsäkringen tillfaller mig som försäkringstagare.
Istället för ränta får han betala försäkringspremien genom att swisha mig 100kr/mån, en förmånlig deal för honom.
Kommer ett komplett resonemang på det också, men jag tänker att vi får landa livförsäkringsbiten först… Livförsäkring är enkelt jämfört med sjuk- och/eller olycksfallsförsäkringar.
Jag tänker tills dess att ens ekonomiska ansvar för andra försvinner / eller behovet försvinner.
Har via tjänstepensionen. Enkelt att ordna, hyfsat förmånligt både när det gäller premie och ersättning. Kommer inte ha kvar den när barnen blivit vuxna/etablerade.
Jag kommer inte riktigt ihåg hur vi resonerade, men tanken var nog att den andre skulle kunna bo kvar i huset, utan att behöva oroa sig över att banken skulle börja krångla.
Vi har nu ca 50% belåning och ett bra sparkapital, så vi känner inte längre någon oro över att den andra inte skulle klara av ekonomin om någon av oss skulle gå bort.
Har ni räknat på hur mycket av utgifterna som försvinner vs hur mycket av inkomsten som försvinnner? Min upplevelse är att en stor del av kostnaderna kommer ju vara samma, men att hela inkomsten försvinner och ersättas bara till en mindre del i en begränsad period.
Vi är gifta och har tre nu vuxna barn, 1 gemensamt och 2 är mina sedan tidigare förhållande (alltså särkullbarn). Vi har testamente och har utgått ifrån att mina 2 barn skulle kunna kräva ut 1/3-del totalt (dvs. 1/6-del var) av mina tillgångar direkt vid mitt ev. frånfälle. Den andra parten av oss får vid detta tillfälle 50% och jag har för mig att vårt gemensamma barn får vänta på sin del men det spelar ingen roll för kalkylen.
Vi har därför sett till “min andel” av våra kontanta tillgångar minus särkullbarnens laglott skall räcka med marginal till att “lösa ut” deras laglott. Skulle det mot förmodan inte räcka får hustrun tulla lite på sina egna tillgångar om hon skulle vilja bo kvar i huset men det har hon redan deklarerat att hon (just nu iaf) inte vill. Och det hon skulle få kvar efter en husförsäljning räcker med god marginal till att köpa en BRF varhelst hon skulle vilja bo. Som lite hängslen och livrem har vi dessutom en KF var på runt en 1/2 milj. med den andra parten som förmånstagare.
Vi har inte funderat så mycket på min situation om hon skulle trilla av före mig men jag kommer att försöka bo kvar till jag dör eller helt enkelt inte klarar av att bo kvar i huset längre…
Hoppas vi räknat rätt … men vi har båda så pass bra pensioner (med efterlevandeskydd) så egentligen spelar det nog ingen roll och vi har därför valt att inte tecknat några livförsäkringar.
Väldigt intressant med livförsäkring mot utomstående som en slags borgen. Har aldrig tänkt på den möjligheten.
Är inte själv i behov av det i dagsläget men kan vara bra att ta med sig som ett litet ekonomiskt lifehack om man i framtiden ska stötta en vän, släkting eller kanske ett av sina flera barn/barnbarn etc.
Kanske på en affärspartner om man är delägare i ett företag för att säkerställa att man kan lösa ut ett dödsbo?
Själv har vi på 2 milj för att kunna täcka ungefär halva bolånet (har god ekonomi och andra tillgångar så båda parter klarar sig rätt bra oavsett så beloppet lever mest kvar från tidigare ekonomiska situation).
Det är ju väldigt vanligt att man har ”kompanjon-försäkring” mellan 2 eller flera delägare.
Just för att kunna köpa ut ett dödsbo om en av delägarna avlider.
2 delägare innebär att 2 st korsvisägda livförsäkringar tecknas.
3 delägare innebär att 6 st korsvisägda livförsäkringar tecknas.
Etc etc…
Därför är jag nyfiken är det för att det är självklart? Eller att det är en sådan grej som inte är så rolig att tänka på och man därför skjuter på det, eller för att det upplevs att det inte behövs?
… men vi har båda så pass bra pensioner (med efterlevandeskydd) så egentligen spelar det nog ingen roll och vi har därför valt att inte tecknat några livförsäkringar.