Det här med jämställdhet tycker jag är ett mycket knepigt och alltför ofta missuppfattat ämne. Jämställdhet handlar per definiton om att människor ska ha samma rättigheter och möjligheter oaktat kromosomuppsättning, dvs. att ingen individ ska diskrimineras pga. kön. Inte att alla ska ha exakt lika, alltid, i alla sammanhang, oavsett insats.
Att en av två samboende individer ska stå för en större andel av de gemensamma utgifterna har inget som helst med jämställdhet, jämlikhet eller rättvisa att göra. Det kan i många fall vara ett tydligt tecken på raka motsatsen. Man måste hålla isär dessa begrepp från kärlek och omtanke, annars blir det illa kvickt en närmast makaber soppa av begreppsförvirring som mynnar ut i en massa konstiga, irrationella och verklighetsfrånvända påståenden.
Ofta, inte minst i denna tråd, uttrycks det som någon form att självklarhet och rättighet att den som tjänar mindre i en parrelation ska få ett ekonomiskt bidrag från den ekonomiskt starkare varje månad (om än uttryckt i mer kärleksfulla ordalag) enkom för att man valt att bo under samma tak och inte namnmärka toapappersrullarna i badrummet. Detta oaktat att den ekonomiskt svagare parten klarar av alldeles utmärkt att stå för hälften av de gemensamma utgifterna och därutöver leva ett gott liv i enlighet med hens personliga värderingar och intressen.
Självklart är det mänskligt, kärleksfullt och omtänksamt när den ekonomiskt starkare parten väljer att spendera en del av sitt överflöd på parrelationen och saker som ligger i bådas intressen. Men detta handlar om kärlek och omtanke, inget annat. Det har ingenting med jämställdhet, jämlikhet eller rättvisa att göra. Att framhäva det som att den ekonomiskt starkare parten vore moraliskt förpliktigad att finansiera den andres shoppingbegär, utekvällar, pensionssparande etc. på bekostnad av det som ligger i linje med dennes värderingar och framtidsförhoppningar är rena rama feberyran. Eller vänsterpolitik, som det också kallas.
Din partner behöver (och kan) inte vara allt för dig.
Men som sagt, det här och det jag skrev i mitt inlägg ovan, det upptäckte jag inte förrän jag var typ 30 år och nästan 8 år in i förhållandet med @carolinebolmeson. Att helheten blir bättre om vi tillåter oss ha olikheter längs vägen. Här ställer pengar till problem genom att de är så mätbara, för vi resonerar ju itne så t.ex. kring kärlek, tid eller andra resurser.
Jag värderade - felaktigt - pengar alldeles för högt tidigare.
Sedan jag och sambon fick vårt första barn snart 5 år sedan kör vi (fiktiva siffror):
Min inkomst netto (40.000) + sambons netto (30.000)= 70.000.
70.000/2= 35.000.
40.000-35.000= 5000, dvs jag ska sätta över 5000 till min sambo den månaden.
Sedan sätter vi över samma summa till gemensamt konto för alla gemensamma utgifter. Resten förfogar vi över hur vi vill.
Har sambo och två gemensamma barn. Vi poolar alla inkomster på ett gemensamt konto.
Därefter betalar vi månadens räkningar och delar lika på resten och får använda dem hur vi vill.
Tycker detta är rättvist och bra system i vår familj., fast det finns negativa aspekter.
Jag tjänar mer än henne. Jag investerar och tänker långsiktigt. Hon “slösar” mer imo.
Jag stör mig lite på det och vid stora investeringar får jag alltid lägga ut pengarna, typ lånar ut pengar till familjen.
Pga hennes spendering har det inte blivit något gemensamt sparande samt större projekt får skjutas till obestämd framtid.
Om personen som tjänar mer gör det av omtanke och egen vilja ser jag personligen inget som helst problem med det upplägget. Alla har rätt att lägga upp hushållsekonomin precis som de önskar. Men. Det har ingenting med jämställdhet att göra och jag anser inte att det på något vis vore mer rättvist än att båda parter delar jämt på de gemensamma utgifterna.
En annan sak vore det om den ekonomiskt svagare partnern inte skulle ha möjlighet att stå för 50% av de gemensamma utgifterna eller om detta skulle innebära att hens liv i övrigt kraftigt begränsades. Ja, då kan jag tycka att det vore passande och moraliskt riktigt att den ekonomiskt starkare bidrog med en större andel. Rättvist, med andra ord.
Nej, för helt ärligt kan jag känna igen mig i stora delar av detta när jag ser tillbaka på min relation till mitt ex. Vi tjänade iofs mer lika, men hade helt olika fokus. Jag tog upp det några gånger, men det var inte jättemeningsfullt och vi enades om att samtala om större utgifter (typ semester, renoveringar etc) och att dela 50/50 på övriga utgifter och sedan inte lägga oss i vad den andre gör med sin lön så länge det inte gick ut över barnen.
Det funkade faktiskt ganska bra även om vi inte lever ihop idag. Det var liksom inte ekonomin som var det stora problemet. Hursomhelst, mitt agerande lät mig köpa ut henne och överta huset och min ekonomi gav mig möjlighet att spara mycket trots ökande egna kostnader och min ekonomi ger mig nu möjlighet att planera för FIRE. Hon har valt en annan väg och tycker förhoppningsvis den var värd det.
Prata mer med varandra om drömmar och framtid, men var inte rädda att landa i olika beslut så länge det inte går ut över era känslor för varandra och andra eventuellt inblandade. Hämtmat är ingen mänsklig rättighet, men det är å andra sidan inte en motorcykel heller. Så ni behöver förstå varandras önskemål.
Du får absolut tänka så, men jag blir ändå förvånad att nå’n skriver så helt oreflekterat på 2000-talet. Jag tycker det bygger konstig beroendeställning, nivåer i hushållet och inte minst skapar det problem om en av parterna vill avsluta relationen. För mig känns det som något som var mer naturligt att tänka, inte för femtio utan, för hundra år sedan.
Jag skulle säga att detta beror på hur pass olika/lika de är. Är en jätte sparsam och den andra är impulsiv hur hen spenderar sina pengar så kan de är lämpligt med att gå in med % till gemensamt konto sedan har respektive möjlighet att lägga hens pengar på vad den vill, sparandet eller en ny motorcykel.
Sedan finns det par som är helt överens med sin ekonomi och kör helt gemensam ekonomi.
Finns inget rätt eller fel, gör det som funkar för er.
Jag och min fru lägger in viss % på ett gemensamt konto där hushållets kostnader dras ifrån, mat, hus omkostnader etc dras ifrån.
Jag tjänar lite mer så jag bidrar lite mer. Resterande lägger vi vad vi vill på. Vill ena parten byta jobb och gå ner i lön då ökar den % som ni får lägga in till det gemensamma kontot. Så hade vi gjort… som sagt är olika för alla par.
Både jag och min fru vill ha det så och funkar för oss.
Jag och min respektive är barnfria och delar gemensamma utgifter 50/50 trots att vi inte tjänar lika mycket.
Det inkluderar gemensamt semester-/nöjessparande.
Övrigt som blir över går in i våra separata sparanden och egen konsumtion av hobbygrejer m.m.
Det skiljer ca 20% i bruttolön mellan oss men det finns förutsättningar för båda att tjäna lika mycket. Förmodligen blir det så snart efter ett jobbyte eller befordran.
Jag förstår grejen med att vikta andel av utgifterna efter lön och vi kanske hade gjort det om skillnaden var större eller om vi hade betydligt sämre ekonomi totalt sett.
Dock tycker jag/vi att det behöver finnas incitament för den som tjänar mindre att öka sin lön, t.ex. genom att byta jobb.
Det kan bli lite demotiverande för den som tjänar mindre om den känner att det inte får någon effekt att den går upp på heltid, vidareutbildar sig eller byter jobb. Då partnern tjänar mycket mer och betalar det mesta i alla fall.
Dessutom tycker vi att det är ganska skönt att kunna göra vad vi vill med våra egna sparanden och konsumtion. Även om vi är rätt samsynta och ligger på liknande konsumtionsnivå.
Ovan passar säkert inte alla men funkar bra för oss med väldigt god ekonomi och inga barn.
Är 35 idag och varit tillsammans med min fru sedan vi var 16 år, två barn och hus. Allting vi har är ju på något sätt gemensamt skapat och vi har helt gemensam ekonomi. Men vi har också samma syn på pengar.
Skulle nog aldrig kunna vara tillsammans med någon som har en helt annan syn på pengarna. Men det kanske är dumt att tänka så.
Vi har uppdelad gemensam ekonomi. Vi har tjänat olika under olika perioder. Ett tag var jag sjukskriven och sedan tjänade jag mer än maken. Jag har mer kapital, men så har det inte alltid varit.
Hur som så delar vi på alla gemensamma kostnader (boende o mat) och resten är mitt/hans.
Hur ser man på sin parrelation. Är man ”ett som delar allt” eller ”två individer under samma tak”? Var man ligger på en skala mellan ytterligheterna styr vad som är en lämplig lösning. Inkomstskillnader, pengar med in i boet, synen på ”leva nu/sen”, ekonomiska ambitioner, dyra vanor/hobbies, barn, gift/sambo etc påverkar också lämpliga lösningar.
För mig har det varit enkelt. Vi har hyggligt lika lönenivåer, inga dyra vanor/hobbies etc. Haft helt gemensam ekonomi sedan vi gifte oss. Aldrig bråkat om pengar.
Edit:
Mitt liv inkl upplevelser inkl barn och förutsättningarna för att jag kan arbeta som jag gör beror på det jag byggt upp tillsammans med min fru. Att då se min inkomst först och främst som ”mina pengar”, känns främmande. Bådas våra inkomster är ”våra pengar”.
I en situation med väldigt olika önskemål om hur man spenderar pengar, exv kläder, hästsport, motorcyklar så hade det nog passat oss att lägga alla inkomster i gemensam pott, komma överens om vad som ska vara enskilda utgifter och sen avsätta beräknad kostnad till båda att fritt förfoga över (konsumera eller investera). Detta ska vara var och ens pengar helt och hållet. Nyckelord= överens.
Jag tar boende kostnaden, hon tar mat och husgeråd. Sen är det upp till var och en hur mycke man vill spara. Förespråkar såklart att aggressivt bygga frihetskapital men att komma med pekpinnar brukar sällan landa rätt. Kommunicera och se varandras perspektiv är nyckeln tänker jag. Har klok fru som tänker ganska likaså det funkar bra. Om jag var tillsammans med en konsumtionsjunkie hade jag nog funderat om vi verkligen har samma värdegrund och förutsättningar för att det ska hålla. Men samtidigt bör man vara beredd på lite kompromisser. Jag ser inget värde i blommor men hon verkar gilla det så då är jag game.
Ibland låter det som att tjänar mest = har mest att tillföra, men så behöver det inte vara. Då är det bra att se på helheten av vad båda bidrar med, lite som Jan är inne på.
Jag tjänade betydligt mindre än min man när vi träffades men han har garanterat gått plus på att slå ihop ekonomin med mig. Jag är bättre på att planera, minska kostnader och spara systematiskt. I gengäld övar jag på att ”kasta pengar på problemet” emellanåt.
Vi kör 100% gemensamt. Det var viktigt för mig när vi fick barnen. Jag har alltid tjänat ganska mycket mer än min sambo och även om hon kommit ikapp mig något den senaste tiden så ligger jag fortfarande ca 10.000 högre i månaden.
Privatekonomiskt har upplägget för min del varit en ren förlustaffär, men å andra sidan är barnen det också För mig har aldrig pengar varit något intressant, det jag vill göra med pengarna är saker som jag vill göra tillsammans med min familj.
Jag ville inte ha ett förhållande som i slutändan resulterar i att jag får mer pengar än henne, så sedan många år tillbaka kommer båda lönerna in på samma konto, alla utgifter dras från samma konto, slantar läggs undan till gemensamt sparande och sedan delar vi resten 50/50 och tar till varsitt konto och det är pengar som vi gör vad vi vill med.
Vi båda trivs väldigt bra med detta upplägg. Vi blir mer jämlika och vi behöver inte hålla på och krångla med mitt och ditt. Allt är vårt lika mycket, såväl hus som bilar och löner.
Jag anser att ett långvarigt förhållande sannolikt kommer att ha svårt att hålla om man inte delar samma grundläggande syn på ekonomi, just för att det påverkar allting annat i livet.
För mig har aldrig pengar varit något intressant, det jag vill göra med pengarna är saker som jag vill göra tillsammans med min familj.