Hushållsekonomin för unga par i Stockholm

Hej,

Jag och min sambo letar bostad i Stockholmstrakten och har i samband med det fått revidera hur mycket vi rimligen behöver betala för att få ett hus/radhus, även i områden i ytterkanten av regionen. Det har fått mig att gräva i siffrorna kring bostadsmarknaden mer generellt, och jag kan inte få ekvationen att gå ihop med den data jag hittar kring inkomster, förmögenhet och belåningsgrad (Vet att detta har diskuterats i podden och på forumet i omgångar)

TLDR: Hur har medelklassen i vår ålder (~30) råd med bostad i Stockholm?

Lönerna

Enligt Medlingsinstitutet låg den genomsnittliga månadslönen i Stockholms län på 46 600 kr 2024, och medianlönen uppskattas till ungefär 39 200 kr. Eftersom att lönerna vanligtvis når sin topp först runt 45–54 års ålder så är det rimligt att anta att de flesta vid 30-års inte tjänar över genomsnittet, utan snarare ligger runt det eller lägre.

Bostadspriserna

Enligt Svensk Mäklarstatistik landade medelpriset för villor i Stockholms kommun på 9,1 miljoner kronor under 2025. Väl medveten om att dyra villor drar upp det här medelvärdet så tänker jag att en mer rimlig prislapp är 7-8 miljoner om tanken är att täcka stor-stockholm (Bromma, Danderyd och liknande förorter ligger priset avsevärt högre, medan Norrtälje, Bålsta och liknande ligger mer i linje med detta). I samma data kan läsas att medelrpiset för radhus är 7 miljoner kronor och för bostadsrätter i Stockholms kommun låg genomsnittspriset på drygt 86 000 kr per kvadratmeter, vilket för en trea på 75 kvm innebär runt 6,5 miljoner kronor. Även om man tittar bredare på Stor-Stockholm så landar man sällan under 4–5 miljoner.

Kalkylerna

Om vi tar ett medelpar där båda arbetar och tjänar i det övre spannet av genomsnittet för Stockholmslöner, säg 46 000 kr vardera, så uppgår deras bruttoårsinkomst till 1,1 miljoner. Skulle de sträcka sig till 5,5 gånger inkomsten för ett bolån når de knappt 6,6 miljoner, men då med betydligt tyngre amorteringsbörda och högt bolån, givet att de betalar in en 15 % kontantinsats och har ett bolån på resterande. Kontantinsatsen på 15 % av 6,6 miljoner är nästan en miljon kronor och som det har diskuterats under avsnitt 374 “Hur rik är svensken” så är det inte många svenskar med en likvid förmögenhet på 1 miljon kronor, än mindre i den åldersgrupp vi tillhör.

Det som förbryllar mig ytterligare är att mäklarsamfundet påstår att endast 3,2% av alla bolån överstiger 4 miljoner (60 000 hushåll)

Vår situation

De flesta här inne och på andra finansmedier rekommenderar att man inte lägger mer än 30 % av sin disponibla inkomst på boende, men om vi väljer att följa denna regel så har vi inte har råd att bo ens i närheten av där vi vill bo, vi skulle snarare behöva lägga 40–50 % av våra disponibla inkomster för att

Vår situation är följande

  • Inkomst: 130 000 kr brutto (~83 000 kr netto)

  • Sparande och investeringar: 2,5 miljoner (varav 1–1,5 miljoner är tänkt som kontantinsats)

  • Boende: Billig hyresrätt för 10K i månaden

Vårt sparande har tjänats ihop genom att jag och min sambo har arbetat utomlands under några år och investerat >50% av våra inkomster under flera år.

Enligt 30 %-regeln ska vi lägga max ~25 000 kr på boende, vilket i praktiken motsvarar ett hus eller radhus för ungefär 6 miljoner kronor (Om vi ska kunna ha en rimlig budgetpost för underhåll osv). Det räcker inte långt i Stockholm.

Jag kan omöjligt se hur någon i vår ålder kan ha råd med större boende, om man inte antingen har rika föräldrar, ligger i den absoluta toppen inkomstmässigt, struntar i tumregeln eller bor litet / i ett oattraktivt område. Tumregeln borde kunna avfärdas genom att kika på ovanstående datapunkter och vi har då kvar alternativ 1, 2 och 3

Är det någon härinne som sitter på förklaringen? Ni som bor inom Region Stockholm och är i liknande ålder: Var bor ni, hur ser era boendekostnader ut, och fick ni hjälp med en betydande del av kontantinsatsen?

Jag tror att många har fått hjälp av sina föräldrar på ett eller annat sätt. Jag är nu 50+, köpte min första lägenhet på 90-talet då priserna var mer rimliga i förhållande till en civilingenjörs ingångslön. När det nu snart är dags för barnets första egna boende, kommer vi lägga minst 50% kontant och det är ju en bra grundplåt för att ta sig vidare.

2 gillningar

Inte riktigt svar på frågan, men: Runt 30, köpa ett hus och ha kvar ytterligare en miljon + buffert för löpande underhåll i boendekalkylen. Låter som att ni har hängslen och livrem. Inte fel, nödvändigtvis, men de flesta förstagångsköpare har ju inte en miljon kvar på kontot efter köpet.

2 gillningar

Och många av de som köper husen för 8-9 mkr (inkl mig, snart 40 i område kring Stockholm) har väl både tjänat någon miljon på tidigare bostadsaffärer och tjänar väsentligt mer än snittet. De flesta människorna bor inte i villor för 7-9 mkr men alla ingår i statistiken över inkomst. Om du kunde få ut genomsnittsinkomst för villaköparna är ju en inte allt för vild gissning att den är väsentligt högre än det totala genomsnittet.

2 gillningar

En eller flera av:
Många har pengar med sig från tidigare “bostadskarriär”.
Många lägger stor del av sin disponibla inkomst på boende, och kompenserar genom att inte behöva bil m m (eller bara genom att ha mindre pengar över till annat generellt).
Många bor mindre än de skulle önska.
Många bor mindre centralt än de skulle önska.
Många köper antagligen villa långt senare i livet jämfört med i mindre städer (om alls).

När jag sålde min 1,5:a på 37kvm i stan var de flesta spekulanterna par i ålder 25-30. Och det var 2007, det har inte blivit enklare sedan dess.

4 gillningar

Vilken grundlig sammanställning :slight_smile: Jag ser samma sak som du beskriver. Dock så sitter ni ju i en bättre sitts med ett fint kapital.

När jag och min fru hade budat hem vårt radhus och allt va betalt hade vi 10 000kr kvar på kontot. Dock så hade vi en väldigt bra marginal när vi väl flyttat. dvs lån och amortering utgjorde en liten del av lönerna.

Problemet är väl utvecklingen och skevheten mellan löner och huspriser. Min frus föräldrar kunde köpa ett fint fristående hus i att av Göteborgs finare områden för 30 år sedan med två låga arbetarlöner. Idag är det nästan svårt att köpa ett mediokert radhus med två höga löner.

1 gillning

Det viktiga är nog att få pengar från föräldrar och att göra bostadskarriär. Vad du tjänar är ganska oväsentligt så länge du inte har eget företag eller extremt hög lön. Samhället har förändrats, om det är till det bättre eller sämre är en politisk fråga. Trenden verkar vara densamma i hela västvärlden men kanske extra tydlig i Sverige tack vare avsaknad av förmögenhets-, arvs- och fastighetsskatt i kombination med extremt höga inkomstskatter?

1 gillning

TLDR: Hur har medelklassen i vår ålder (~30) råd med bostad i Stockholm?

Det har de inte. Merparten av huvudstadens villaägare följer inte råden om maximal belåning i förhållande till inkomst utan lånar så mycket de får. Villaägare har högre snittlöner än befolkningen i allmänhet.

1 gillning

Det finns ju också ett alternativ att välja bort Stockholm. Enda nackdelen jag kan se är att arbetsmarknaden ser lite annorlunda ut men fixar man jobb på annan ort kan kan jag bara se fördelar på alla plan. Särskilt som barnfamilj. Vilket barn vill växa upp i Stockholm? Totala motsatsen till dem där bullerbyn-drömmen många har.

4 gillningar

De som blivit tonåringar, kan jag meddela.
Bullerbyn är inte alltid vad den är i drömmen heller. Vem flyttar från byn när det är mobbingproblematik i skolans enda klass i årskursen?

2 gillningar

Och dom som har mor- och farföräldrar, kusiner och annan släkt i Sthlm!

1 gillning

Det är möjligt men knappast de är uppvuxna på annan ort och har sitt kontaktnät där. I sådana fall är det i övre tonåringen som Stockholm kan locka. Att som förälder ha tonåringar i Stockholm är nog om möjligt ännu värre mardröm än att ha små barn där.

Alternativet till Stockholm behöver inte vara en pytteliten by utan kan vara en medelstor stad där man kan bo i ett lugnt villakvarter fullt av ungar bara ett stenkast från centrum där allt finns.

4 gillningar

Nej. Det är faktiskt inte någon mardröm alls.

3 gillningar

Jag hade inte utsatt mig själv och mina barn där Stockholm oavsett var släkten finns meen det är så klart upp till var och en. Jag uppmanar bara till att vidga vyerna lite.

4 gillningar

Brottslighet och dåliga skolor etc är nog tyvärr ett problem i hela landet eller finns det några småstäder som är förskonade?

Stockholm är mindre dramatiskt i sin skillnad mot övriga Sverige än vad många tror, är min bild. Jag har en fot kvar i min medelstora stad och jag tycker att mitt liv liknar deras i mycket stor utsträckning. Hämta/lämna barn, en del kompisar i området och sen några man träffar kring helger osv. Vabb osv. Same old. Lite skillnad i jobbmarknaden, lite skillnad i mentalitet kanske, men mycket samma.

1 gillning

Vad är det som är så hemskt med Sthlm då?

Kontaktnätet med släkten blev väldigt viktigt när vi fick barn. Barnvakt är guld värt för att få livspusslet att gå ihop och värdefullt för våra barn att få träffa sina släktingar.

Flyttade du själv långt från släkten när du fick barn?

Du har nog bara dålig koll. Vår familj bor på en supertrygg plats, har cyklar olåsta på gården året runt, har fullt med prylar och grejer utomhus. Noll kriminalitet i princip. Knappt någon trafik. Bra socioekononisk status. Nära till allt. Ungar i varenda hus på området. En dröm för barn att växa upp i och en dröm att vara förälder i. Mobbning på skolan är inget vi ens hört talas om men det är möjligt det finns någonstans.

Din fråga blir nästan retorisk. Svaret är att det inte är givet att man ska - som 30-åringar - kunna köpa villa för 10 miljoner och sen samtidigt behålla kapital för andra ändamål. Jag är 37 och har jobbat upp mig till en fyra i Stockholms innerstad vid 35 års ålder, vilket tog hela kapitalet i anspråk.

Vill man bo i en 10-miljonersvilla i Stockholm får man hosta upp pengarna, på ett eller annat sätt, det är inte konstigare än så. Många får hjälp av föräldrar, utan tvekan.

6 gillningar

Det låter otroligt! Vad är detta för ort?

Kriminalitet etc var ju inte alls ett så stort problem förr i Sverige men mobbning tror jag nog funnits i alla tider tyvärr. Förnedringsrån och våldtäkter var kanske inte så vanligt på 60-talet men nog blev ”glasögonormar” och ”tjockisar” retade då med.